Syrien – Inrikespolitik och författning

Islamistledda rebeller störtade president Bashar al-Assad i december 2024. Assadfamiljen hade då styrt Syrien sedan 1970-talet. Sedan Assad flytt upphävdes författningen medan parlamentet och det tidigare styrande Baathpartiet upplöstes. Ahmed al-Sharaa, ledare för islamistiska Hayat Tahrir al-Sham som anförde blixtoffensiven mot Assad, utsågs till övergångspresident i januari 2025. Försök att slå samman milisstyrkor i olika delar av landet inleddes, men osäkerheten om utvecklingen är stor. En provisorisk grundlag infördes i mars 2025 och en ny övergångsregering utsågs i slutet av samma månad. Indirekta val hölls i oktober till ett övergångsparlament där sunnimuslimska män dominerar.

Islamistiska Hayat Tahrir al-Sham (HTS) var den viktigaste gruppen i rebellalliansen som i december 2024 tog kontroll över Damaskus och en rad andra städer efter en blixtoffensiv som ledde till Assadregimens fall. HTS-ledaren Ahmed al-Sharaa, tidigare känd som Abu Mohammed al-Julani, har länge försökt tona ned gruppens jihadistiska rötter och framställa sig själv som en pragmatisk ledare.

Ahmed al-Sharaa (tidigare Abu Mohammed al-Julani) ledare för Hayat Tahrir al-Sham (HTS), den syriska islamiströrelse vars milis spelade en avgörande roll i att driva bort Assadregimen, talar i Umayyadmoskén i Damaskus. Han blir övergångspresident i januari 2025. Foto: Omar Al AP/TT

Sju veckor efter Assads fall utsågs Sharaa till interimspresident. Beslutet fattades av befälhavarna för de olika rebellgrupper som tvingade bort Assadregimen.

Efter Assads fall upplöstes parlamentet liksom den syriska armén och säkerhetstjänsterna. Alla väpnade miliser som slogs mot Assadregimen skulle upplösas och ingå i regeringsarmén, däribland HTS-styrkor. Det tidigare styrande Baathpartiet upplöstes och avvecklade sin verksamhet. Även författningen, som antogs 2012 under Assad, upphävdes.

En provisorisk författning infördes i mars 2025 (se nedan). Den ska gälla i fem år. Presidenten får stor makt under övergångsperioden och rätt att utse en tredjedel av ledamöterna i en ny provisorisk lagstiftande församling.

Elektorskollegier utsåg 119 ledamöter till ett övergångsparlament i oktober 2025 som skulle ersätta Assadregimens . Merparten av de utsedda ledamöterna var sunnimuslimska män, medan bara en handfull kvinnor och några få företrädare för etniska och religiösa minoriteter utsågs. Inga partier ställde upp (se nedan).

En övergångsregering med 23 medlemmar, varav en kvinna, tillsattes i slutet av mars 2025 (se Kalendarium). Fungerande utrikesministern Asaad al-Shaibani fick sitta kvar, liksom försvarsministern Mourhaf Abu Qasra som har i uppgift att bygga upp en nationell armé.  Premiärministerposten avskaffades enligt den tillfälliga grundlagen. Presidenten får därmed stort inflytande. Flera av Sharaas förtrogna i HTS märks bland ministrarna, och majoriteten är sunnimuslimer vilket speglar befolkningens sammansättning. Den kristna, kvinnliga ledamoten Hind Kabawat blir arbetsmarknads- och socialminister. En kurd, en drus och en alawit företräder andra minoriteter. Det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien anser emellertid att regeringen inte speglar landets mångfald. 

Utmaningar

Syriens nya ledare står inför en rad utmaningar: alltifrån att ställa de ansvariga för förföljelse och tortyr under Assadregimen till ansvar (läs mer om grymheterna i Utrikesmagasinet), ena landet efter åratals strider, skydda olika minoriteter och religiösa grupper, få igång ekonomin samt bygga upp landet efter inbördeskrigets omfattande förödelse (läs mer i om Utrikesmagasinet).

Syriens politiska splittring har påverkats av stormakter och grannländer som har stött olika parter (läs mer i Konflikter).

I juli 2025 hävde USA terrorstämplingen av HTS som infördes på grund av dess tidigare förbindelser till terrornätverket al-Qaida. USA, EU och andra länder har också lättat på sina sanktioner (se Ekonomisk översikt).

Frågor om övergångsregeringens kontroll över de väpnade styrkorna och lierade milisgrupper restes i början av 2025 när hundratals civila dödades i provinser där Assad tidigare hade sin maktbas. FN-utredare konstaterade senare att flera parter sannolikt var skyldiga till krigsbrott (se Kalendarium). Sharaa lovade att ställa de skyldiga till svars (läs mer i Utrikesmagasinet ). Liknande frågor kom upp i juli när våldsamheter i den södra provinsen Suwayda, hemvist för merparten av Syriens drusiska minoritet, krävde 2 000 döda enligt organisationen SOHR  (se Kalendarium). Oroligheterna i Suwayda och kurdernas krav på att behålla sitt självstyre stoppade processen att genomföra val till ett övergångsparlament i dessa områden (se Kalendarium).  

En tidigare ljusglimt var att den kurdiskledda milisen SDF som kontrollerar stora delar av nordöstra Syrien och övergångsstyret i mars 2025 enades om att integrera regionens militära och civila institutioner i centralmakten däribland olje- och gasfält samt gränsövergångar och flygplatser. Kurderna får även rätt att tala sitt eget språk (läs mer om kurderna i Syrien här).  Men att omsätta avtalet har gått trögt. Och i oktober rapporterades strider mellan SDF och regeringsstyrkor i Aleppo, innan en vapenvila ingicks.

Assadstyret

Landets tidigare politiska system formades av Hafiz al-Assad, president 1970–2000. När hans son Bashar al-Assad ärvde makten fanns det förhoppningar om att han skulle leda landet i demokratisk riktning men de infriades aldrig. Assad och Baathpartiet behöll sitt maktmonopol.

Assads starkaste stöd fanns inom den egna minoriteten, alawiterna (se Befolkning och språk). Regimen stöddes även av vissa andra minoriteter medan oppositionen dominerades av sunniaraber, folkmajoriteten.

Den avsatte presidenten Bashar al-Assad (vänster) under ett tidigare utlandsbesök där han tas emot av Förenade arabemiratens president Mohamed bin Zayed Al Nahyan (höger). Foto: Syriens presidentkansli/AP/TT

Sedan demokratiprotester inleddes i samband med arabiska våren 2011 genomförde Assadregeringen vissa reformer, som att tillåta flerpartival, men familjen Assads makt bestod. Bara Assadtrogna partier fick ställa upp i valen och Assads Baathparti hade stor majoritet i parlamentet. Samma förhållande gällde i presidentvalen. Assad valdes tre gånger, sista gången var 2021.

Fler än 500 000 döda

Inbördeskriget krävde över 500 000 människor enligt oppositionsgruppen  SOHR. Under inbördeskrigets sista år var dödstalen inte lika höga som i början. 

Krav på demokrati var ett skäl till att upproret bröt ut men konflikten hade även religiösa dimensioner. Assadstyret växte fram under en epok med sekulärt och socialistiskt samhällsbyggande. Många oppositionsrörelser ogillade det, och rebellgrupper med extrema sunni-islamister (jihadister) vill till och med omvandla Syrien till en islamisk stat. Jihadiströrelsen Islamiska staten (IS), som lade under sig delar av landet i flera år förlorade många av sina fästen. Olika fredsansträngningar visade sig vara fruktlösa liksom FN:s försök att få syriska företrädare att enas om en ny författning (läs mer i Konflikter).

I områden som Assadregimen kontrollerade fungerade livet nästan som vanligt under de första krigsåren. Löner och pensioner betalades ut och det fanns varor att köpa. Men ekonomin försämrades ju längre kriget pågick. Förstörelsen av bostäder och annan infrastruktur var enorm. 

Inbördeskriget drev miljontals syrier på flykt, både inom och utanför landet. Flyktingar börjar återvända men enligt FN:s flyktingorganisation UNHCR befann sig drygt 4,5 miljoner syrier utanför landet i september 2025. Ungefär sju miljoner var internflyktingar. 

Ett delat land

I Idlibprovinsen i nordväst fanns rebellhållna områden. Rebellerna där blev fler och befolkningen växte när regeringsstyrkorna återerövrade andra delar av landet under 2018. Rebeller som tvingades bort från enklaver på andra håll bussades till Idlib med sina anhöriga. Gruppen Hayat Tahrir al-Sham (med tidigare förbindelser till terrornätverket al-Qaida) försökte bygga ett eget välde i Idlib. I slutet av november 2024 gick Hayat Tahrir al-Sham och dess allierade till blixtoffensiv och intog Aleppo, Syriens näst största stad. Syriska regeringsstyrkor bjöd mycket lite motstånd. Offensiven fortsatte och rebellerna erövrade stora områden i provinserna Aleppo, Idlib och Hama, liksom viktiga städer som Hama, Homs och slutligen Damaskus. De drog även nytta av att Assadregimens styrkor var demoraliserade. Regimens allierade Iran och den shiamuslimska milisen  Hizbollah hade försvagats av israeliska attacker, likaså var Ryssland pressat av sitt krig i Ukraina.

Längs gränsen mot Turkiet i norr har landets kurdiska minoritet utropat tre självstyrande områden och genomfört val till egna politiska församlingar. Turkiet har genomfört attacker mot kurdiska styrkor, med hänvisning till deras band till PKK-gerillan i Turkiet. I november 2024 rapporterade SOHR att turkiskstödda styrkor tagit kontroll över staden Tal Rifaat och närliggande byar i nordväst där kurderna utövat självstyre. I december uppgav islamistledda styrkor att de tagit över staden Dayr al-Zawr (Deir Ezzor) i öster från kurderna.

Kurderna hade, stödda av västländer, en nyckelroll i att slå tillbaka jihadiströrelsen IS. Amerikanska specialstyrkor utförde räder som dödade ledare i IS högsta skikt. USA rapporterades i slutet av 2024 fortfarande ha cirka 900 soldater på syrisk mark för att hindra IS från att omgruppera sig. En del är förlagda vid gränsen till Irak.

PROVISORISK FÖRFATTNING

Sedan president Assad drivits bort från makten upphävde de nya makthavarna författningen som gällt sedan 2012. En provisorisk författning infördes i mars 2025 och ska gälla i fem år. Där sägs att landets president måste vara muslim, och islamisk rättspraxis ska vara "den huvudsakliga källan" till lagstiftningen. Liknande skrivningar fanns också i den tidigare författningen. Rättsväsendet ska vara oberoende. Presidenten får verkställande makt under övergångsperioden.

Ett övergångsparlament med 210 platser skapades. Presidenten utser 70 av de 210 ledamöterna, övriga väljs i indirekta val av regionala elektorskollegier sammansatta av bland andra advokater, akademiker och lokala ledare.

Parlamentet kan inte ställa presidenten inför riksrätt, medan presidenten kan inte avskeda någon av ledamöterna. Parlamentets viktigaste uppgifter är att besluta om ekonomiska frågor och anta lagar.

Indirekta val till övergångsparlamentet hölls i oktober 2025. Elektorskollegier utsåg 119 ledamöter, varav de flesta manliga sunnimuslimer, bland drygt 1 500 kandidater. Inga partier deltar. Endast en handfull kvinnor (mindre än fyra procent av 221 kvinnliga kandidater) valdes och bara tio platser gick till religiösa och etniska minoriter, däribland två kristna och två alawiter.

21 platser är inte tillsatta med hänvisning till att val inte kunde genomföras av säkerhetsskäl i kurdiskdominerade områden i provinserna Raqqa och Hasakeh samt i provinsen Suwayda där merparten av Syriens druser lever. Det kurdiska självstyret kritiserade beslutet (se Kalendarium). 

Syrien var under Assadregimen indelat i 14 provinser (muhafazat), styrda av guvernörer som tillsattes av presidenten. Provinsråden, som valdes i lokala val, hade främst administrativa uppgifter.

Läs om Syriens rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Syriens partiväsende har satts på paus sedan Assadstyret föll 2024. Nedan en historisk återblick: 

Arabiska socialistiska Baathpartiet (Hizb al-Baath al-Arabi al-Arabi al-Ishtiraki; baath betyder pånyttfödelse eller renässans) var maktpartiet som leddes av president Assad. Baath bildades på 1940-talet med arabisk enhet, panarabism, som överordnat mål. Utifrån principen att alla araber skulle vara förenade i en enda nation tog Baathpartiet avstånd från stater som uppstått genom västmakternas uppdelning av Mellanöstern efter första världskriget. Trots uttalad neutralitet var partiet ofta anti-västligt. Baathpartiets i grunden icke-religiösa ideologi och betoning av panarabism tilltalade arabiska minoritetsgrupper. Landsbygdens befolkning attraherades snarare av partiets löften om jordreformer och förbättrad service. 1963 grep partiet makten i en militärkupp. Från 1963 till 1970-talet var partiets styrelse inflytelserik och de avgörande maktkamperna i landet utspelade sig inom partiledningen.

Under president Hafiz al-Assads styre från 1970 förändrades Baathpartiets roll. Makten flyttade över till presidenten, som också var partiledare, och hans närmaste inom militären. Partiet fanns kvar, sammanflätat med statsapparaten, men främst som ett verktyg för maktutövning. Under inbördeskriget minskade partiets roll, medan militära befälhavare och milisledare fick ökad betydelse. Efter Assads fall 2024 har partiet stoppat sin verksamhet och är upplöst. 

Nationella progressiva fronten (på engelska förkortat till NPF) var en regimtrogen allians som grundades 1972 under Baathpartiets ledning. I alliansen ingick Baathpartiet och ett antal mindre partier som brukade få några mandat i parlamentsval och tilldelades poster i regeringen. Dit hörde exempelvis Syriska kommunistpartiet (SCP) och Syriska socialnationalistiska partiet (SSNP), som förespråkar ett Stor-Syrien. (De förkastar gränser från 1900-talet som exempelvis gör Libanon till en självständig stat.) Alla dessa partier stödde Assad. I valet 2020 fick alliansen 183 av 250 mandat, varav Baath hade 167 mandat.  

Till följd av upproret mot Assad 2011 bildades en liten godkänd opposition med lagliga partier som riktar allmän kritik mot korruption och fattigdom. De kunde inte öppet ifrågasätta Assads styre eller beslut. Dit hörde Folkfronten för befrielse och förändring, som samlade små vänsterpartier. Oppositionella betraktade dessa partier som ”fikonlöv” för att dölja Assads enmansstyre.

Oppositionsplattformar 

Den verkliga opposition som vuxit fram sedan 2011 var djupt splittrad och innehåller gerillarörelser, aktivistnätverk, politiska partier och exilgrupper. Nästan alla domineras av sunnimuslimska araber, som utgör majoriteten av Syriens befolkning. President Assad tillhör den alawitiska minoriteten (se Befolkning och språk). Både utomlands och i Syrien har bråk mellan oppositionsgrupper ibland haft rötter i gamla fejder mellan deras finansiärer utomlands. Särskilt de rivaliserande kungahusen i Saudiarabien och Qatar har stöttat olika grupper i Syrien.

Syriska nationalrådet (SNC), bildad av sunni-islamistiska Muslimska brödraskapets syriska gren och andra oppositionsgrupper, uppgick 2012 i Nationella koalitionen (egentligen Syriska nationella koalitionen för oppositionella och revolutionära krafter, men förkortningen SNC behölls). SNC utsåg 2013 en exilregering med säte i Turkiet. Koalitionen och exilregeringen knöts till Fria syriska armén (FSA), en ”generalstab” för det väpnade upproret, också baserad i Turkiet. Den har ombildats i varianter under krigsåren.

Höga förhandlingskommissionen (HNC) bildades som en paraplyorganisation i syfte att samla oppositionen inför FN-ledda samtal 2016 men hade svårt att få stöd av kurder och andra minoriteter då det rådde olika åsikter om vikten av en federal statsbildning. En förhandlingskommission där exilgrupper med bas i Moskva respektive Kairo var företrädda bildades 2017 då Ryssland, Iran och Turkiet började driva en Syrienprocess, skild från FN:s fredssträvanden, med möten i Astana (Kazakstan). Även i det sammanhanget har viljorna gått isär, inte minst synen på att Turkiet genomför militära insatser i Syrien.

Nationella samordningskommittén (NCB eller NCC) bildades som en moderat oppositionsallians inne i Syrien. Alliansen har förespråkat förhandlingar och stötts av små sekulära vänstergrupper och det kurdiska partiet PYD.

De kurdiska områdena

Demokratiska enhetspartiet (PYD) och milisrörelsen Folkliga försvarsenheterna (YPG; YPJ för kvinnliga förband) är de dominerande organisationerna i områden i norra Syrien som har kurdisk befolkning. Kopplingar till den kurdiska PKK-gerillan i Turkiet gör PYD och dess milisförband omstridda.

PYD fick utrymme att börja utforma ett lokalt styre när Assadregeringen 2012 drog bort sina styrkor från de kurdiska områdena för att slåss mot arabiska rebeller i andra landsändar. PYD och dess allierade har inrättat tre lokala regeringar i kurdiska trakter längs gränsen till Turkiet.

De dominerande kurdiska grupperna är sekulära och vänsterinriktade. PYD/YPG har försökt undvika strider med Syriens regering, men ofta varit i konflikt med arabiska grupper, speciellt militanta islamister. PYD/YPG lever också med hot från Turkiet, som ogillar att kurder skaffar sig territorium även när det sker i grannländer.

Inför fredsförhandlingar 2016 gick PYD/YPG ihop med arabiska och turkmenska grupper i en ny front, Syriens demokratiska styrkor (SDF) med den politiska grenen Syriens demokratiska råd (SDC). SDF har haft en nyckelroll dels i uppbyggnaden av en självstyrande förvaltning i norr, dels i strider mot IS.

Kurdiska nationalrådet (KNC) består av små kurdiska partier inom Nationella koalitionen (se ovan) och stöds av den kurdiska självstyresregeringen i Irak. KNC har sedan 2012 trängts undan av PYD/YPG och har inte stort inflytande i Syrien.

För en överblick över kurdiska områden i hela regionen, se Kurderna.

Jihadister och rebellgrupper

Hayat Tahrir al-Sham (HTS) blev den starkaste motkraften mot regeringen till följd av Assadregimens ryskstödda offensiver mot rebellområden. Jihadistgrupper, med krigares anhöriga i släptåg, trängdes ihop i nordväst, framför allt i Idlibprovinsen. Där bildade de ett eget styre och ledde blixtoffensiven som sopade bort Assadregimen 2024.

Andra sunni-arabiska rebellgrupper kan nämnas, varav flera har deltagit tidigare i samarbeten och/eller försök att bilda förhandlingsdelegationer med företrädare för Assadmotståndare:

Ahrar al-Sham, är en grupp salafister (konservativa sunni-islamister) med fäste i nordvästra Syrien. Grundad av personer som suttit fängslade av Assadregimen men hade frigetts genom amnesti innan revolten mot regimen bröt ut 2011.

Islams armé, en islamistgrupp som varit särskilt stark öster om Damaskus och tros ha haft saudiskt stöd.

Nusrafronten, den syriska grenen av terrornätverket al-Qaida. Nusrafronten uppgick i HTS år 2017.

Levantlegionen, knuten till Muslimska brödraskapet.

Under 2013-2014 ryckte Islamiska staten (IS) fram som den starkaste oppositionskraften. Halva östra och nordöstra Syrien, förutom de kurdiska områdena, styrdes av IS från 2014, då ledaren Abu Bakr al-Baghdadi utropades till kalif, ledare för alla världens muslimer. IS var tidigare känt som Islamiska staten i Irak och Syrien/Levanten (förkortat Isis eller Isil). Kalifatet erkändes inte av någon annan grupp i Syrien, men IS lyckades skaffa sig kontroll även över områden i norra Irak innan rörelsen drevs bort från fästen i båda länderna. IS har styrt sina områden enligt mycket sträng sunnimuslimsk tolkning av sharia, religiösa lagar.

Om våra källor

LÄSTIPS - läs mer om Syrien i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Ny läcka med ohyggliga bevis mot Assadregimen (2025-12-04)
Efter Assad: Syrien på väg att slitas itu (2025-09-30)
Syriens statsbygge knakar efter massdödande (2025-03-19)
Dags för Syriens ledare att leverera (2025-02-04)
Historien kan ge Syrien framtidshopp (2024-12-12)
Så slår Gazakriget även mot Syrien (2023-11-12)
Kurder kan offras i världspolitiskt drama (2022-12-01)
Erdoğans krav på Sverige kan slå tillbaka på honom själv (2022-05-24)
Tio år av krig – nytt försök att ställa Assad till svars (2021-02-01)
Kurdiska självstyrets tur att knuffas ut från spelplanen (2019-10-14)
Beroendet av utländska makter destabiliserar Syrien (2018-04-19)
Fem frågor som avgör Syriens framtid (2018-01-31)
Most people in the Middel East are Living on the Edge (2017-12-08)
Ryssland begraver FN:s kemvapenutredning i Syrien (2017-11-23)
Allt svårare för syriska flyktingar i Libanon (2017-10-05)
Assadregimen ansvarig för tiotusentals försvunna (2017-09-09)
Mellanösterns minoriteter nu i Sverige (2017-08-30)