Ryssland

Ryssland – Geografi och klimat

Ryska federationen är världens största land och sträcker sig över elva tidszoner från Östersjön till Stilla havet. Uralbergen utgör en öst-västlig skiljelinje. I den europeiska delen väster om Ural dominerar lågland medan högplatåer och berg återfinns i den asiatiska delen i öster. Höga berg ligger också längs gränsen i söder. Klimatet varierar från polarklimat vid Ishavet i norr till subtropiskt i landet sydvästra delar. 

År 2014 erövrade och annekterade Ryssland halvön Krim från Ukraina. Under Rysslands pågående angreppskrig mot Ukraina har ryska styrkor även besatt delar av södra Ukraina så att Krim och själva Ryssland bundits ihop landvägen. I september 2022 meddelade president Putin att fyra län i Ukraina – Donetsk, Luhansk, Cherson och Zaporizjzja – införlivats med Ryssland efter lokala folkomröstningar. Införlivandet skedde trots att ryska styrkor inte fullt ut kontrollerar de fyra länen. Omvärlden har avvisat både folkomröstningarna och annekteringarna som illegala.      

I norr avgränsas Ryssland av Norra ishavet och i söder har Ryssland kust vid Svarta havet från Kertjsundet vid gränsen mot Ukraina till gränsen mot Georgien. Också vid Kaspiska havet finns en rysk kustremsa mellan Kazakstan och Azerbajdzjan. Kaliningradregionen (före detta Königsberg) mellan Polen och Litauen vid södra Östersjökusten tillhör Ryssland sedan 1945.

Gräns mellan öst och väst

Uralbergen, som bildar en cirka 300 mil lång kedja från norr till söder, räknas av tradition som gräns mellan de europeiska och asiatiska delarna. I nordväst länkas Ryssland geologiskt samman med de nordiska länderna genom Kolahalvön och Karelen, medan huvuddelen av europeiska Ryssland upptas av Östeuropeiska låglandet. Öster om Uralbergen vidtar den flacka Västsibiriska slätten, som sträcker sig fram till floden Jenisej. Mellan floderna Jenisej och Lena ligger den Centralsibiriska högplatån. Öster därom höjer sig landskapet till det Östsibiriska höglandet. På Kamtjatkahalvön längst i öster finns verksamma vulkaner.

Mellan Svarta havet och Kaspiska havet i sydväst sträcker sig den mäktiga bergskedjan Kaukasus, vars norra del ligger i Ryssland. Där finns Europas högsta berg Elbrus.

Flera stora floder flyter från söder till norr och mynnar i Norra ishavet, till exempel de europeiska Onega och Petjora och de asiatiska Ob, Jenisej, Lena och Kolyma. Amur, som ett långt stycke utgör gränsflod mot Kina, rinner ut i Stilla havet. Europas största flod, Volga, mynnar i Kaspiska havet, medan Don flyter ut i Svarta havet. Neva mynnar i Östersjön. Den märkliga Bajkalsjön i sydöst är Eurasiens största sötvattenssjö och jordens djupaste insjö.

I Sibirien, söder om ishavskustens arktiska tundror, breder ett väldigt barrskogsområde, tajgan, ut sig. I öster upptar tajgan även områden där tjälen aldrig går ur jorden (permafrost); träden blir därför små och växer mycket långsamt. I den sydligaste delen av tajgabältet förekommer jordbruk. Stäpp- och skogsstäppbältet, som löper söder om tajgan, är till största delen uppodlat. Där finns bördiga jordar, men klimatet är obeständigt med återkommande torrperioder.

I större delen av Ryssland råder ett kalltempererat kontinentalt klimat med stora temperaturskillnader mellan sommar och vinter. I sydväst är klimatet varmtempererat eller subtropiskt. Ishavskusten i norr har polarklimat, medan Kolahalvön, som ligger nära Golfströmmen, har ett i förhållande till läget milt klimat. I östra Sibirien är vintrarna torra och mycket kalla med temperaturer på mellan 20 och 50 minusgrader.

Om våra källor

Ryssland – Befolkning och språk

Rysslands befolkning är ojämnt fördelad över landets väldiga yta. Större delen av befolkningen bor i landets europeiska del. Mellan 500 000 och 1 miljon ryssar har lämnat landet sedan Ryssland inledde sin storskaliga invasion av Ukraina 2022.

Av Rysslands invånare är drygt fyra femtedelar etniska ryssar, det vill säga östslaver med ryska som modersmål. Vid sidan av ryssar finns en mängd andra folkslag av skilda ursprung. Största minoriteter är tatarer och ukrainare. Andra betydande minoriteter är basjkirer, tjuvasjer, tjetjener, armenier och belarusier. Ukrainare och belarusier är liksom ryssarna östslaviska folk, medan tatarerna och basjkirerna är turkiska folk. Resten av befolkningen, sammanlagt cirka tio procent, utgörs av mer än hundra olika nationaliteter.

Ända sedan Sovjetunionens upplösning 1991 har befolkningstillväxten varit obefintlig eller negativ, förutom 2011 till 2017 då den var svagt positiv (se diagram här). Födelsetalen är betydligt högre i muslimskt dominerade områden som Tjetjenien och Dagestan än i regioner med övervägande rysk befolkning, men genomsnittet är lågt. Som regel är det fler som dör än som föds varje år. Liksom i andra länder ökade dödligheten under covid-19-pandemin från 2020. Knappat 400 000 dödsfall registrerades fram till sommaren 2023.

Perioderna av tillväxt i befolkningen förklaras främst med invandring, bland annat arbetskraftsinvandring från Kaukasien och Centralasien. Genom denna migration har antalet muslimer i Ryssland ökat. Invandrarna möts inte sällan av främlingsfientlighet. Det har hänt att människor dödats i attacker med rasistiska förtecken.

Emigration på grund av kriget

När Ryssland i februari 2022 inledde sin storskaliga invasion av Ukraina flydde hundratusentals ryssar sitt hemland. Många av dem som gav sig av direkt efter krigsutbrottet var unga och välutbildade och emigrerade när den inre repressionen ökade i samband med krigsutbrottet (se Inrikespolitik och författning). Andra flydde av rädsla för att kallas in till armén på sikt. När Putin ett halvår senare initierade vad som kallades en partiell mobilisering utlöstes en ny flyktingvåg. Sammanlagt beräknas mellan 500 000 och 1 miljon ryssar har flytt under det första året av kriget. De länder som tagit emot flest ryssar är Turkiet samt länder från forna Sovjetunionen som Georgien, Armenien och Azerbajdzjan med flera.

Kriget har också lett till en förflyttning av människor från Ukraina till Ryssland. Sommaren 2022 hade 2 miljoner människor kommit till Ryssland från Ukraina. En del hade rest dit frivilligt men många hade utsatts för påtryckning från myndigheter i de ryskockuperade områdena i sydöstra Ukraina. Enligt en rapport från Human Rights Watch hade personer som transporterats till Ryssland blivit förvägrade att ta sig till ukrainskkontrollerat område och i andra fall hade de inte ens vetat vart de fördes. 

Före kriget utgjorde ryssar nästan hälften av invånarna i industriområdena i östra Ukraina. Under kriget har Ryssland formellt annekterat fyra ukrainska regioner i sydöst – Luhansk, Donetsk, Zaporizjzja och Cherson – där invånarna erbjuds ryska pass. Införlivandet, som skett trots att Ryssland inte har full kontroll över dessa områden, har fördömts av omvärlden.    

Språk

Ryska är ett av världens tio största språk. Det tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen och räknas jämte ukrainska och vitryska till de östslaviska språken. Dessa har sina rötter i ett äldre gemensamt språk som började utvecklas till tre självständiga språk på 1300-talet.

De äldsta bevarade skrifterna är på fornkyrkslaviska, som är liturgiskt språk för de slaviska ortodoxa kyrkorna. Kyrkslaviskan skrivs liksom ryskan med det kyrilliska alfabetet, som utvecklats ur det grekiska och fått namn efter den grekiske missionären Kyrillos (827–869).

På 1600-talet blev Moskvadialekten tongivande som ryskt ämbetsmanna- och litteraturspråk. Under Peter den store på 1700-talet rensades många kyrkslaviska element ut ur ryskan och ersattes av mer folkliga former. Dessutom upptogs ord av tatariskt ursprung, liksom lånord från franskan och tyskan.

Turkiska språk, som tillhör den altaiska språkfamiljen, talas av en rad folkgrupper i bland annat de centralasiatiska delarna av Ryssland. Finsk-ugriska språk talas av mordviner, finnar, karelare och en mängd små folkgrupper som lever vitt spridda i norra Ryssland. Vidare talas ett stort antal nordkaukasiska språk samt mongoliska och andra språk. 

Om våra källor

Ryssland – Religion

Den rysk-ortodoxa kyrkan är det dominerande religiösa samfundet i Ryssland och utgör ett slags nationalkyrka, knuten till kulturarvet. Dess överhuvud är patriarken av Moskva och hela Ryssland, som biträds av Heliga synoden med sju medlemmar. 

Den kommunistiska regimen i Sovjetunionen var uttryckligen ateistisk. Omkring två tredjedelar av alla kyrkor stängdes efter revolutionen 1917, och många andra förstördes eller användes till annat. År 1990 antogs en lag som garanterar fri religionsutövning och 1993 skrevs religionsfriheten in i författningen. En rad kyrkor och kloster restaurerades och det gick en våg av religiös väckelse över landet.

Den ortodoxa kyrkan och staten har nu utvecklat nära band till varandra, särskilt efter det att Vladimir Putin blev president år 2000. Putin har gynnat kyrkan i hopp om att den ska fungera som en enande kraft i samhället. Kyrkans högste ledare, patriarken Kirill, har fått ett residens i Kreml (den borg i Moskva där regeringen sitter), och i gengäld uttalat stöd för Putin. Kirill har också ställt sig bakom den storskaliga ryska invasionen av Ukraina som inleddes 2022. 

Bland de kristna finns fortfarande en del "gammaltroende", som står i konflikt med den ortodoxa kyrkan sedan 1600-talet. I Sibirien finns drygt 1 miljon katoliker, och protestantiska samfund har bortåt 1,5 miljoner medlemmar runt om i landet.

Islam är den näst största religionen i Ryssland räknat i antalet anhängare. Mellan 15 miljoner och 20 miljoner ryska medborgare beräknas bekänna sig till islam. Andelen muslimer ökar då födelstalen är högre bland muslimer än i andra grupper. Flertalet av muslimerna är sunnimuslimer. Sufiska sekter har ett starkt inflytande (sufism: islamisk mystik), men fundamentalistiska former av islam (wahhabism eller salafism) har också fått visst fäste. På vissa håll har sufister och salafister kommit i konflikt med varandra och flera imamer har mördats.

Buddismen i form av lamaism är mest spridd i Burjatien. Buddister finns också i Kalmuckien vid Kaspiska havet och i Tuva samt i vissa distrikt i Irkutsk- och Tjitaregionerna vid gränsen till Mongoliet. Antalet buddister i Ryssland har minskat på senare år till cirka en halv miljon.

I Ryssland finns ett antal judiska församlingar, främst i Moskva och S:t Petersburg. Åtskilliga ryska judar har under senare decennier utvandrat till Israel och USA. 1959 fanns det 875 000 judar i Ryssland. Uppskattningar gjorda drygt 50 år senare landade på mellan 170 000 och 200 000.

Religionsfriheten gäller inte alla. Medlemmar av rörelsen Jehovas vittnen förföljs. 2017 stämplades Jehovas vittnen som en extremistorganisation av ryska myndigheter. Sedan dess har mer än 60 personer satts i fängelse eller i husarrest i väntan på åtal. Även två islamiska organisationer, Hizb ut-Tahrir och Tablighi Jamaat, är bannlysta.

Om våra källor

Ryssland – Utbildning

Ryssland har idag en välutbildad befolkning men en stor andel högskoleutbildade. Skolsystemet bygger i huvudsak på statliga skolor men det finns privata alternativ. Den nioåriga grundskolan är avgiftsfri. Även på universitetsnivå kan man studera gratis. 

Grundskolan omfattar två stadier: ett lågstadium från årskurs 1 till 4 och ett mellanstadium från årskurs 5 till 9. Därefter kan eleven välja mellan att läsa en yrkesutbildning och en ”fullständig grundutbildning” som motsvarar svenska gymnasiestudier och tar två år. Skolan är avgiftsfri för alla elever, dock måste föräldrar ofta betala för skolböcker, skolresor och liknande.

Skolstarten på Kunskapens dag den 1 september är en stor begivenhet för den som börjar i ettan. 

I slutet av gymnasieutbildningen skriver alla elever slutprovet. Ryska och matematik är obligatoriska ämnen, därtill kan andra ämnen väljas beroende på vilken högre utbildning man vill söka sig till. Detta system infördes 2009 i syfte att bekämpa korruption inom utbildningsväsendet och förenkla antagningsprocessen till universiteten då EGE ersatte ett system där varje högskola/universitet hade egna inträdesprov. Vissa högt rankade universitet har dock behållit sina intagningsprov vilket i viss grad underminerar reformen.

Närmare 60 procent av alla ryssar mellan 25 och 64 år har ägnat sig åt akademiska studier. Det är en av de högsta siffrorna inom OECD. I landet finns flera hundra universitet. Det mest kända är Lomonosovuniversitetet i Moskva, grundat på 1700-talet.

Elever med tillräckligt höga betyg får studera gratis på ryska universitet men det finns även betalda platser. Ett annat sätt att erhålla en gratisplats på drömutbildningen är att delta i så kallade olympiader – tävlingar för gymnasielever som genomförs i alla skolämnen. Vinner man pris på en sådan tävling på nationell nivå (pristagarna kan vara så många som 80 till antalet) har man rätt att läsa det ämnet på vilket universitet som helst i hela Ryssland kostnadsfritt.

Då studentbidragen är låga får många studenter ekonomiskt stöd från sina föräldrar, speciellt om de studerar i en annan stad. Ryska studenter bor ofta på studenthem om de kommer från en annan ort och det är vanligt att två eller tre personer delar rum.

Efter andra världskriget satsade Sovjetunionen väldiga resurser främst på teknisk och naturvetenskaplig forskning. Landet nådde uppseendeväckande framgångar inom rymdforskningen. Bland milstolparna i den utvecklingen kan nämnas det första atombombsprovet 1949. Sovjetunionen blev med uppsändningen av Sputnik 1957 först med att placera en satellit i omloppsbana runt jorden, och 1961 blev ryssen Jurij Gagarin den första människan i rymden. När USA under 1960-talet på allvar tog upp tävlan fick dock Sovjetunionen svårt att hålla jämna steg med amerikanerna i rymdkapplöpningen och på andra områden.

Under 1990-talet genomgick utbildningsväsendet stora förändringar. Kursplaner och läroböcker rensades från politiskt material och undervisningen i historia och litteratur började ta upp tidigare förbjudna ämnen. Men under Vladimir Putins styre från år 2000 har kursplanerna ändrats igen och fått en mer nationalistisk prägel samtidigt som de brott mot mänskliga rättigheter som begicks under sovjettiden tonas ned.

När Ryssland våren 2014 erövrade halvön Krim från Ukraina (se Modern historia) krävde utbildningsdepartementet att lärarna skulle förmedla bilden av att annekteringen var motiverad och rättfärdig. Under den pågående invasionen av Ukraina har ett nytt ämne introducerats i skolorna i syfte att stärka patriotismen – "Samtal om vad som är viktigt".  Ämnet omfattar diskussioner om Rysslands roll i andra världskriget och ryska värderingar. Lärarna förväntas också framföra den officiella förklaringen till Rysslands krig i Ukraina, dvs att ryska trupper gått in grannlandet för att skydda den ryska minoriteten där.

Skolorna har vidare fått order om att spela nationalsången och hissa den ryska flaggan i början av varje skolvecka. Genom en ny läroplan införs militär träning på schemat, ett arv från sovjettiden. Eleverna ska bland annat lära sig att hantera en kalasjnikov och flyga drönare. 

Ryssland – Sociala förhållanden

Övergången från sovjettidens centralplanerade ekonomi till marknadsekonomi blev en smärtsam omställning för stora grupper.  Ryssland är i dag ett tryggare och bekvämare land att leva i för de flesta, men brister i välfärden och ojämn tillgång till hälsovård bidrar till kortare livslängd för ryssar jämfört med de flesta andra folk i Europa. 

Under den ekonomiska kris som följde på Sovjetunionens fall förlorade många människor en stor del av sin grundtrygghet. Under sovjettiden var medborgarna beroende av staten för sin försörjning, bostad och all form av service. När detta system upphörde sjönk levnadsstandarden kraftigt och välfärden urholkades.

När den ryska ekonomin förbättrades efter millennieskiftet började levnadsstandarden stiga. I dag befinner sig Ryssland i den högsta kategorin i FN:s index över mänsklig utveckling (HDI), det vill säga i gruppen länder som bedöms ha mycket hög utvecklingsnivå (se lista här), men klyftorna i samhället är stora.

En liten grupp har blivit mycket rikare, medan betydande befolkningsgrupper fortfarande lever under knappa förhållanden. Enligt en rapport från 2021 förfogade de 500 rikaste ryssarna över 40 procent av alla hushålls samlade tillgångar medan två tredjedelar av alla ryssar enligt en annan rapport tjänar drygt motsvarande 4 000 kr i månaden. Den genomsnittliga inkomsten ligger på drygt 7 200 kronor. Skillnaderna är också stora mellan olika landsändar och mellan stad och glesbygd.

Andelen människor som lever i ren fattigdom har minskat under 2000-talet. Enligt officiell rysk statistik levde drygt 9 procent av ryssarna under fattigdomsgränsen 2024. Andra källor uppgav andelen till 12,5 procent. Samtidigt har den upplevda fattigdomen (andelen människor som bedömer sin levnadsstandard som dålig eller mycket dålig) ökat. Bland de fattiga dominerar barnfamiljer.

Sedan Rysslands storskaliga invasion av Ukraina 2022 upplever många ryssar en försämrad levnadsstandard på grund av högre inflation och högre räntor medan landets valuta, rubeln, tappat i värde vilket gjort importvaror dyrare. Samtidigt har staten dragit ned på anslagen till vård, skola och infrastruktur.

Familjer där någon medlem låtit sig värvas till fronten i Ukraina har däremot fått det bättre ställt under kriget. Staten betalar ut stora ersättningar till nya soldater eller som kompensation för dem som dör i strid. Ersättningarna varierar över landet beroende på resurser i respektive region men det handlar om belopp från motsvarande 90 000 kronor upp till flera hundratusen för dem som tar värvning och minst en miljon för en dödad soldat. 

Otillräckliga bidrag 

Utifrån ett globalt perspektiv är det sociala skyddsnätet ganska långtgående men ersättningsnivåerna är låga och täcker inte de kostnader som de är avsedda för. Invånare har rätt till exempelvis sjukpenning, ersättning vid arbetsskada, arbetslöshetsersättning, graviditetspenning och föräldrapenning och det finns en lagstadgad minimilön (motsvarande drygt 2 200 kronor 2023). För att höja födelsetalet har regeringen infört särskilda engångsbidrag till familjer som skaffar ett andra barn.

De senaste årens mest kontroversiella reform innebar höjningen av pensionsåldern 2018. För män höjdes den från 60 till 65 år och för kvinnor från 55 till 60 år. Många ryssar menade att höjningen var ogrundad med hänsyn till den förväntade livslängden, speciellt för män (se nedan). Regeringen hänvisade å sin sida till att fler lever längre och till att landets pensionsmyndighet inte kunde täcka alla pensionskostnader. Det kan även tilläggas att många ryssar går i pension tidigare än den lagstadgade åldern, till exempel de som bor i polartrakterna, vissa tjänstemän och andra yrkesgrupper, kvinnor som har fött fem barn, föräldrar till barn med funktionsnedsättning med flera. 

Hälsovården fungerar inte tillfredsställande, även om anslagen har ökat under 2000-talet. Medan invånarna i de stora städerna inte har några större problem med att få en läkartid är situationen mer ansträngd i glesbygd. Generellt kan sägas att vårdmottagningarna blir färre, lönerna för sjukvårdspersonalen är låga och det förekommer personalbrist, speciellt på landsbygden. Den statliga sjukvården är kostnadsfri, men privat sjukvård blir allt vanligare då den anses vara av bättre kvalitet. Privat sjukvård erbjuds ibland som förmån till medarbetare på stora företag.

Hög dödlighet

Efter en kraftig försämring av folkhälsan under 1990-talet har situationen förbättrats på vissa områden. Alkoholförbrukningen har till exempel stadigt minskat sedan 1990-talet men ligger än så länge högre än i Västeuropa och bidrar till den höga dödligheten bland män i arbetsför ålder. Utöver alkohol är orsakerna rökning och fet kost samt otrygga levnadsvillkor och otillräcklig hälsovård. Överlag hör den förväntade livslängden till de lägre i Europa (se topplista här).   

Även andra droger än alkohol utgör ett stort samhällsproblem. Narkotikakonsumtionen ökar och hänger ihop med spridningen av hiv/aids då många som smittas är sprutnarkomaner. Andelen nysmittade är bland de högsta i världen. Myndigheterna blundar dock för problemets omfattning och har inte satsat på att informera och förhindra smittspridning. Frågan debatteras inte då det råder en allmänt pryd inställning till frågor som rör sex (det bedrivs inte heller någon sexualundervisning i skolan). Det är vanligt att man i stället ser traditionella värderingar, till exempel äktenskaplig trohet, som lösning på problemet hiv/aids.    

Våld i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem. Problemet fördjupades efter invasionen av Ukraina som resulterade i att många krigsskadade och därmed våldsbenägna soldater återvände hem. Ideella organisationer och Rysslands ombudsman för mänskliga rättigheter har föreslagit att en särskild lag ska antas med övergripande åtgärder mot våld i nära relationer men någon sådan lag har inte antagits. Tvärtom sänktes 2017 straffskalan för våld inom familjen. Enligt denna lag ska våldshandlingar som utförs av en person för första gången och som inte resulterar allvarliga skador rubriceras som förseelse och straffas med böter. Tidigare klassades sådana brott som misshandel och kunde ge upp till två års fängelse.

Ett särskilt problem utgör den höga självmordsfrekvensen som är en av de högsta i världen även om frekvensen gått ned något på senare år. Andelen självmord är särskilt hög bland tonåringar.

Kvinnor och minoriteter

Ryssland var ett av de första länderna som införde kvinnlig rösträtt (1917) och kvinnors sysselsättningsgrad under sovjettiden var hög. I och med Rysslands omvälvande historia på 1900-talet (två revolutioner, politiskt förtryck och två världskrig som skördade många mäns liv) fick kvinnorna ta på sig rollen som familjeförsörjare. Fortfarande har många kvinnor den här rollen. Bidragande orsaker är högre dödlighet och missbruksproblem bland männen (se ovan) och det stora antalet skilsmässor som leder till att kvinnan i princip ensam tar hand om barnen. Samtidigt som kvinnorna axlat den traditionellt manliga rollen förväntas de också ta hand om hemmet och barnen. Det är det som är anledningen till att barn oftast bor med sin mamma efter skilsmässan. De flesta pappor är bekväma med eller accepterar denna lösning men samhällsnormen slår hårt mot de män som faktiskt vill finnas i sina barns liv: de måste föra en mycket hård kamp för att få vårdnad om sina barn då ryska domstolar oftast står på kvinnans sida.

Trots att kvinnor ofta gör karriär förekommer det att de slår i glastaket. Det finns en lagstadgad lista på yrken som kvinnor inte kan inneha, till exempel lokförare, eftersom de anses skada kvinnans hälsa.

Det finns lagar som är avsedda för att skydda minoriteter men dessa har ofta svag ställning i Ryssland. Diskriminering förekommer och kan bestraffas som ett brott eller en administrativ förseelse men det finns ingen lag som ger diskriminerade personer rätt att kräva ersättning. Hbtq-personers rättigheter inskränks i stor utsträckning, till stor del till följd av en ökänd lag som förbjuder spridandet av så kallad gaypropaganda. När lagen tillkom 2013 gällde den minderåriga men den breddades 2022 till att gälla alla, även vuxna. Homosexuella par får inte ingå äktenskap i Ryssland. Den oberoende organisationen Rainbow Europe som bevakar hbtq-personers rättigheter rankade 2023 Ryssland tillsammans med Armenien som tredje sämsta land i Europa (se översikt här). Sommaren 2023 röstade parlamentet igenom ett förslag som förbjuder könsbyte, både på juridisk väg samt genom operation.

Situationen är svår även för personer med funktionsnedsättning som ofta inte har möjlighet att röra sig fritt på grund av fysisk otillgänglighet. I Ryssland existerar fortfarande stora anstalter för människor med funktionsnedsättning samt andra som av någon anledning inte kan ta hand om sig själva (till exempel äldre människor). Dessa inrättningar rymmer ofta hundratals personer och ideella organisationer kämpar för en reform som möjliggör etableringen av gruppboenden med hemliknande förhållanden och ett begränsat antal boende.

Om våra källor

Ryssland – Kultur

Den ryska kulturen har formats av landets utbredda geografi, komplexa historia och olika influenser från både öst och väst. Rysk litteratur, balett, klassisk musik och måleri har efterlämnat ett brett kulturarv med författare som Tolstoj och Dostojevskij och kompositörer som Tjajkovskij. Tidvis har kulturen varit underodnad stark statlig styrning, ett fenomen som återkommit efter Rysslands invasion av Ukraina 2022. 

Ryskan blev ett skönlitterärt språk i början av 1700-talet, när Peter den stores reformpolitik medförde ett kulturellt uppsving för Ryssland. Ett århundrade senare utgav Ivan Krylov sina första fabler. Något senare framträdde den romantiske lyrikern Alexander Pusjkin (Eugen Onegin) och romanförfattaren Michail Lermontov (Vår tids hjälte) och efter dem satirikern och samhällsskildraren Nikolaj Gogol (Döda själar, Revisorn).

Från 1800-talets mitt upplevde den ryska litteraturen en blomstringstid och en rad författare blev internationellt berömda. Till de ryska klassikerna räknas Ivan Gontjarov (Oblomov), Ivan Turgenjev (Fäder och söner), Fjodor Dostojevskij (Brott och straff, Bröderna Karamazov), Lev Tolstoj (Krig och fred, Anna Karenina). Alexander Ostrovskij (Oväder) skapade det realistiska dramat. Till den följande klassiker­generationen hörde dramatikern och novellisten Anton Tjechov (Körsbärsträdgården) och den förste proletärförfattaren Maxim Gorkij (Natthärbärget, Min barndom).

Den moderna lyriken fick sitt genombrott årtiondena närmast efter sekelskiftet genom poeter som Vladimir Majakovskij, Osip Mandelstam, Anna Achmatova och Boris Pasternak. Bland prosaförfattare efter oktoberrevolutionen 1917 (se Modern historia) kan nämnas Isaak Babel, Michail Bulgakov, Ivan Bunin och Michail Sjolochov. Den ryska teatern blev i början av 1900-talet en förebild för utlandet genom nydanande regissörer som Konstantin Stanislavskij och Vsevolod Meyerhold.

Under Stalinperioden (1929–1953) förkvävdes alla konstnärliga riktningar utom den ”socialistiska realismen”. Många betydande författare och andra konstnärer tystades. Flera greps och dog i fångläger. Efter Josef Stalins död 1953 kom ett kort ”töväder” med utgivning av samhälls­kritiska romaner liksom en framväxande kritisk och central­lyrisk poesi. En rad svartlistade pjäser, bland annat av Majakovskij och Bulga­kov, släpptes fria. Under 1970-talet fördes experimenttraditionen från 1920-talet vidare av Jurij Ljubimov vid den lilla Tagankateatern i Moskva.

Kritiken mot stalinismen kulminerade med Alexander Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv (1962). Därefter hårdnade återigen kultur- klimatet. Istället förekom en omfattande illegal manuskriptspridning (samizdat) inom landet och utsmuggling av manuskript till väst. Boris Pasternaks stora roman Doktor Zjivago, som smugglades till Italien, väckte stort uppseende i väst. Pasternak tilldelades Nobelpriset 1958 men tvinga­des avsäga sig det. Solzjenitsyn fick 1970 Nobelpriset för utsmugglade romaner som Den första kretsen och Cancerkliniken. Utmärkelsen ledde till häftiga kontroverser med regimen och 1974 landsförvisades Solzjenitsyn. I början av 1970-talet tvingades eller tilläts ett stort antal andra kulturskapare att emigrera.

Under president Michail Gorbatjovs reformpolitik i slutet av 1980-talet började den sovjetiska perioden att kritiseras öppet och tidigare förbjudna författare och verk publicerades. På 1990-talet framträdde en ung postmodernistisk generation författare med en frispråkighet och berättarteknik som de ryska läsarna inte var vana vid. Vladimir Sorokins roman Blått fett väckte uppståndelse för både experimentella stilgrepp och öppenhjärtiga sexskildringar, som sånär ledde till åtal för pornografibrott. Viktor Pelevins romaner, till exempel Omon Ra, vållade inte mindre uppståndelse. Båda dessa författare har behållit sina ställningar som de främsta inom den ryska samtidslitteraturen. En uppskattad och mer traditionellt berättande författare är Ljudmila Ulitskaja. En yngre generation författare försöker ta upp handsken efter brödernas Strugatskijs science fiction-skildringar från 1980-talet med nyskrivna fantasy-böcker. Hit hör bland annat författaren Dmitrij Gluchovskij.

Inom dramatiken sökte sig en ung generation nya vägar under slutet av 1990-talet. De slog igenom i början av 2000-talet under benämningen ”Nytt ryskt drama” och skildrade unga människors svårigheter att finna sin plats i ett samhälle där det sammanhållande kittet var våld i olika former. Till de mest intressanta dramatikerna hör Nikolai Koljada, Vasilij Sigarev, Evgenij Grisjkovets, bröderna Presnjakov, Ivan Vyrypaev och Jurij Klavdiev. 

Film och bildkonst

Rysk film fick efter bolsjevikernas maktövertagande en särställning som propaganda­medium. Den främste nyskaparen var Sergej Eisenstein vars film Pansarkryssaren Potemkin från 1925 räknas som en internationell klassiker. Till de stora sovjetiska efterkrigsfilmerna hör Tranorna de flyga från 1957 (Michail Kalatozov) och Ballad om en soldat från 1959 (Grigorij Tjuchraj), vilka var de första som skildrade verkligheten i den lilla världen i skuggan av kriget.

Till de internationellt mest uppmärksammade ryska filmare som började sin bana under sovjettiden hör Andrej Tarkovskij med filmer som Andrej Rubljov, Solaris, Stalker och Offret. Hit hör också Alexander Sokurov med filmen Den ryska arken, och Nikita Michalkov med Brända av solen.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 följde några svåra år för rysk filmindustri men därefter producerades en rad filmsuccéer. Hit hör Alexei Balabanovs Brodern och Brodern 2 och Cargo 200. Den senare är en mardrömsskildring om händelser runt liket från en rysk soldat som skickas hem från Afghanistan i en zinkkista. Stora kommersiella framgångar mötte fantasy-filmerna Nattväktaren och Dagväktaren av Timur Bekmambetov. Till den ”nya vågen” av ryska filmskapare under 2000-talet hör Boris Chlebnikov med filmen Att flyta fritt, Andrei Zvjagintsev med Återkomsten, Kirill Serebrennikov med Att föreställa offer och Ivan Vyrypaev med Euforiya.

Bildkonsten har en lång tradition från ikonmåleri och folkkonst via realister som Ilja Repin (död 1930) till modernismen. Den internationella konstutvecklingen har fått avgörande impulser från 1910-och 1920-talens ryska avantgarde med namn som Natalja Gontjarova, Michail Larionov, Marc Chagall, Vasilij Kandinskij, Kazimir Malevitj, Alexan­der Rodtjenko. På tidigt 1930-talet förbjöds modernismen och den partitrogna ”socialistiska realismen” upphöjdes till norm inom måleri liksom inom alla övriga konstformer, det vill säga konsten skulle vara realistisk till formen men framtidsorienterat socialistisk till innehållet.

Med tövädret under Nikita Chrusjtjov sökte de unga konstnärerna nya vägar och deras experimenterande fann först uttryck i den abstrakta expressionismen. Efter skandaler och stark kritik från kommunistpartiet tvingades den nydanande konsten att bli underjordisk. Under samlingsbeteckningen ”non-konformism” utvecklade den sovjetiska undergroundkonsten under 1970- och 1980-talen en rad riktningar av vilka först bör nämnas Moskva-konceptualismen, företrädd av Ilja Kabakov, Dmitrij Prigov och Andrej Monastyrskij samt SotsArt med bland andra Komar & Melamid, Alexander Kosolapov och Leonid Sokov.

Marknaden för rysk samtidskonst exploderade i mitten av 2000-talet och en rad gallerier och konstcentra öppnade på nedlagda industriområden. Konstaktivistiska grupper har vunnit såväl rysk som internationell ryktbarhet genom politiska protestaktioner i konstnärlig form. 

Musikliv

Rysk musik har utvecklats ur en rik folk- och kyrkomusiktradition. Inom folkmusiken var balalajka och dragspel de populäraste instrumenten. På 1700-talet blev S:t Petersburg Rysslands musikaliska centrum, där både tysk och italiensk musik fick stort inflytande. Konsertlivet utvecklades och en rad konservatorier och musikskolor inrättades. Bolsjojteatern i Moskva, som byggdes 1825, har utgjort nav för den ryska musikteatern med storslagna opera- och balettuppsättningar.

Stora kompositörer under 1800-talet var Nikolaj Rimskij-Korsakov och Pjotr Tjajkovskij. I det ”modernistiska” musiklivet före revolutionen 1918 märktes Alexander Skrjabin och Igor Stravinskij. Framstående kompositörer under sovjetisk tid var bland andra Sergej Rachmaninov, Sergej Prokofjev, Dmitrij Sjostakovitj och Aram Chatjaturjan. Till senare generationers ryska kompositörer hör förutom Alfred Schnittke och Sofija Gubajdulina numera den betydligt yngre Vladimir Martynov.

Hårdnande kulturklimat

Putinregimens allt hårdare kontroll av samhället (se Inrikespolitik och författning) har också påverkat kuturlivet, särskilt efter Rysslands storskaliga angrepp på Ukraina från februari 2022. Kulturen förväntas stödja regeringen och det pågående kriget. Konst som främjar proryska och nationalistiska budskap uppmuntras samtidigt som all antydan till kritik kan kväsas med diverse lagar (se Demokrati och rättigheter).

Det begränsade utrymme för samhällskritik som fanns före kriget är nu borta. Många ryska kuturarbetare har gripits för att de på olika sätt kritiserat kriget. Andra har valt att gå i exil, till exempel den populära författaren Boris Akunin som skriver historiska kriminalromaner. Akunin engagerade sig i protester mot Putins vinst i presidentvalet 2012 och lämnade Ryssland 2014. Sedan Akunin uttalat sin kritik av Rysslands krig mot Ukraina har en arresteringsorder utfärdats mot honom, hans förlag har avbrutit samarbetet och de stora bokhandlarna säljer inte längre hans böcker.  I juli 2025 dömdes han till 14 års fängelse i sin utevaro. Akunin beskrev rättegången som en "fars".

 Om våra källor

Ryssland – Seder och bruk

Ryssland är ett väldigt land med många olika folkslag. Traditioner och mentalitet skiljer sig mellan olika landsdelar och folkslag, liksom mellan stad och landsbygd. Det råder också stora skillnader mellan västra Ryssland som ligger vänt mot Europa och Fjärran östern som befinner sig närmare den asiatiska kultursfären.

När man talar om ”ryssar” talar man formellt om två kategorier; etniska ryssar (på ryska russkije) och medborgare i Ryssland (på ryska rossijane), vilka kan vara av vilket folkslag som helst. Människor i Ryssland gör till vardags ingen skillnad mellan begreppen och det svenska bruket är att säga ”ryss” om alla invånare i Ryssland.  I det här kapitlet används ”ryss” för alla människor i Ryssland.

I beskrivningar av rysk mentalitet talar man ibland om ”Den ryska själen”. Detta filosofiska koncept har funnits i århundraden och framträder i den klassiska ryska skönlitteraturen.  Sentimentalitet, kärlek till naturen, böjelse för mystik och ödestro är komponenter i denna själ.  Kärleken till naturen bottnar i Rysslands väldiga natur med stora skogar och karga stäpper. Många gamla, ryska folksånger handlar om naturen, bland annat den stora stäppen. Mystiken och ödestron hämtar näring från den rysk-ortodoxa tron, vilken kom till Ryssland i början av 1000-talet då landet kristnades. Även om religionen spelar en begränsad roll, konkret, i ryssars dagliga liv, kan drag i religionen spåras i den ryska mentaliteten. Rysk-ortodox tro har en syn på exempelvis tid, som skiljer sig från den traditionellt kristna synen och det allmänna västerländska tänkandet. Medan västvärlden till exempel tänker sig tiden som lineär, betraktar den rysk-ortodoxa tron tiden som cyklisk, ”ett evigt nu”. Detta sägs ibland ta sig uttryck i en uppfattning att förändring är något negativt.

Ett annat koncept i rysk filosofi och mentalitet är ”den långa vägen” som relaterar till Rysslands väldiga storlek.

Det sovjetiska arvet

Arvet från Sovjetunionen lever kvar i Ryssland och påverkar mentalitet och kultur. Många ryssar minns sovjettiden och den äldre generationen tänker och agerar delvis som man gjorde då. Det kan till exempel handla om misstro mot myndigheter och att vara försiktig med vad man säger. Arvet lever på sina håll kvar i samhällsstrukturen. Vissa hotell har omständliga registreringsprocedurer och i tunnelbanespärrar sitter biljettkontrollanter bakom glas med pyttesmå öppningar. Att många städer är ”omänskliga” med stora, breda gator, pompösa byggnader och raka fasader, där det är svårt att ta sig fram och är allmänt otrivsamt, bidrar också till att människor kan känna sig som ”den lilla människan gentemot staten”, såsom människor kände under sovjettiden.

Visst finns det andra sidor av Ryssland. I Moskva och Sankt Petersburg finns gågator med caféer och uteserveringar. Ryssar i speciellt storstäderna lever ett modernt liv som i vilken storstad som helst.

Det frågas ibland huruvida Ryssland tillhör öst, det vill säga den asiatiska kultursfären, eller väst, det vill säga Europa och västerlandet. Sanningen är kanske att dessa två kulturer existerar parallellt i Ryssland. I öst, exempelvis på ön Sachalin utanför Sibiriens östkust, Fjärran östern på ryska, lever människor på samma sätt som folk i grannområden i Japan och Kina. I Sankt Petersburg i västra Ryssland lever många som i Europa.

Ryska värden

Ryssar värnar familjen. Det kan tyckas märkligt då de föder få barn och i stor utsträckning skiljer sig, men medan det låga barnafödandet och skilsmässorna ofta har ekonomiska förklaringar är familjen som värdegrund en stark tradition.

Det är självklart att lämna sin plats åt barn och äldre på buss eller tunnelbana. Män håller ofta dörrar för kvinnor och hjälper dem att bära tunga saker.

Kontakten mellan generationer är ofta tät och god. Det är vanligt att mormor eller farmor passar barnbarn. Det kan både vara söndagsaktiviteter och mer omfattande, organiserad passning istället för daghem och fritidshem. Det här beror dels på att det kan vara svårt att få plats då dagis och att kvaliteten på dessa brister, dels på att de äldre gärna tar sig an sina barnbarn. 

Generellt finns en misstro mot myndigheter (se ovan) och personliga kontakter för att nå sina mål, både i arbetet och privatlivet, spelar en stor roll.

Klädsel och umgänge

Kläder i Ryssland kan vara av vitt skilda slag. Det finns dyra, västerländska märken och billigare, inhemskt tillverkade kläder liksom kläder från Kina och Taiwan. I storstäderna syns mer västerländska modekläder än i mindre städer och på landsbygden.

Många ryska kvinnor klär upp sig och ryskor har i decennier förvånat omvärlden genom att gå i högklackade skor och kjol i snöslask och smällkall vinter. Männen har ofta en mer vardaglig look. Vid affärsmöten är det absolut rekommenderat att klä upp sig: kjol eller snygga byxor för kvinnor och kavaj för män.

Att träffas kan ske mer spontant i Ryssland än i Sverige och man behöver inte komma överens om ett möte med vänner en månad i förväg. Relationer mellan människor är ofta mer hjärtliga och folk står varandra närmare.

Ryssar håller i princip tiden på samma sätt som svenskar. Man ska alltså se till att komma i tid till möten och bjudningar, liksom att meddela förseningar. Det hör till god sed att ha med sig en gåva till värden när man går på besök. Gäster tar av sig ytterskorna då de kommer in i et främmande hem. I många hem finns tofflor till besökarna och blir man erbjuden dem ska man ta på dem (även om de inte alltid passar i storleken). Värden har ansvar för att göra gästen nöjd. Särskilt vänlig är man mot en utländsk gäst, då vill man verkligen klara sin roll med glans. Om värden bjuder på te, kaffe och bakelser, vilket är vanligt, ska man ta av det. Att tacka nej med motivation att man ”just har ätit”, om man har det, är oartigt.

Det ryska språket erbjuder många uttryck för vördnad och ryssar har ofta ett artigt tilltal till personer de inte är mycket nära vän med. Vid all kontakt, annan än till en nära vän, tilltalar ryssar varandra med ”ni” (vy). Att säga ”du” (ty) till en ryss som man inte är vän med kan uppfattas som konstigt och påträngande. Medan ”du” kan vara alltför påträngande, kan ”ni” aldrig vara alltför formellt. Det är aldrig fel. I samma artiga anda hälsar ryssar – utom vid bekantskap - på varandra med ett ”god dag” (zdravstvujte).  Att som vi i Sverige säga ”hej” (privet) till exempel till en kassörska eller en myndighetsperson uppfattas i Ryssland som konstigt. 

Ryssar har tre namn; förnamn, fadersnamn (patronymikon) och efternamn. En kvinna kan till exempel heta Maria Alexandrovna Maketskaja. Alexandrovna är efter hennes far Alexander. För en man blir motsvarande namn Alexandrovitj. Det förväntas inte av en utlänning att denne ska känna till fadersnamnet, eller bruket att använda det, men ryssar som vill vara artiga tilltalar varandra med förnamn tillsammans fadersnamnet. Det är mer hövligt att säga förnamn och fadersnamn än förnamn och efternamn.  I officiella sammanhang är det dock vanligt att man skriver sitt efternamn före förnamn och patronymikon. På en myndighets uppmaning att presentera sig är det normala att svara Maketskaja, Maria Alexandrovna.

Ryssland och det rysktalande området är en egen kultursfär med ryskan i centrum. Därför är folk i allmänhet dåliga på främmande språk. Men om man kan något språk är det förstås framförallt engelska.

Samtalsämnena kan vara av vitt skilda slag. Vid sidan av neutrala ämnen som väder, sport och familj, är många ryssar öppna för att prata om politik och religion. Många ryssar tycker om att diskutera. Om ryssar klagar på det egna samhället är det dock bäst att inte per automatik stämma in i klagokören, eller värre, fylla på. Pengar, framför allt hur mycket man tjänar, kan vara ett känsligt ämne.  

Kultur är ett gångbart samtalsämne. Ryssland har ett rikt kulturarv med många framstående författare och kompositörer. Ryssar generellt är mycket stolta över detta kulturarv. Många har läst de stora författarna.  Som besökare utifrån gör man gott i att bekanta sig med något av Rysslands kulturarv.

I Ryssland kan man ofta höra att Ryssland räddade Europa från undergång flera gånger, Napoleonkriget, andra världskriget, under Djingis khans erövringar på 1200-talet. Det är en källa till stolthet för ryssar.

Jämfört med Sverige kan man vara mer rakt på sak i Ryssland. Ryssar är mer vana vid kritik och det är vanligt att folk värderar varandra öppet. Man kan höra kommentarer om klädsel, livsstil, frisyr med mera från bekanta. Det privata utrymmet är mindre än i Sverige och folk gillar att blanda sig i. Det kan vara svårt för en svensk att värna sin integritet om man har ryska vänner/släktingar.

Det finns fortfarande många tabun kring sex och allt som har att göra med det. En bidragande orsak är att sexualundervisning inte bedrivs i skolan. Unga människor vet ofta mycket lite om de fysiologiska processerna och kroppens uppbyggnad.

Mat och dryck

Till frukost äter ryssar ibland något varmt, till exempel havregrynsgröt eller kokt korv med stekt ägg. Ibland är det smörgåsar med ost eller skinka, tillsammans med te eller kaffe.

En traditionell lunch, till exempel affärslunch eller en fin bjudningslunch, består av tre rätter; soppa, huvudrätt och efterrätt. Ibland serveras även en liten zakuska; en sallad av till exempel potatistärningar, ärtor och majonnäs.  Huvudrätten består av kött, fisk eller kyckling tillsammans med potatis eller ris. Efterrätten kan vara en bakelse. Till vardags äter dock många ryssar enklare lunch, exempelvis en soppa eller en sallad.

Middagen kan vara en lite mindre rätt, exempelvis soppa.

Traditionella soppor är rödbetssoppan bortsjtj vilken serveras med smetana (en slags gräddfil) eller majonnäs liksom sjtji, kålsoppa. Till soppan, liksom till måltiden i stort, serveras ofta bröd. Det finns dels vitt bröd, dels mörkt rågbröd. Ett känt ryskt rågbröd är Volokolomskyjlimpan.

Ryssar äter gärna kött och det traditionella ryska köket finns kotletter med potatis och kalops. Fisk är inte så vanligt.

En traditionell känd rysk rätt är blinier, ett slags tjocka pannkakor, vilka ofta serveras med smetana. En annan typisk rätt, som inte serveras så ofta på restauranger men förekommer på matborden hemma är bovetegröt. Några andra traditionella rätter är rysk kvarg, kholodets (sylta) och okrosjka (kall soppa på kvass eller kefir)

Traditionell rysk mat kan ibland uppfattas som fet och ”stabbig” med mycket potatis, sås och fett kött. Vanan att äta kaloririkt stammar från det kyliga klimatet som gjorde det nödvändigt att äta energirikt.

I storstäderna finns västerländska snabbmatskedjor och caféer och många ryssar, särskilt yngre, äter gärna ”internationell” mat som pizza, sushi och hamburgare.

Ofta dricker man ingenting till maten utan tar te efteråt men om dryck förekommer är det ibland vatten, ibland kvass (en sorts svagdricka), liksom, om det är på kvällen, vin och öl. Idag är öl den vanligaste drycken. Vodka serveras då och då men är vanligare bland äldre. Enligt gammal sed ska man inte säga nej till vodka om man inte har medicinska eller andra skäl. När man får ett glas vodka, vilket ofta är ganska litet, hör det till att man dricker allt i ett svep.  Det uppfattas som lite konstigt och aningen oartigt att tacka nej till alkohol men om man är nykterist eller av andra skäl absolut inte vill dricka går det absolut att säga nej.

Fina middagar kan vara långa med många rätter som serveras i olika omgångar.

Rökning förekommer på många håll där vi i Sverige inte röker, till exempel i taxibilar och restauranger trots att det är förbjudet. Som gäst är det bäst att alltid fråga innan man tänder en cigarett.

Högtider

Nyår är den största högtiden. Efter den 1 januari följer nyårsdagarna, vilka innebär en veckas ledighet. Jul börjar uppmärksammas i december då butiker skyltar och dekorationer sätts upp på gator. Själva julen firas dock, enligt ortodox tro, den 7 januari. Västerlandets ”jultomte” motsvaras i Ryssland av Fader Frost som ibland ackompanjeras av en sagofé som kallas Snöflingan. Påsk infaller en eller två veckor efter den kristna påsken. I Ryssland firas inte påsk i så stor utsträckning som i Sverige och att det inte är en helgdag. Höjdpunkten är påsknatten då det hålls en midnattsmässa. En traditionell rätt att äta vid påsk är kulitj, en mjuk kaka likt en sockerkaka med sockerglasyr.

En traditionell, folklig högtid är maslenitsa, ungefär ”Smörveckan” (det ryska ordet maslo betyder ”smör”), även känd som ”pannkaksveckan”. Högtiden äger rum sista veckan före den stora fastan, det vill säga sjunde veckan före den ortodoxa kyrkans påsk. I den slaviska mytologin hålls maslenitsa för att fira att vintern är slut. Enligt kristen tradition är maslenitsa ett tillfälle att äta ordentligt före den stora fastan då kött, fisk, mejeri- och äggprodukter, enligt strikt tro, är förbjudna.

Muslimer firar eid-al-fitr, högtiden då muslimer bryter fastan efter fastemånaden ramadan.

Sekulära högtider, då ryssarna är lediga, är Internationella kvinnodagen den 8 mars samt Arbetets och vårens dag den 1 maj. En känsloladdad högtid är segerdagen, vilken firas till minne av segern 1945 över Nazityskland i andra världskriget. I Moskva och andra städer är det denna dag stora militära parader och krigsveteraner visar sig med medaljer från kriget. Segern i andra världskriget, det stora fosterländska kriget, som ryssarna kallar det, är en central komponent i den ryska nationella stoltheten och identiteten. En ganska ny högtid är Rysslands dag den 12 juni. Dagen firas till minne av att Ryssland bildades den 12 juni 1990.

Om våra källor

Ryssland – Äldre historia

De första statsbildningarna på det som senare blev ryskt territorium uppstod på 1000-talet f Kr i Centralasien, i Kaukasien och vid Svarta havet. På 850-talet e Kr grundades den östslaviska Kievstaten, och i Novgorod (Holmgård) bildade svenska vikingar under Rurik ett annat maktcentrum (Gårdarike).

Sedan även Kiev hamnat under Rurikätten växte riket, och i slutet av 900-talet kristnades det av missionärer från Bysans (Östrom). Det försvagades och splittrades dock till följd av maktkamper och invaderades vid 1200-talets mitt av mongoler, som gjorde de ryska furstarna till vasaller under Gyllene hordens khaner.

Under 1300-talet började furstendömet Moskva växa i betydelse. Efter Dmitrij Donskojs seger över mongolerna vid Kulikovo 1380 började en rysk centralstat att ta form med Moskva som centrum. Ivan ”den förskräcklige” minskade stormännens, bojarernas, makt och lät 1547 kröna sig till ”tsar av hela Ryssland”. Under hans tid utvidgades riket fram till Kaspiska havet, och Sibirien började koloniseras. Under ”den stora oredan”1604 försvagades staten av ständiga matkstrider inom adeln. Efter ett bondeuppror kröntes Michail Romanov till tsar 1613. Därmed lades grunden till dynastin Romanov som kom att sitta vid makten i drygt 300 år.

Under Michail Romanovs styre lagfästes livegenskapen, som gjorde bönderna socialt, ekonomiskt och rättsligt helt beroende av godsägarna. Med Peter den store (1682–1725) blev Ryssland en stormakt. Förvaltningen moderniserades efter västeuropeisk förebild. Handel och industri utvecklades och en reguljär armé och flotta skapades. I öster nådde ryssarna fram till Stillahavskusten. I väster nådde de genom erövringar från Sverige fram till Östersjön, och här anlades den nya huvudstaden S:t Petersburg.

Den ryska expansionen fortsatte under Peters efterträdare, bland annat Katarina den stora (1762–1796). Området söder om bergskedjan Kaukasus införlivades, liksom Bessarabien (med bland annat nuvarande Moldavien). Krim erövrades genom krig med Turkiet. Ryssland försåg sig också med landområden vid Polens delningar 1792–1795, och 1809 erövrades Finland från Sverige.

Krav på reformer

Efter Napoleons nederlag i Ryssland 1812 blev den ryska politiken utpräglat imperialistisk utåt och reaktionär inåt. Samtidigt växte dock kraven på sociala och politiska reformer, och redan 1825 försökte de så kallade dekabristerna genomföra en statskupp för att framtvinga en liberal författning.

Efter det ryska nederlaget i Krimkriget 1856 försökte tsar Alexander II stilla oron genom en rad reformer. Livegenskapen upphävdes 1861. Reformerna var dock otillräckliga. I takt med en snabb utveckling inom handeln och industrin växte en revolutionär rörelse fram. Extrema terrorgrupper bildades och 1881 mördades Alexander II. Därefter hårdnade styret.

När Ryssland 1904 förlorade ett krig mot Japan skärptes de sociala motsättningarna. Året därpå slog regimen ned ett uppror (1905 års revolution), men samtidigt tvingades tsar Nikolaj II att 1906 införa en författning, tillåta politiska partier och inrätta ett parlament, duman. Året därpå antogs en jord­reform. Demokratiseringen var dock halvhjärtad och oron växte. År 1911 mördades regeringschefen Pjotr Stolypin. Ständiga strejkvågor svepte genom landet.

De ryska motgångarna i första världskriget ledde till en ny kris, som 1917 mynnade ut i februarirevolutionen (mars enligt vår kalender). Tsaren abdikerade, och det uppstod en dragkamp om makten (dubbelväldet) mellan å ena sidan de revolutionära arbetar- och soldatråden (sovjeterna) och å den andra duman, som bildade en provisorisk regering.

Bolsjevikerna tar makten

Regeringen lyckades inte få den inrikespolitiska oron under kontroll. Genom oktoberrevolutionen (november enligt vår kalender) grep kommunisterna, som då kallades bolsjevikerna, makten. En regering, folkkommissariernas råd, upprättades. Till rådet hörde bland andra Vladimir Lenin, Lev Trotskij och Josef Stalin.

Till bolsjevikernas första åtgärder hörde förstatligande av jorden samt fredsförhandlingar med Tyskland. Genom kapitulationen, som undertecknades i mars 1918, förlorade Ryssland omfattande territorier som landet dock till stor del fick tillbaka efter Tysklands slutliga nederlag i första världskriget. Finland och de baltiska länderna förklarade sig självständiga. När ”vita” generaler med visst stöd av Storbritannien, Frankrike, USA och Japan försökte störta den ”röda” regimen utbröt inbördeskrig, som pågick 1918–1921.

”De röda” vann inbördeskriget, men ekonomiskt kaos vid krigets slut tvingade fram en tillfällig reträtt från den tidigare socialiseringspolitiken. Den nya ekonomiska politiken (NEP) tillät under åren 1921–1928 viss privat företagsamhet inom jordbruk, handel och småindustri. Målet var att återställa ekonomin till samma nivå som före kriget, vilket också lyckades.

Sovjetunionen uppstår

År 1922 bildades Sovjetunionen. Det var formellt ett frivilligt förbund mellan unionsrepublikerna Ryssland, Ukraina, Vitryssland och Transkaukasien med ett visst mått av självstyre för de enskilda republikerna, men eftersom makten inte låg hos de statliga institutionerna utan hos kommunistpartiet var frivilligheten skenbar.

Kommunistpartiets ledare Lenin lade grunden till ett system som utmärktes av en allsmäktig maktapparat bestående av partiet, staten och säkerhetstjänsten. Möjligheterna till fri debatt inom kommunistpartiet ströps. 1921, samma år som Lenin förbjöd alla politiska partier utom kommunistpartiet, infördes det så kallade fraktionsförbudet inom partiet. Det innebar förbud mot gruppbildningar inom partiet, det vill säga förbud mot alla försök att utforma alternativa politiska program.

Alla ledande bolsjeviker ställde sig bakom detta beslut. Till partireglerna hörde också den så kallade demokratiska centralismen, som tvingade lägre nivåer inom partiet att underkasta sig den styrande partigruppen. Denna organisationsprincip, som utformats när partiet verkade underjordiskt i Tsarryssland, fortsatte att gälla under alla år av sovjetmakt. Partiets högsta organ bestod av politbyrån, sekretariatet och centralkommittén.

1924 avled Lenin. De följande åren lyckades chefen för par­tiets sekretariat, Josef Stalin, stegvis samla makten i sina händer och undanröja alla konkurrenter i den högsta partiledningen. Åren 1929–1932 genomdrev han en brutal kollektivisering av jordbruket, där all mark förstatligades och övergick i så kallade kolchoser, som på papperet ägdes kollektivt, eller i stora statsjordbruk, sovchoser. Välbärgade bönder, så kallade kulaker, berövades sina egendomar och förvisades med sina familjer till avlägsna landsdelar där flertalet dog.

I de bördiga jordbruksområdena i Ukraina utbröt svår hungersnöd och flera miljoner människor svalt ihjäl. Samtidigt inleddes en intensiv industrialisering, där man särskilt satsade på den tunga industrin. Ett system för central planstyrning av hela ekonomin byggdes upp. Den privata äganderätten avskaffades.

Denna ”revolution uppifrån” slog sönder den tidigare ekonomiska och sociala strukturen i samhället och gjorde alla människor beroende av staten för sin försörjning. Priset för denna samhällsomvandling blev mycket högt i form av svält, sjukdomar och andra umbäranden. Säkerhetspolisen fick allt större befogenheter för att stävja alla protester.

Den stalinistiska terrorn mot så kallade folkfiender under åren 1934–1938 slog mot alla sektorer av samhällslivet, främst statsapparaten, partiapparaten och militären. Den drabbade hög som låg. Miljontals människor avrättades, deporterades eller dog i läger.

Mot slutet av 1930-talet försökte Stalin förebygga ett befarat angrepp från Hitler-Tyskland. I augusti 1939 undertecknade Sovjetunionens och Tysklands utrikesministrar Vjatjeslav Molotov och Joachim von Ribbentrop en pakt med löften om neutralitet och hemliga klausuler som delade upp Europa i ryska och tyska intressesfärer. Följande vecka anföll Tyskland Polen. Sovjetunionen marscherade in i Polen från öster, angrep Finland och ockuperade de baltiska staterna och Bessarabien.

När det tyska anfallet på Sovjetunionen ändå kom den 22 juni 1941 var den sovjetiska beredskapen dålig. Den militära ledningen var till stora delar ung och oerfaren, eftersom Stalins terror hade slagit hårt mot officerskåren. Tyskarna ryckte fram blixtsnabbt. På senhösten 1941 ockuperade de ett område som rymde närmare hälften av Sovjets förkrigsbefolkning.

Krigets vändpunkt blev slaget vid Stalingrad 1942–1943, som slutade med tysk kapitulation. Röda armén gick därefter till offensiv, återerövrade förlorade områden och trängde igenom Östeuropa och in i Tyskland. Vid Jaltakonferensen 1945 drog Stalin, Roosevelt och Churchill upp planerna för ockupationen av Tyskland efter krigsslutet.

Krigets kostnader blev ohyggliga för Sovjetunionen. Minst 27 miljoner människor miste livet och landet utsattes för ofantliga materiella skador. Ändå gick landet ut ur kriget som den enda verkliga stormakten i Europa med underlydande stater i ett framväxande ”socialistiskt block”, bestående av Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien. Territoriellt hade Sovjetunionen vuxit avsevärt genom införlivandet av östra Polen, norra Ostpreussen, Transkarpatien, Bessarabien, norra Bukovina, delar av Karelen, de baltiska staterna samt delar av ögruppen Kurilerna och ön Sachalins södra del.

LÄSTIPS! Läs mer om Ryska revoutionen i UI:s nätidning Utrikesmagasinet
Ryska revolutionen - oundviklig och katastrofal

Om våra källor

Ryssland – Modern historia

De närmaste åren efter andra världskriget satt Josef Stalin kvar vid makten och samhället förblev hårt kontrollerat. Först på 1980-talet mot bakgrund av en tilltagande ekonomisk kris inleddes en verklig reformpolitik "perestrojka" under Michail Gorbatjov. Öppningen ledde till ökande spänningar inom och mellan landets delrepubliker, och den sista december 1991 upplöstes Sovjetunionen och ersattes av 15 nya stater. Rysslands första år som självständigt land blev turbulenta. Efter millennieskiftet utvecklades landet i auktoritär riktning.

Den terror som Sovjetledaren Josef Stalin bedrivit (se Äldre historia) började kritiseras kort efter hans död 1953. Stalins efterträdare Nikita Chrusjtjov höll 1956 sitt ”hemliga tal” på den 20:e partikongressen, där han fördömde Stalins politik. Under Chrusjtjov mjuknade statens metoder för att tysta oliktänkande men samhällsbygget vilade på samma premisser som tidigare. Kommunistpartiet förblev enda tillåtna parti och öppen opposition mot partiets ledande roll tolererades inte. Staten kontrollerade fortsatt all ekonomisk aktivitet.    

Chrusjtjov störtades 1964 och efterträddes av Leonid Brezjnev, varvid en ideologisk och kulturell åtstramning inleddes. Brezjnevs konservativa politik, som låg mer i linje med det stalinistiska arvet, blev tydligare efter 1968 då Sovjetunionen invaderade Tjeckoslovakien för att stoppa den demokratisering av det kommunistiska systemet som pågick där. Med väst inleddes en period av avspänning, men förtrycket inom landet ökade.

Under de sista åren före Brezjnevs död 1982 blev den ekonomiska krisen för sovjetsystemet uppenbar. Långa köer utanför butiker med dagligvaror talade sitt tydliga språk. Tillväxttakten hade börjat avta redan under 1950-talet och nu drabbades ekonomin av en allvarlig stagnation. Det centraliserade planekonomiska systemet var en stor, ineffektiv byråkrati, där det blivit viktigare att uppfylla planerna kvantitativt än att förbättra varorna och utveckla tekniken. All seriös ekonomisk reformverksamhet sköts på framtiden. Brezjnevs död förändrade inget i det avseendet, eftersom han efterträddes av de nästan lika gamla och sjuka Jurij Andropov och Konstantin Tjernenko.

När den betydligt yngre Michail Gorbatjov i mars 1985 tog över posten som generalsekreterare för kommunistpartiet befann sig landet i en djup kris. Kapprustningen med USA hade blivit en allt tyngre börda för Sovjetunionen i takt med att ekonomin stagnerade. Den sovjetiska författningen från 1977 fastslog i sin paragraf sex att kommunistpartiet var ”det sovjetiska samhällets ledande och riktningsgivande kraft och kärnan i dess politiska system och i alla statliga och samhälleliga organisationer”. Partiet kontrollerade allt organiserat liv i samhället. Medborgarnas möjligheter att påverka politikens utformning var minimala.

Reformpolitik

Gorbatjov försökte reformera och liberalisera det kommunistiska systemet, men detta satte hela systemet i gungning. Hans inrikespolitiska reformprogram hade tre nyckelord: glasnost, (öppenhet i pressen och den politiska debatten), perestrojka (omvandling av främst det ekonomiska livet) och demokratizatsija (demokratisering av det politiska livet). Han började frigöra pressen och övriga massmedier från partiets kontroll, fortsatte med organisationslivet och tillät så kallade informella grupper att bildas. Han införde folkvalda församlingar som inte stod under partiets kontroll. Det undergrävde alltmer partiets auktoritet. I mars 1990 ströks slutligen paragraf sex om kommunistpartiets ledande roll ur författningen. Förändringsprocessen blev betydligt mer långtgående än vad Gorbatjov ursprungligen hade avsett. Han ville modernisera och effektivisera näringslivet och samhället i stort men väckte därmed okontrollerbara politiska krafter till liv. Sovjetunionen började knaka i fogarna, både som politiskt-ekonomiskt system och som unionsbildning.

Den kommunistiska epoken avslutades med en misslyckad statskupp 19–21 augusti 1991. Kuppen var ett desperat försök av gammalkommunister i den högsta ledningen att stoppa den utveckling som Gorbatjov hade inlett. Men kuppförsöket fick inte stöd av militären och andra viktiga grupper i samhället och föll snabbt samman. Misslyckandet stärkte just de processer som kuppmakarna velat hejda, det vill säga unionens sönderfall och en upplösning av det kommunistiska systemet.

När Gorbatjov återvände till Moskva från Krim där han suttit i tillfällig husarrest framgick det snart att Sovjetunionen hade förändrats. Det politiska initiativet hade övergått till Gorbatjovs rival Boris Jeltsin, som i juni hade valts till president i Ryssland, den största delrepubliken i Sovjetunionen. Medan Gorbatjov satt fången på Krim hade Jeltsin i Moskva tagit kommandot för det samlade motståndet mot kuppmakarna.

Historia efter Sovjetunionens upplösning

Efter kuppförsöket lät Jeltsin upplösa och förbjuda det sovjetiska kommunistpartiet. Den 8 december 1991 samlades företrädare för de tre slaviska sovjetrepublikerna Ryssland, Ukraina och Vitryssland (numera Belarus) i den vitryska orten Belovesjkaja Pusjtja och beslöt upplösa Sovjetunionen. De förklarade att de ville ersätta unionen med en lösligare form av samarbete mellan de forna sovjetrepublikerna. Oberoende staters samvälde (OSS) bildades den 21 december 1991 av elva stater (de baltiska staterna samt Georgien deltog inte). Den 25 december avgick Gorbatjov som Sovjetunionens president och Ryssland blev en självständig stat.

Vid det laget hade Jeltsin hunnit presentera ett omfattande ekonomiskt reformprogram och tillsätta en ny regering med ekonomen Jegor Gajdar som drivande kraft.

Övergången från sovjettidens centralplanerade, resursslösande och ineffektiva produktion till en modern marknadsekonomi blev plågsam för ryssarna. En viktig punkt i den nya regeringens program var att släppa priserna fria. Detta ledde till stora prishöjningar och en snabbt växande inflation. Konsumentpriserna ökade med 2500 procent från december 1991 till december 1992. För medborgarna blev prishöjningarna en chock. Inflationen gjorde deras besparingar värdelösa. Samtidigt inleddes en överföring av statlig egendom till privata ägare. Privatiseringen var avsedd att effektivisera företagen, men den ledde också till att en stor del av den statliga egendomen samlades hos några få finansmän, senare kallade oligarker, medan levnadsstandarden för breda befolkningsgrupper sjönk kraftigt. Produktionen minskade och många stora industriföretag upphörde att fungera. Statsbudgeten drogs med ständiga underskott och Ryssland blev svårt skuldsatt.

Skärpta motsättningar i toppen

Jeltsin och regeringen utsattes snart för hård kritik för såväl den ekonomiska politiken som för utrikespolitiken. I det ryska politiska livet fanns inget samförstånd om vart landet var på väg. Motsättningarna mellan presidenten och parlamentet skärptes under 1992 och 1993. Författningen från 1978 gällde ännu men kunde inte reglera maktfördelningen i det nya samhällssystemet. Resultatet blev maktkamp och politisk blockering.

I september 1993 tog sig Jeltsin rätten att upplösa parlamentet och utlysa val till ett nytt parlament. Den kommunistiska och nationalistiska oppositionen beskrev åtgärderna som en statskupp, förklarade Jeltsin avsatt och utropade en ny rege­ring. Jeltsins motståndare barrikaderade sig i parlamentsbyggnaden Vita huset och försökte med våld inta TV-tornet samt borgmästarbyggnaden. Först efter det att Jeltsin den 5 oktober låtit krigsmakten beskjuta parlamentsbyggnaden kunde han besegra sina motståndare. Det skedde till priset av 150 människors död.

Parlamentsvalet i december 1993 underströk motsättningarna kring reformpolitiken. Inget politiskt block fick majoritet i duman, vilket bidrog till att regeringen trots nationalisternas och kommunisternas starka ställning kunde lotsa sina förslag genom parlamentet.

Samtidigt med parlamentsvalet genomfördes en folkomröstning om en ny författning, vilken gav presidenten stora befogenheter på parlamentets bekostnad.

Krig i Kaukasien

I december 1994 ingrep Ryssland militärt för att kväsa strävandena till självständighet i republiken Tjetjenien i norra Kaukasien. Ingripandet var tänkt som en enkel och snabb operation men utvecklades till ett blodigt krig. Striderna, som krävde stora förluster bland såväl ryska värnpliktiga som civilbefolkningen i Tjetjenien, väckte stark motvilja utomlands men även i Ryssland (läs mer här).

I parlamentsvalet i december 1995 bidrog femprocentsspärren till att minska antalet partier i duman till fyra. Den största gruppen blev kommunisterna, men de fick inte egen majoritet. Presidentvalet sommaren 1996 vanns av Jeltsin i andra omgången. Hans främsta rival var kommunistledaren Gennadij Ziuganov. Jeltsins första uppgift efter valet blev att få slut på kriget i Tjetjenien. Hans ombud Alexander Lebed lyckades i augusti 1996 förhandla fram ett preliminärt fredsavtal med tjetjenernas befälhavare Aslan Maschadov. Kriget i Tjetjenien var därmed över för den gången.

De följande åren blev oroliga med ständiga motsättningar mellan regeringen och parlamentet och täta byten av premiär­ministrar.

I augusti 1998 föll statsfinanserna samman. Staten kunde inte betala sina inhemska lån och rubelns värde mot andra valutor minskade drastiskt. Finanskraschen visade sig emellertid bli en hälsokur för den ryska ekonomin. Att värdet på rubeln sjunkit gynnade exporten då ryska varor blev billigare utomlands. Importvaror steg i pris vilket stimulerade inhemsk tillverkning. På världsmarknaden steg samtidigt oljepriset till rekordhöga nivåer, vilket kraftigt ökade de ryska exportinkomsterna. En period av stadig tillväxt på omkring 7 procent per år följde. Levnadsstandarden började stiga och konsumtionen tog fart.

Jeltsin väljer Putin

Hösten 1999 inleddes ett generationsskifte i den ryska politiken. Jeltsin utsåg då överraskande förre chefen för säkerhetstjänsten, Vladimir Putin, till ny premiärminister och presenterade samtidigt Putin som sin kandidat inför presidentvalet i juli år 2000.

I Nordkaukasien hade situationen kraftigt försämrats. Radikala islamister under befäl av den tjetjenske rebelledaren Sjamil Basajev hade trängt in i republiken Dagestan och tagit kontroll över några byar. Putin drog igång en stor offensiv och rebellerna drevs ut ur Dagestan. Offensiven fortsatte med syfte att en gång för alla krossa rebellaktiviteten i Tjetjenien (läs mer här).

Den nya ryska offensiven i Tjetjenien fick till skillnad från kriget 1994–1996 till en början brett stöd av den ryska allmänheten och alla tongivande politiska partier. En bidragande orsak var en serie sprängattentat mot hyreshus i Moskva och andra ryska städer som officiellt tillskrevs tjetjenska terrorister.

Putin blir president

Putins kraftfulla agerande mot Tjetjenien gjorde honom snabbt till Rysslands populäraste politiker. Nyårsaftonen 1999 meddelade Jeltsin överraskande att han skulle avgå i förtid. I enlighet med författningen överlämnade han sina befogenheter till premiärminister Putin. I presidentvalet 27 mars 2000 fick Putin över 50 procent av rösterna redan i första valomgången.

Putin klargjorde att han ville stärka statsmakten i Ryssland och började 2000 med att begränsa de regionala ledarnas makt. Putin vidtog också åtgärder mot oligarkernas oproportionerligt stora inflytande i samhället. Oligarkernas finansimperier växte fram under 1990-talet och omfattade banker, oljebolag, fastigheter, industriföretag och massmedier. Via kontakter med politiker på nyckelposter och kontroll över viktiga massmedier kunde oligarkerna påverka politiken. 

Förundersökningar om skatteflykt, förskingring och andra oegentligheter inleddes mot flera stora finansimperier. Tillslagen riktades i många fall mot oligarker som kontrollerade viktiga massmedier. Slutresultatet blev ett ökat statligt inflytande över massmedierna, särskilt TV.

Sommaren 2003 ingrep myndigheterna mot det stora oljebolaget Yukos affärer. Bolagets huvudägare Michail Chodorkovskij greps och sattes i fängelse, anklagad för bland annat skatte­brott. Det egentliga motivet bakom tillslaget antogs vara att Chodorkovskij hade visat egna politiska ambitioner och stöttat flera oppositionspartier ekonomiskt. Chodorkovskij dömdes 2005 till åtta års fängelse. År 2010 dömdes han ytterligare en gång för förskingring.

Storseger för Putintrogna

Dumavalet 2003 blev en storseger för de partier som stödde president Vladimir Putin. Störst blev det nybildade Enade Ryssland, som fick drygt en tredjedel av rösterna. Putin kunde därmed lätt driva igenom alla sina förslag i parlamentet.

Presidentvalet i mars 2004 blev en promenadseger för Putin, som fick omkring 70 procent av rösterna. Inga allvarliga oegentligheter förekom vid själva valet, men utländska observatörer kritiserade massmediernas klara favorisering av Putin i valkampanjen.

Parallellt med att Putin tog ett fastare grepp om makten blev terrorism ett allt mer påtagligt hot mot ryssarna i vardagen. Det andra kriget i Tjetjenien hade visat sig ännu mer utdraget och blodigt än det första, och i takt med att rebellerna trängdes tillbaka på slagfältet ökade terrordåden runt om i landet.

Flera uppmärksammade terrordåd, bland annat ett utdraget gisslandrama på en teater hösten 2002 och ett antal självmords­attentat, drabbade huvudstaden Moskva med många dödsoffer som följd. I Beslan i republiken Nordossetien tog terrorister i september 2004 barn, lärare och föräldrar som gisslan och hotade att spränga hela byggnaden i luften. Dramat slutade i ett blodbad som kostade minst 340 människor, däribland många barn, livet.

Med hänvisning till Beslandramat förklarade Putin att statsmakten måste stärkas ytterligare. Vallagen ändrades så att det blev svårare för mindre partier att komma in i duman. 

Putin byter jobb

När Putins ämbetstid gick mot sitt slut meddelade han att han ämnade följa grundlagen som förbjöd honom att ställa för omval. Han bytte i stället jobb med premiärminister Dimitri Medvedev. Med Putins stöd vann Medvedev presidentvalet våren 2008. Medvedev utsåg därefter Putin till sin premiärminister med utvidgade befogenheter.

I omvärlden uppfattades arrangemanget som ett sätt för Putin att fortsätta styra, fast bakom kulisserna. Enligt då gällande regler kunde en president bara väljas om en gång men det var inget som hindrade att en tidigare president återvaldes efter ett uppehåll vilket bäddade för en återkomst av Putin som president 2012.  

Eftersom Putintrogna partier hade fått en överväldigande majoritet i duman i valet 2007 kunde författningsändringar lätt drivas igenom. Hösten 2008 antog duman en lag som förlängde presidentens mandatperiod från fyra till sex år med början vid valet 2012. Också dumans mandattid förlängdes, från fyra till fem år.

Ekonomiska problem

Ekonomin försämrades i spåren av den internationella finanskrisen från 2008 och på grund av oljeprisets nedgång. När arbetslösheten ökade kom tecken på social oro, men i takt med att oljepriset steg återhämtade sig den ryska ekonomin relativt snabbt även om tillväxten förblev lägre än före finanskrisen.

När Putin i september 2011 meddelade att han tänkte ställa upp i presidentvalet i mars 2012 och det stod klart att det var uppgjort sedan länge att Putin och Medvedev åter skulle byta jobb med varandra blev det droppen som fick bägaren att rinna över för många väljare. Stödet för både Putin och Medvedev började dala.

I valet till parlamentet, duman, i december fick Enade Ryssland bara 49 procent av rösterna jämfört med drygt 63 procent i valet 2007. När dumavalet följdes av ett stort antal rapporter om valfusk gav sig nya grupper ut på gatorna för att demonstrera.

Valförlusten och demonstrationerna försatte Putin på defensiven för första gången sedan han blev president år 2000, men Putin var långt mer populär än sitt parti och han lyckades vinna presidentvalet som hölls i början av mars 2012. Putin saknade trovärdiga motkandidater och omvaldes med drygt 60 procent av rösterna. Särskilt på landsbygden var stödet för Putin starkt.

Putins seger gav upphov till nya protester. Bland annat hölls en stor demonstration på Bolotnaja-torget i Moskva i maj med tiotusentals deltagare. Manifestationen utmynnade ut i våldsamma sammandrabbningar mellan aktivister och polis. En av ledarna för massprotesterna var advokaten och bloggaren Aleksej Navalnyj som kom att bli en ledande regimkritiker de följande åren.

För att kväsa oppositionen inskränktes demonstrations- och mötesrätten och staten stärkte sin kontroll över internet som blivit ett viktigt instrument för att samla motståndet mot regimen. De skärpta lagarna fick avsedd effekt och demonstrationerna ebbade ut.

Konservativa värden stärks

Under Putins tredje mandatperiod som president lade han ökad tonvikt vid en politik som främjade konservativa värden, den rysk-ortodoxa tron, rysk kultur och patriotism.

Från 2012 antogs en rad lagar i avsikt att stärka konservativa och patriotiska värderingar och begränsa vad som av myndigheterna ansågs vara skadligt västligt och ”liberalt” inflytande. Till exempel infördes lagar som gjorde det förbjudet att kränka någons religiösa känslor och att propagera för homosexualitet bland minderåriga. Statliga program för patriotisk fostran av medborgarna från sovjettiden väcktes till liv.

Den återuppväckta patriotismen gick hand i hand med Putins utrikespolitiska strävan att återställa ett ryskt imperium och återta kontrollen över territorier som gått förlorade vid Sovjetunionens upplösning 1991 (se Utrikespolitik och försvar).

Putin gav representanter för säkerhetstjänsten och militären, så kallade siloviki, större inflytande över besluten i Kreml. Liberala reformförespråkare trängdes tillbaka. Åtgärder för att tysta oppositionen vidtogs steg för steg.

När ukrainarna år 2014 avsatte en Rysslandsvänlig president och sökte djupare integration med väst svarade Ryssland med att erövra halvön Krim där ryssar utgjorde majoritet (läs mer här). Ryssland stödde även upprättandet två ”folkrepubliker” i regionerna Donetsk och Luhansk i östra Ukraina där inslaget av ryssar också är stort.

I valet 2016 gick Enade Ryssland kraftigt framåt och de övriga partier som kom in i duman var alla mer eller mindre lojala med Putin och regeringen. Inget verkligt oppositionsparti klarade spärren. Från hela landet kom rapporter om valfusk och valet kritiserades av OSSE. Valdeltagandet var lågt – knappt 48 procent av de röstberättigade tog sig till vallokalerna, jämfört med 60 procent vid valet 2011.

Sviktande stöd

2018 valdes Putin om till president, denna gång med över 77,5 procent av rösterna. Oppositionen hävdade att valen var riggade och oberoende valövervakare rapporterade en rad fall av röstfusk.

Under åren 2018–2019 upplevde Vladimir Putin och hans stödparti Enade Ryssland en rad motgångar och stödet för president Putin sjönk som lägst till 59 procent. En reform om höjd pensionsålder som genomdrevs sommaren 2018 blev mycket impopulär hos befolkningen på alla samhällsnivåer och ledde till många protestaktioner. Missnöjet fick till följd att Enade Ryssland förlorade i en rad regionala val 2018.

Åren 2018–2019 kännetecknades också av storskaliga protester mot en sopreform. Invånarna i mindre städer utanför Moskva gick ut och demonstrerade mot fortsatt användning av överfulla soptippar som spred giftiga och illaluktande gaser. Då det inte längre gick att transportera Moskvas sopor till omgivande städer beslutade makthavarna att skicka dem till regioner i norra Ryssland och snart tog protesterna fart även där.

Oroligheterna fick regimen att stärka sin kontroll över valprocessen. Vid region- och lokalvalen hösten 2020 hindrades oppositionen från att kandidera på en rad platser. Under 2020 genomfördes också författningsändringar som innebar att Putins tidigare mandaterioder "nollställdes" så att han skulle kunna kandidera till presidentposten ytterligare två gånger – 2024 och 2036. 

Inför dumavalet i september 2021 var så gott som alla oppositionella kandidater uteslutna. Månaden före valet var stödet för Enade Ryssland rekordlågt. Endast 30 procent av väljarna förutspåddes rösta på partiet. Trots det blev resultatet att Enade Ryssland vann drygt 50 procent av rösterna och kunde behålla två tredjedels majoritet i duman. Opposition rapporterade omfattande fusk. Valet kritiserades även av omvärlden.

Läs vidare i Inrikespolitik och författning.

LÄSTIPS – läs mer om Ryssland i UI:s nättidning Utrikesmagasinet
Ryska revolutionen – oundviklig och katastofal (2017-12-19)
Att rätta till sitt förflutna – en rysk historia (2018-01-10)

Om våra källor

Ryssland – Demokrati och rättigheter

De demokratiska bristerna är stora i Ryssland trots att demokrati och rättssäkerhet garanteras i grundlagen. Redan innan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina 2022 var press- och yttrandefriheten begränsad, och oberoende medier och oppositionspolitiker motarbetades på olika sätt. Under kriget har den inre repressionen skärpts kraftigt.

Sedan kriget bröt ut har alla oberoende medier stängts och de flesta regimkritiska journalister och oppositionspolitiker har lämnat landet, eller sitter i fängelse. Det har blivit olagligt att sprida vad som kallas falska nyheter om den ryska armén och det har blivit svårare för frivilligorganisationer att verka.

Samtidigt anklagas Ryssland för en lång rad krigsförbrytelser i Ukraina. President Putin är internationellt efterlyst av ICC som anser att Putin gjort sig skyldig till krigsförbrytelser (se Kalendarium). Ryssland har portats från FN:s människorättsråd och lämnade hösten 2022 på eget initiativ Europarådet. Men Europadomstolen har slagit fast att landet har begått allvarliga människorättsbrott i östra Ukraina från 2014 och under invasionen av Ukraina 2022. Domstolen har  bekräftat landets ansvar för nedskjutningen 2014 av flygplanet MH17. Ett 20-tal europeiska länder har även ställt sig bakom beslutet att inrätta en specialdomstol inom ramen för Europarådet, som ska granska ryska krigsbrott i Ukraina. 

Utvecklingen har lett till att Ryssland rasat i de översikter över demokratins tillstånd i världens länder som görs av olika organisationer. I den demokratirapport som analysföretaget The Economist Intelligence Unit gör varje år klassades Ryssland år 2023 som en auktoritär regim – den lägsta kategorin. Raset fortsatte året därpå. Ryssland ligger nu plats 150 av 167 undersökta länder, på samma nivå som Guinea-Bissau och strax före Belarus och Eritrea. Oppositionsledaren Aleksej Navalnys död i fängelse (se nedan) och president Putins omval utan opposition bidrog till försämringen liksom Rysslands inblandning i politiken i andra länder, till exempel vid presidentvalen i Moldavien och Rumänien 2024 (se respektive land för mer information).    

Val och demonstrationer

Formellt sett kan politiska partier bildas fritt men framstående oppositionella politiker får som regel avslag på sina registreringsansökningar och hindras från att kandidera i val. I det senaste valet till parlamentet, duman, tilläts så gott som ingen oppositionell kandidat ställa upp. 

Valfusk förekommer, särskilt i situationer då regimens kandidaters ställning är svag. Det finns inga formella hinder för kvinnor och minoriteter att delta i det politiska livet men kvinnor är kraftigt underrepresenterade i parlamentet (knappt 16 procent av ledamöterna i duman är kvinnor).

Rätten att demonstrera är sedan länge begränsad. Efter massiva protester runt dumavalet i december 2011 och presidentvalet i mars 2012 (se Modern historia) inskränktes demonstrations- och mötesrätten. Det blev svårare att få tillstånd för demonstrationer samtidigt som straffen höjdes betydligt för att ha organiserat, deltagit i eller informerat om demonstrationer som saknade tillstånd. 

Alla demonstrationer måste godkännas i förväg av myndigheterna, förutom så kallade enmansdemonstrationer. Deltagare i icke-godkända demonstrationer riskerar att utsättas för polisens våld, få böter och sättas i så kallad ”administrativ arrest” i några dagar. I avskräckande syfte åtalas enstaka deltagare i demonstrationer för våld mot polis och döms till fängelsestraff eller får en villkorlig dom. Det har även förekommit att deltagare i tillåtna demonstrationer straffas.

Förbudet mot icke godkända demonstrationer trotsades veckorna efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 och tusentals människor greps. Även den partiella militära mobilisering som utlystes i september samma år utlöste spontana demonstrationer och massgripanden (se Kalendarium).

Oppositionen tystas

Framstående oppositionella politiker förföljs och trakasseras. 2015 mördades före detta premiärministern och liberalen Boris Nemtsov och myndigheterna säger sig inte veta vem som beställde mordet (läs mer i Kalendarium). Nemtsov hade varit en nagel i ögat på makthavarna då han kritiserat Rysslands ockupation och annektering av Krimhalvön från Ukraina 2014. Han deltog också regelbundet i de protester som vid den tiden trots allt kunde organiseras.Aleksej Navalnyj i buren för de åtalade vid en av rättegångarna. Foto: AP/TT

Sommaren 2020 utsattes den kände regimkritikern Aleksej Navalnyj för nervgiftet novitjok i samband med en flygresa men han överlevde. Efter att ha vårdats i Tyskland fängslades Navalnyj vid hemkomsten i början av 2021 och dömdes omgående till flera år i fängelse. I mars 2022 fick han en ny dom på nio år i fängelse för förskingring, och i augusti 2023 dömdes Navalnyj till ytterligare 19 år då han befanns skyldig till att ha finansierat och skapat en extremistisk organisation. Den 16 februari 2024 avled Aleksej Navalnyj i en straffkoloni i Sibirien. Myndigheterna gav ingen förklaring till dödsfallet men två år senare presenterade fem europeiska länder, däribland Sverige, rön som visade att Navalnyj utsatts för ett ovanligt starkt gift (se Kalendarium).

2021 klassades Navalnyjs politiska nätverk och hans stiftelse mot korruption (FBK) som extremistiska organisationer och upplöstes. Därmed stod alla som arbetat för Navalnyj under ett potentiellt hot att gripas och anklagas för extremism. De flesta av Navalnyjs nära medarbetare flydde under året utomlands för att undgå att gripas.

Aleksej Navalnyj avfärdade domarna mot honom som ogrundade och sade att de syftade till att stoppa honom från att verka politiskt. De rättsliga åtgärderna mot Navalnyj har i flera fall kritiserats av Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

En annan organisation som bannlysts är Memorial som tilldelades Nobels fredspris 2022 (tillsammans med pristagare från Belarus och Ukraina). Memorial International ägnar sig åt att samla information om människorättsbrott under sovjettiden men organisationen driver också ett människorättscentrum som bevakar mänskliga rättigheter i dagens Ryssland. I slutet av 2021 beslutade Högsta domstolen att Memorial International och dess regionala kontor skulle stängas. Memorial International anklagades för upprepade brott mot lagen om utländsk agent (se nedan) samt för att svartmåla minnet av Sovjetunionen och landets insatser under andra världskriget. Dagen därpå drabbade samma öde Memorials människorättscentrum som fick order om att stänga. Även människorättscentrumet anklagades för att ha brutit mot lagen om utländsk agent. 

Beslutet att stänga Memorial väckte bestörta reaktioner, både i Ryssland och i omvärlden.

Innan Memorials människorättscentrum tvingades stänga hade organisationen slagit fast att antalet politiska fångar i landet hade ökat markant. Hösten 2021 fanns det 420 namn på Memorials lista jämfört med 46 år 2015. Enligt Memorial kunde läget hösten 2021 jämföras med situationen i Sovjetunionen de sista åren före unionens upplösning.

Aleksej Navalnyj var det mest kända namnet på listan. Känd är också historikern Jurij Dmitrijev som dömts till 13 års straffarbete för sexbrott mot barn men som i västvärlden bedöms sitta fängslad för att han kartlagt och dokumenterat ett antal massgravar från Josef Stalins tid vid makten (1924–1953). På listan fanns också flera av Navalnyjs medarbetare, journalister, anarkister, miljöaktivister, personer som deltagit i olika former av protester samt ett stort antal Jehovas vittnen och muslimer. De senare hade dömts för medlemskap i två islamiska organisationer som liksom Jehovas vittnen har klassats som extremistiska av ryska myndigheter.

Lagen om "utländsk agent"

Lagen om ”utländsk agent” har sedan 2012 använts för att kringskära regimkritisk verksamhet. Den avsåg från början ideella organisationer som ansågs bedriva politisk verksamhet och som direkt eller indirekt fick finansiering från utlandet. Lagen säger att utländska agenter måste förse allt de publicerar med en etikett som upplyser mottagaren om att informationen kommer från en utländsk agent. Utländska agenter måste också följa ett mycket omfattande regelverk för att redovisa sin finansiering. Att klassas som ”utländsk agent” leder till ett försämrat inhemskt rykte och många organisationer har valt att inte ta emot utländsk finansiering för att undvika stämpeln. Därmed minskar deras resurser och möjligheter att bedriva sin verksamhet.

Lagen har genom åren breddats och omfattar nu även medier och enskilda personer. Alla som ägnar sig åt politiska aktiviteter och som har kontakt någon utländsk organisation ska ange sig själva som ”utländska agenter” annars hotar böter eller fängelse. Definitionen av politisk aktivitet är vag och kan omfatta valövervakning, politiska diskussioner på sociala medier och deltagande i politiska möten och protester. Stöd från utlandet avser inte enbart finansiellt stöd. Även organisatoriskt eller metodologiskt stöd från utlandet kan vara skäl till att bli klassad som utländsk agent. 

Utländska och internationella icke-statliga organisationer kan även stämplas som ”icke önskvärda” om de anses hota Rysslands nationella säkerhet. En ”icke önskvärd” organisation är förbjuden att bedriva verksamhet i Ryssland. Om en organisation fortsätter bedriva verksamhet trots förbudet kan det leda till bötesstraff och, vid upprepade förseelser, fängelse för medlemmar i organisationen.

Korruption

Bland länderna i Europa ligger Ryssland på en klar bottenplats i  Transparency Internationals  senaste index över korruption i världen (se index här). Sedan 2020 har utvecklingen i Ryssland gått brant nedåt och landet återfinns nu på plats 157 av 182 undersökta länder, i sällskap av länder som Honduras och Tchad. Närmaste europeiska land är Belarus på plats 124.

Trots att staten uttryckligen utlyst en kamp mot korruption ger ansträngningarna lite resultat eftersom tjänstemännen som ansvarar för bekämpning av korruption ofta själva är involverade i korruptionshärvor. Ett antal höga tjänstemän, inklusive ministrar, har visserligen åtalats för korruption under de senaste åren, men det ses snarare som resultatet av interna maktstrider än som uppriktiga försök att bekämpa fenomenet.

Många fall av korruption på hög nivå har avslöjats av Navalnyjs stiftelse mot korruption, FBK, bland annat en storskalig korruptionshärva kring premiärminister Dmitrij Medvedev och hans innersta krets. Skandalen avslöjades av Navalnyj i en film med titeln ”Han är ingen dumbom” (On vam ne Dimon; finns på Youtube med engelsk text). Avslöjandet ledde till stora demonstrationer mot korruption runtom i landet.  

Organisationer som bevakar korruption bedömer att Rysslands krig mot Ukraina har öppnat nya möjligheter för oegentligheter när armén ska förses med utrustning och erövrade städer ska byggas upp igen. Våren 2024 greps vice försvarsminister Timur Ivanov, misstänkt för att ha tagit emot stora belopp i mutor i samband med återuppbyggnaden av den ukrainska staden Mariupol som Ivanov haft ansvaret för (se även Kalendarium).  

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Den ryska konstitutionen garanterar bland annat yttrande- och pressfrihet och omfattar ett förbud mot censur. I praktiken är dock yttrandefriheten numera starkt beskuren, och situationen har förvärrats betydligt sedan Rysslands storskaliga invasion av Ukraina. I Reportrar utan gränsers senaste pressfrihetsindex ligger Ryssland på plats 171 av 180 undersökta länder, mellan Egypten och Nicaragua. Det är den sämsta placeringen i Europa. Belarus ligger något bättre till än Ryssland  (se rankningslista här). 

Hot och våld mot enskilda journalister och oberoende medieföretag förekommer. Det händer också att journalister som sysslar med känsliga ämnen mördas öppet eller omkommer under märkliga omständigheter. Det mest kända fallet är mordet på den undersökande journalisten och Putinkritikern Anna Politkovskaja som sköts i hissen på väg upp till sin lägenhet 2006. 

Efter Putins återinträde på presidentposten 2012 intensifierades myndigheternas försök att begränsa yttrandefriheten genom ett antal nya lagar. Syftet sades vara att bekämpa extremism, förtal av enskilda och övergrepp på barn samt skydda religiösa känslor och försvara traditionella värderingar, men lagarna kritiserades för att vara så vagt formulerade att de även kunde användas för att kväsa oppositionella röster.

Många oberoende medier tystades, antingen genom att de köptes upp av oligarker som stod makthavarna nära, eller för att de föll offer för lagen om utländska agenter (se ovan). 

När Ryssland invaderade Ukraina i slutet av februari 2022 förvärrades mediernas situation markant. De tillhölls att bara publicera information om kriget från officiella källor, och en lag antogs som gjorde det straffbart att sprida falska nyheter om den ryska krigsmakten. Några veckor senare utvidgades förbudet till att gälla falska nyheter om Rysslands aktioner utomlands. Den som fälls riskerar böter eller fängelse i upp till 15 år. Samtidigt antogs en annan lag som innebar förbud mot att uppmana till sanktioner mot Ryssland.

Myndigheterna blockerade också tillgången till utländska medier som Facebook, BBC, Deutsche Welle och Radio Free Europé/Radio Liberty. Mot bakgrund av den nya lagen beslutade flera oberoende medier att stänga sin verksamhet, däribland TV-stationen Dozjd och radiostationen Echo Moskva. Tidningen Novaja Gazeta som 2021 belönades med Nobels fredspris för sin journalistik lade sin utgivning på is och myndigheterna har dragitnin tidningens utgivningstillstånd.

Många oberoende journalister har gått i exil och arbetar idag från utlandet. Reportrar utan gränser har startat projektet Svoboda Satellite (Frihetssatellit) som innebär att nio oberoende medier kan sända nyheter och andra program till ryska mottagare med parabolantenner. Projektet har potential att nå runt 4,5 miljoner ryssar.   

Offentlig kritik av kriget straffas. Kända personer som dömts till långa fängelsestraff för öppen kritik av kriget är Vladimir Kara-Murza (25 år) och Ilja Jasjin (8,5 år). Båda släpptes i augusti 2024 som del i den största fångutväxlingen med väst sedan kalla kriget (se Kalendarium). Sammanlagt släpptes nio ryska dissidenter, däribland Memorials chef Oleg Orlov som dömts till 2,5 års fängelse för att ha fördömt kriget. 

En viss kritik gällande kriget har tolererats. Det gäller de synpunkter som leverats av ryska militärbloggare vilka krävt hårdare tag i Ukraina. Denna kritik har som regel riktat in sig på de militära ledarna medan president Putin har gått fri. När bloggaren Igor Girkin avvek från denna praxis och kallade Putin för fegis åtalades han för extremism. 

Runt 85 procent av ryssarna använder sociala medier, och även på detta område försöker myndigheterna begränsa yttrandefriheten. Redan före kriget antogs en lag som syftar till att stoppa medier från att publicera "falska nyheter" och respektlösa uttalanden om staten på internet. En annan repressiv lag är den så kallade lagen om ”suveränt” eller ”hållbart” internet. Den innebär att ryska operatörer inte kan ansluta sig till rotservrar utomlands (de stora globala servrar som hanterar domännamn). Myndigheterna har sagt att den lagen är till för att garantera medborgare i Ryssland en stabil och trygg tillgång till det globala nätet medan människorättsorganisationer menar att lagens huvudsakliga syfte är att ge myndigheterna möjlighet att blockera tillgången till internet för allmänheten, till exempel vid stora demonstrationer när internetuppkopplingen är avgörande för effektiv informationsspridning.

Även tech-giganter som Apple och Google har tvingats att anpassa sig till ryska regler och blockera information på nätet. Inför parlamentsvalet hösten 2021 tog Apple och Google till exempel bort Aleksej Navalnyjs app Rösta smart! från sina kanaler. (Rösta smart-appen hjälpte väljarna att markera mot president Putins stödparti trots att stort sett inga oppositionella kandidater tilläts ställa upp i valet.)

Under kriget har myndigheterna stärkt sin övervakning av vad som händer på sociala medier. Facebook och Instagram är ju bannlysta och tillgången till Twitter är begränsad. Ryssarna kommunicerar i första hand av tjänsterna Vkontakte,  WhatsApp, Telegram och Odnoklassniki.

Ryssland har etablerat flera statliga medier (Sputnik, Russia Today) som sänder nyheter till utlandet på flera språk. Dessa medier försöker sprida Rysslands officiella syn på händelserna i världen. Den ryska regimen har även anklagats upprepade gånger för försök att påverka opinion och valresultat i flera västländer. För att utföra påverkansoperationer använder sig Kreml av organisationen Internet Research Agency (IRA), en så kallad trollfabrik. IRA sprider information med budskap som gynnar den ryska ledningen i sociala medier. Ryssland har anklagats för att genom dataintrång och spridande av falska nyheter ha försökt påverka presidentvalkampanjerna i USA både 2016 och 2020 (se Utrikespolitik och försvar).

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Domstolar på alla nivåer lyder direkt under centralmakten. De högsta organen är författningsdomstolen, högsta domstolen samt högsta förlikningsdomstolen (för tvister inom arbetslivet). Författningsdomstolen granskar att federala lagar, presidentdekret, regeringsförordningar, parlamentsbeslut samt republikers och lägre administrativa nivåers författningar, lagar och beslut stämmer överens med den federala författningen.

Domarna föreslås av presidenten och utses av federationsrådet. Övriga federala domare utses av presidenten. Även riksåklagaren föreslås av presidenten och godkänns av federationsrådet. Åklagare på lägre nivåer utses av riksåklagaren.

Domstolars oberoende garanteras i den ryska grundlagen men rättssäkerheten är låg i politiskt motiverade mål. Försvaret får ofta inte lägga fram sina argument utan domstolen dömer på den bevisning som åklagaren lägger fram. Rättssäkerheten är högre i icke-politiska rättsprocesser, men det förekommer att ekonomiskt starkare parter uppnår framgång genom korruption.

Putins återkomst till makten år 2012 påverkade utvecklingen i rättsväsendet negativt. Antalet politiskt motiverade domar ökade. När det gäller rättssäkerhet rankas Ryssland nu som sämst i Europa av organisationen  World Justice Project som jämför rättsstatens funktioner i 143 länder. Läget försämrades 2025 i 68 procent av de länder som ingår i rankningen, och mest av allt i Ryssland. Globalt hamnar Ryssland på plats 119, strax före Nigeria, se lista här.   

Författningsdomstolen uppgift är att se till att grundlagens regler inte överträds. Domstolen som i princip är lojal med regimen har befogenhet att ogiltigförklara lagar och förordningar. 

Efter sovjettiden ökade rättsmedvetandet hos befolkningen: fler började utkräva sina rättigheter i domstol och många gick vidare till Europadomstolen som utreder klagomål mot länder som anses ha brutit mot Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Innan Ryssland lämnade Europarådet i mars 2022 var Ryssland det land som stod för flest anmälningar till Europadomstolen. I de allra flesta fall som rörde enskilda individer verkställdes domstolens domar, det vill säga staten betalade ut ersättning och såg över domarna. Däremot gick det trögare att implementera Europadomstolens rekommendationer i fråga om systemfel, godtycklig lagstiftning och utfärdande av orättvisa domar. Sedan Ryssland lämnade Europarådet har Europadomstolen lagt alla ryska ärenden lagts på is.

Förhållandena i fängelser är usla och har inte förbättrats nämnvärt sedan sovjettiden. Tortyr och andra övergrepp är ett känt problem.

Dödsstraff är i princip avskaffat. Dödsstraff står fortfarande inskrivet i lagen men 1996 införde Ryssland ett moratorium för avrättningar vilket var ett villkor för att landet skulle få bli medlem av Europarådet.

Källor till denna text

Ryssland – Inrikespolitik och författning

Förbundsstaten Ryssland är en republik som kombinerar ett parlamentariskt styrelseskick med presidentstyre. Under det kvartssekel som Vladimir Putin suttit vid makten i Ryssland har regimen blivit alltmer auktoritär, en utveckling som accelererade efter den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022. All opposition är nu kväst och våren 2024 lät sig Putin väljas om för ytterligare en mandatperiod. 

Vladimir Putin har styrt Ryssland sedan 2000 då han blev president för första gången. Våren 2024 valdes han till en femte ämbetsperiod efter en grundlagsändring som ”nollställde” hans tidigare perioder som president. Det innebär att Putin kan ställa upp för omval 2030 (han är då 78 år gammal).   

Under Vladimir Putins styre har samhället utvecklats från ett system av ”kontrollerad mångfald”, där en viss oppositionell verksamhet kunde bedrivas, till en hårt kontrollerat stat där oppositionen helt har tystats. Efter invasionen av Ukraina har åsiktsförtrycket skruvats upp. Regimens kritiker är antingen döda, fängslade eller har gått exil. Oberoende medier har stoppats och det är i princip olagligt att demonstrera (läs mer i Demokrati och rättigheter). 

Under hela sin tid som Rysslands ledare har Vladimir Putin åtnjutit höga popularitetssiffror även om de vid något tillfälle sviktat (se Modern historia). Högst siffror nåddes efter kriget mot Georgien 2008 och erövringen av Krim från Ukraina 2014. I båda fallen fick Putin godkänt av 88 procent av ryssarna enligt det oberoende ryska opinionsinstitutet Levada. Före invasionen av Ukraina 2022 låg stödet på 69 procent men steg till 83 en månad efter invasionen. Sedan dess har siffran stigit flera procentenheter (se översikt från Levada här).

Stödet för Putin är högst bland äldre, och större på landsbygden än i städerna. Putins höga popularitetssiffror i undersökningarna har ifrågasatts av Rysslandskännare som menar att även om Levada är ett oberoende institut går det inte att utesluta att de som intervjuas väljer att svara det som regimen vill höra.

Vladimir Putin ställer gärna upp för fotografering i manhaftiga miljöer. Foto: Alexei Druzhinin/AP/TT

Val utan konkurrens

I presidentvalet våren 2024 saknades som vanligt verkliga utmanare och Vladimir Putin fick drygt 87 procent av rösterna. Segern var en enkel match då ett helt valmaskineri över hela landet arbetade för att presentera de siffror som Putin behövde visa, det vill säga ett högre stöd än vid det senaste valet 2018 då siffran var 77,5 procent. 

Trots kontrollen genomfördes flera protester i samband med valet. Många visade sitt motstånd genom att rösta exakt klockan 12 på söndagen så att långa köer bildades. Det skedde på uppmaning av Aleksej Navalnyj som fram till sin plötsliga död i fängelse den 16 februari 2024 (se Kalendarium) var landets mest framträdande regimkritiker.

Aleksej Navalnyj ledde en stiftelse som avslöjade korruption inom eliten och han lyckades samla stora skaror till demonstrationer mot regeringen. Själv förhindrades han från att ställa upp i presidentvalet 2018 med hänvisning till att en kandidat inte får vara dömd. Navalnyj hade tidigare dömts till villkorligt fängelse för förskingring. Domen var enligt Navalnyj fabricerad i syfte att hindra honom från att jobba politiskt (se även Demokrati och rättigheter).

I augusti 2020 när Navalnyj var ute på en resa för att organisera motståndet mot Putins stödparti Enade Ryssland i det kommande parlamentsvalet utsattes han för nervgiftet novitjok och var nära att dö men överlevde. Efter vård i Tyskland valde han att återvända hem trots risken att bli fängslad, vilket han också blev. Han dömdes till fängelse i närmare 30 år, bland annat för spridande av extremism. I slutet av 2023 flyttades Navalnyj till en särskilt hård fångvårdsanstalt i norra Sibirien där han befann han sig till sin plötsliga död i februari 2024. Enligt myndigheterna blev han hastigt sjuk och avled men enligt en undersökning gjord på utsmugglade vävnadsprover hade Navalnyj blivit utsatt för ett mycket starkt gift (se Kalendarium). 

Liten krets med mycket makt

Den politiska makten är starkt centraliserad. Ytterst fattas besluten av Vladimir Putin själv med hjälp av en liten skara förtrogna som arbetat med honom länge. De är alla i samma ålder som Putin och har en världsbild som formats under samma förhållanden som Putins. De ser Ryssland som omringat av fiender och motsätter sig försvarsalliansen Natos expansion till Rysslands forna allierade i Östeuropa. De beskriver kriget mot Ukraina som framdrivet av USA och Nato i syfte att försvaga Ryssland. 

Till den inre kretsen räknas chefen för den federala säkerhetstjänsten FSB Alexander Bortnikov och Sergej Narysjkin som är chef för utrikesspionaget. Fram tills våren 2024 hörde också Nikolaj Patrusjev, sekreterare i det mäktiga nationella säkerhetsrådet, och försvarsminister Sergej Sjojgu till Putins närmaste. Men i en regeringsombildning i mitten av maj fick Sjogju som varit försvarsminister i tolv år avgå. Anledningen var oklar men Sjojgu hade som försvarsminister fått mycket kritik av ryska militärbloggare för misstag i krigföringen mot Ukraina. Ny försvarsminister blev ekonomen och teknokraten Andrej Belousov som under många år varit rådgivare åt Putin i ekonomiska frågor men som saknade militär erfarenhet. Bytet på ministerposten bedömdes vara uttryck för en önskan om att försvarsdepartementet skulle påskynda övergången till en krigsekonomi.   

Sjojgu tilldelades i stället Patrusjevs jobb som sekreterare i säkerhetsrådet vilket kunde ses som en befordran. Patrusjev som hittills räknats som landets näst mest inflytelserika person blev däremot till synes degraderad och fick posten som presidentens rådgivare i skeppsfrågor men rapporteras ha ett fortsatt inflytande även i andra frågor.

I den mån det förekommer någon opposition mot Putin i den innersta kretsen är väl förborgat för omvärlden. En viss kritik av kriget har dock förekommit från kretsar som kräver att Ryssland ska gå hårdare fram i Ukraina (läs mer om kriget i Utrikespolitik och försvar). En högljudd kritiker var Jevgenij Prigozjin, ledare för den grupp av legosoldater som kallas Wagnergruppen och som på kvällen den 23 juni 2023 gick in i staden Rostov-an-Don i södra Ryssland och dagen därpå började röra sig mot Moskva med krav på försvarsminister Sjojgus avgång. Prigozjin förmåddes dock avbryta marschen mot Moskva efter några timmar. Han och Putin slöt till synes fred, trots att Putin nyss fördömt Prigozjins handlande och kallat honom förrädare. På dagen två månader senare omkom Prigozjin i en flygkrasch vilket utlöste spekulationer i väst om att kraschen var Putins hämnd för myteriet. Ett antal andra personer som satt sig upp mot Putin har omkommit under oklara omständigheter.

Protester mot kriget tystade

Enligt ryska officiella uppgifter stöds kriget av en majoritet av ryssarna. I början av kriget förekom en del protester trots att nya lagar stipulerade stränga straff för krigskritik (se Demokrati och rättigheter). Tusentals demonstranter greps. Samtidigt lämnade hundratusentals unga män Ryssland för att slippa bli inkallade. När president Putin i september 2022, efter ryska förluster i Ukraina, utlyste en partiell mobilisering utbröt nya protester och en ny flyktingvåg av ryska män till grannländerna. Över 2 000 personer greps. En del av dem som togs av polisen uppgavs ha fått en inkallelseorder i handen. Sedan dess har de folkliga protesterna mot kriget ebbat ut.

För ryssarna har kriget mest märkts genom hög inflation och höjda räntor. Samtidigt har staten minskat sina utgifter för hälsovård och förbättrad infrastruktur till förmån för satsningar på militären. Ryssland har i mindre omfattning drabbats av krigshandlingar på sitt eget territorium. Ukrainas beskjutning av mål inne i Ryssland var länge begränsad till mål i gränsområdena där främst oljedepåer och ammunitionslager attackerats, men under 2025 har anfall långt in på ryskt territorium blivit betydligt vanligare. Särskild stor uppmärksamhet väckte ett samordnat anfall mot flera flygbaser på vitt skilda ställen (se Kalendarium).

De militära förlusterna på slagfältet är svåra att bedöma men beräknas vara långt högre än de ukrainska. Den USA-baserade tankesmedjan Center for Strategic and International (CSIS) uppskattade i februari 2026 att 325 000 ryska soldater dödats i Ukraina. Antalet skadade och döda uppgick till 1,2 miljoner. Familjer som mister en soldat i Ukraina kompenseras rundligt.

Se en översikt över krigets förlopp här. 

Följ den löpande politiska utvecklingen i Kalendarium.

President Putin vårdar konservativa värden och den rysk-ortodoxa tron. I kriget mot Ukraina har han stöd av den ryske patriarken Kirill. Här ses de på väg till en ceremoni på Röda torget. Foto: Alexander Nemenov/AP/TT

FÖRFATTNING

Det politiska systemet ger presidenten stor makt. Författningen från 1993 drar tydliga gränser mellan den verkställande makten, den lagstiftande makten och den dömande makten som består av domstolsväsendet. Tanken är att dessa ska balansera varandra, men i praktiken dominerar den verkställande makten. 

Presidenten väljs i allmänna val för en mandatperiod på sex år. Numera kan presidenten bara väljas om en gång. Tidigare kunde en president sitta i två mandatperioder och därefter väljas om igen efter ett uppehåll på en mandatperiod. Denna regel tillämpade Vladimir Putin när han under fyra år tog rollen som premärminister innan han gjorde comeback på presidentposten 2012 (se Modern historia). Våren 2020 antogs ett antal nya författningsändringar som innebar att Putins tidigare fyra mandatperioder räknades bort, "nollställdes". Han kunde därmed ställa upp på nytt i valet 2024 och har chans att bli omvald igen 2030. 

Presidenten utser regeringschef (premiärminister) som därefter ska godkännas av parlamentets underhus. Övriga ministrar utses av premiärministern och presidenten gemensamt. Presidenten anger riktlinjer för landets politik och styr regeringens arbete. Presidenten utser vidare höga ämbetsmän, till exempel domare i författningsdomstolen, Högsta domstolen och förlikningsdomstolen samt riksbankschefen.

Presidenten är även landets högsta militära befälhavare och har direkt ansvar över departement som sysslar med landets inre och yttre säkerhet såsom försvars-, inrikes-, utrikes-, justitiedepartementen samt departementet för katastrofsituationer, och även de olika underrättelse- och säkerhetsorganisationer som efterträtt sovjet­tidens underrättelsetjänst KGB.

Till sin hjälp har presidenten två rådgivande organ, Nationella säkerhetsrådet och Statsrådet.

Nationella säkerhetsrådet har stort inflytande och omfattar inrikes-, utrikes- och försvarsministrarna, chefen för nationalgardet samt cheferna för landets interna och externa säkerhetstjänster. 

Statsrådet spelar en mer undanskymd roll. Rådet består bland annat av ledarna för landets olika administrativa enheter, de så kallade federationssubjekten (se nedan).

Parlamentet består av ett underhus, duman, och ett överhus, federationsrådet.

Dumans 450 delegater väljs på fem år. Spärren mot småpartier ligger på 5 procent. Hälften av dumans ledamöter utses proportionellt genom partilistor, hälften genom direktval i enmansvalkretsar.

Duman sköter det mesta av behandlingen av lagförslag men godkännande krävs i båda kamrarna. För att en lag skall träda i kraft måste den undertecknas av presidenten. Om presidenten inlägger sitt veto kan det röstas ned med två tredjedelars majoritet i båda kamrarna.

Till federationsrådet sänder vart och ett av federationssubjekten (se nedan) två delegater. I federationsrådets uppgifter ingår att godkänna utnämningar till höga ämbeten, besluta om undantagstillstånd och användning av militär samt att ratificera internationella avtal. Federationsrådet måste också vara med och godkänna budgeten.

Formellt kan en majoritet av duman fälla regeringen i en misstroende­omröstning, i praktiken är det dock mycket svårt. Presidenten kan avsättas av parlamentet efter ett komplicerat riksrättsförfarande om presidenten har begått högförräderi eller liknande brott.

Förvaltning

Den ryska staten är officiellt en federation, bestående av 83 så kallade federationssubjekt. Efter det att Ryssland erövrat Krimhalvön från Ukraina våren 2014 lade Moskva två subjekt till listan, Krim och Sevastopol, men dessa erkänns inte som ryskt territorium av omvärlden och inte heller de fyra ukrainska län som Ryssland annekterade i september 2022.

Federationssubjekten likställs av författningen men är indelade på olika grunder. Republikerna, de autonoma kretsarna samt den autonoma regionen är inrättade för landets nationella minoriteter. De övriga är geografiskt avgränsade administrativa enheter.

I varje region finns en folkvald församling samt en förvaltningschef, som regel kallad guvernör. Dessa utses i allmänna val för en mandatperiod på fem år. En guvernör kan inte sitta mer än två perioder i följd. Alla som kandiderar till guvernörsposten måste ha ett visst stöd av lokala fullmäktigeledamöter och tjänstemän för att få ställa upp i valet.

För att se till att guvernörerna följer lagar och förordningar och inte överskrider sina befogenheter har Kreml inrättat åtta stora så kallade federala distrikt, vart och ett lett av en representant för presidenten. De åtta federala distrikten är: Centrala distriktet, Nordvästra distriktet, Volga, Södra distriktet, Nordkausiska distriktet, Ural, Sibirien, Fjärran Östern. Moskva räknar Krim och Sevastopol som ett nionde federalt distrikt. 

Läs om Rysslands rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Ryssland i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Kremls komplicerade karusell (2024-05-16)
Moskva surfar på gamla latinamerikanska band (24-03-11)
Putins valvinst inte riskfri (24-03-04)
Ex-oligarken: enbart fredliga protester fäller inte Putin (2023-10-26)
Fler privatarméer kan utmana Putin (2023-06-23)
Den gränslösa vänskapen har fått förhinder (2023-06-05)
Västs sanktioner verkar under Putins dimridå (2023-05-09)
Ett år senare: ingen återvändo efter storinvasionen (2023-02-16)
Mörkret lägger sig över Ryssland (2023-02-16)
Putins storryska drömmar kan göra Ryssland mindre (2022-10-06)
Så kan Ryssland ställas till svars för krigsbrott (2022-03-14)
Mannen som förstörde Ryssland" och fler aspekter på krisen (2022-02-26)
Ryskt förtryck når ny nivå (2021-12-01)
Putins säkra valvinst är också hans dilemma (2021-09-11)
Konservativ tsar Putins förebild (2018-03-11)
Att rätta till sitt förflutna – en rysk historia (2018-01-10)
Ryska revolutionen – oundviklig och katastofal (2017-12-19)

Ryssland – Utrikespolitik och försvar

Rysk utrikespolitik är inriktad på att stärka landets roll som en stormakt som alltid får ett ord med i laget när internationella kriser ska lösas. Ryssland hävdar särskilt rätten att slå vakt om sina intressen i närområdet vilket lett till militära angrepp på grannländer och gradvis försämrade relationer med västländerna. Den ryska invasionen av Ukraina 2022 drev Rysslands relationer med USA och andra västländer i botten. Under kriget har banden stärkts till andra auktoritära stater som Kina och Nordkorea.

Ryssland fullskaliga anfall mot Ukraina den 24 februari 2022 utlöste den värsta krisen mellan Moskva och väst sedan kalla krigets dagar. Ukrainarna tog till vapen för att försvara sig och fick starkt stöd från USA och andra västländer. Så länge Joe Biden var president tog USA tydligt avstånd från Rysslands agerande och gav Ukraina omfattande moraliskt, ekonomiskt och militärt stöd. När Donald Trump återkom som president i januari 2025 bröts tre år av västlig enighet bakom Ukraina.

Donald Trump som lovat att få slut på kriget på 24 timmar rivstartade denna process med att prata ihop sig med president Vlaidmir Putin samtidigt som han stängde ute Ukraina och övriga länder i Europa. Trump lät också framföra synpunkter som mer låg i linje med Rysslands syn på konflikten än med de åsikter som USA tidigare delat med andra västmakter (se Kalendarium). Helomvändningen chockade USA:s allierade i väst men applåderades i Moskva. 

Trumps atittyd till Putin kom dock att växla. Under sommaren 2025 riktade Trump kritik även mot Putin och hotade med sanktioner om inte den ryske presidenten agerade för att få ett slut på kriget. Men i mitten av augusti rullades röda mattan ut för Putin när han besökte Alaska och togs emot för ett toppmöte med Trump (se Kalendarium). Ett andra toppmöte mellan de båda presidenterna, tänkt att hållas i Budapest, ställdes dock in av Trump i oktober. Ryssland hade då bland annat vägrat att gå med på Trumps förslag om en vapenvila baserad på de rådande frontlinjerna i kriget, något som Ukrainas president Zelenskyj sagt sig vara införstådd med. I stället slog USA nu till med sanktioner mot de två största ryska oljebolagen Rosneft och Lukoil (se Kalendarium). Det var ett sätt att försöka dra åt tumskruvarna på Putin, samtidigt som även EU-länderna ökade den ekonomiska pressen på Ryssland med ett nytt sanktionspaket (se här).

I slutet av 2025 presenterade USA en fredsplan om 28 punkter som beskrevs som en önskelista från Moskva. Efter invändningar från Ukraina reducerades planen till närmare 20 punkter. I januari 2026 träffades representanter för USA, Ryssland och Ukraina för att börja diskutera texten. En svår nöt att knäcka gäller kontrollen över de områden som Ryssland idag ockuperar. Ryssland kräver att få full kontroll över de fyra län i sydöst som landet delvis ockuperar medan Ukraina vägrar gå med på några territoriella avträdelser. En annan svårlöst fråga gäller de säkerhetsgarantier som Ukraina vill ha av väst för att avskräcka Ryssland från framtida anfall.  

Långvarig söndring

Den storskaliga invasionen av Ukraina blev kulmen på en långvarig försämring i Rysslands relationer med väst. Det närmande mellan Ryssland och väst som ägde rum under 1990-talet, i form av ökad handel och ryskt medlemskap i Europarådet och G7, ersattes av ökad konfrontation efter det att Vladimir Putin blivit president år 2000.

Moskva krävde med tiden alltmer inflytande och respekt i världssamfundet. Ryssland värnade framför allt om sitt inflytande i grannstater som tidigare ingick i Sovjetunionen. President Putin kallade 2005 Sovjetunionens sammanbrott ”den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet”. För Putin handlade katastrofen i första hand om den förlust som Ryssland lidit då miljoner etniska ryssar genom Sovjetunionens upplösning hamnade i andra länder.

Det samarbete med Nato som inletts under 1990-talet fortgick under 2000-talets första årtionde. Ryssland stödde USA i jakten på terrorister efter 11 september och 2002 bildade Ryssland och Nato ett gemensamt råd (Nato-Russia Council) för att hantera gemensamma säkerhetsfrågor. Ryssland deltog i Natoövningar, bland annat i Östersjön, men motsatte sig att Nato tog in en rad av landets tidigare allierade i Östeuropa samt de tre forna sovjetrepublikerna i Baltikum som nya medlemmar. Ryssland ogillade dessutom EU:s Östliga partnerskapsprogram som syftade till ökat samarbete om politiska och ekonomiska reformer i sex tidigare sovjetrepubliker – Belarus (Vitryssland), Ukraina, Moldavien, Georgien, Armenien och Azerbajdzjan.

I Moldavien och Georgien hade Ryssland särskilda intressen. I Transnistrien i östra Moldavien hjälpte Ryssland ryskspråkiga utbrytare militärt. I Georgien stödde Ryssland Abchazien och Sydossetien som ville ha självständighet. När Georgien efter 2004 började sträva efter medlemskap i EU och Nato slutade det med krig mellan Georgien och Ryssland och ryska styrkor besatte delar av landet (läs mer om kriget i Georgien här).

Angrepp på Ukraina

Samma öde väntade Ukraina. När ukrainarna 2014 avsatte en Rysslandsvänlig president och sökte djupare integration med väst svarade Ryssland med att erövra halvön Krim och stödja upprättandet av två ”folkrepubliker” i regionerna Donetsk och Luhansk i östra Ukraina (läs mer om erövringen av Krim här).

Reaktionen från omvärlden blev stark. Rysslands deltagande i G7 stoppades, EU och USA införde ekonomiska sanktioner mot Ryssland och förhandlingar med EU om förlängning av ett samarbetsavtal avbröts.

Även den militära spänningen mellan Ryssland och Nato ökade. Nato placerade mindre styrkor i Polen och de baltiska staterna som kände sig hotade. Ryssland svarade med att förstärka sina styrkor, bland annat genom att i Kaliningradområdet placera ut nya missiler som kan bära kärnvapen. Ryssland utförde också gränskränkningar och andra provokationer i Östersjöområdet.

För Putin har återbördandet av Ukraina till den ryska inflytelsesfären varit särskilt viktigt. I Ukraina finns den största koncentrationen av ryssar utanför Ryssland. Ukraina och Ryssland delar också historia, kultur och religion. Enligt Putins historiesyn är östra Ukraina urgammalt ryskt territorium och han ser inte det moderna Ukraina som någon riktig statsbildning utan som en konstgjord skapelse från sovjettiden.

Under förspelet till invasionen krävde Putin att Ukraina skulle förklara sig neutralt samt att Nato skulle lova att inte ta in några nya medlemmar. När själva invasionen satte i gång i februari 2022 påstod Putin bland annat att den var nödvändig för att förhindra ett folkmord på ryssar i Donetsk och Luhansk. Några dagar före invasionen hade Putin erkänt de båda ”folkrepublikerna” som självständiga stater. Putin sade att målet för invasionen, som han kallade militär specialoperation, var att ”avmilitarisera och avnazifiera Ukraina”.

Ukrainarna bjöd hårdare militärt motstånd än väntat och Rysslands misslyckades med att inta Kiev. Ryska styrkor fick efter en tid även dra sig tillbaka från erövrade områden i nordöstra Ukraina. Därefter koncentrerade sig Ryssland på att erövra mark i östra Ukraina och längs Azovska sjön i söder, mellan Krim och Ryssland. Länen Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson kom mer eller mindre under rysk kontroll och annekterades av Ryssland hösten 2022. Sedan dess har ett utnötningskrig pågått längs fronten i de annekterade områdena samtidigt som mål över hela Ukraina regelbundet bombats. Under 2023 började Ukraina anfalla mål inne i själva Ryssland med drönare och från hösten 2024 har mål i Ryssland även beskjutits med långdistansvapen (se översikt över kriget här). 

Relationer till andra forna sovjetrepubliker

Vid Sovjetunionens upplösning 1991 bildades Oberoende staters samvälde (OSS) för samarbete mellan före detta sovjetrepubliker. Samarbetet ledde till många avtal, men få förverkligades. De flesta av OSS-länderna ville stärka sitt oberoende och söka stöd i väst. Moskva övergick då till att försöka utveckla relationerna till de OSS-länder som var mest beroende av Ryssland: Belarus, Armenien och länderna i Centralasien. Viktigast blev det militära samarbetet inom den kollektiva säkerhetsorganisationen CSTO som omfattar Ryssland, Belarus, Armenien, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Organisationen ses som en motsvarighet till Nato med ömsesidiga försvarsförpliktelser. Armenien har numera frusit sitt deltagande i CSTO på grund av motsättningar med Ryssland (se nedan).

Efter flera försök att skapa gemensamma institutioner på det ekonomiska området bildade Ryssland, Belarus och Kazakstan år 2015 den Euroasiatiska ekonomiska unionen (EEU), till vilken Armenien och Kirgizistan snart anslöt sig. Med EU som förebild syftar EEU till fri rörlighet för varor, kapital, tjänster och arbetskraft, inklusive tull- och visumfrihet.

Tätast band inom OSS har Ryssland och Belarus. De träffade 1999 en uppgörelse om att bilda en union. I avtalstexten heter det att länderna ska vara både suveräna och integrerade med varandra, men merparten av det tänkta samarbetet har aldrig förverkligats och förhållandet har tidvis varit turbulent. Belarus president Aleksandr Lukasjenko har försökt värna om landets självständighet men manöverutrymmet gentemot Moskva begränsas av Belarus stora ekonomiska beroende av Ryssland, främst på energiområdet. Lukasjenkos beroende av Moskva blev också uppenbart under hösten 2020 då han pressades av massiva protester (se Belarus: Inrikespolitik och författning). När EU införde sanktioner mot Belarus utlovades Lukasjenko ekonomisk hjälp av Putin. Länderna skrev också under en rad avtal om djupare ekonomisk integration. Inför invasionen av Ukraina lät Lukasjenko Ryssland mobilisera trupper på belarusisk mark och en del av de styrkor som gick in i Ukraina den 24 februari utgick från Belarus.

I Kaukasien försökte Ryssland under lång tid att balansera mellan Armenien och Azerbajdzjan som låg i fejd om kontrollen över Nagorno-Karabach (se Konflikter: Nagorno-Karabach). Armenien sågs som Rysslands främsta allierade i regionen men detta ändrades när Azerbajdzjan i en blixtoffensiv återtog kontrollen över Nagorno-Karabach hösten 2023 utan att Ryssland kom till armeniernas undsättning. Det fick Armenien att öppet ifrågsätta alliansen med Ryssland och i stället blicka västerut (se Armenien: Utrikespolitik och försvar). Armeniens kursändring mötte hård kritik från Moskva och gjorde Ryssland allt mer beroende av Azerbajdzjan (och Turkiet) för sitt inflytande i regionen. 

Tvisterna om baltstaternas gränsdragning mot Ryssland löstes i stort sett på 1990-talet, men Estlands och Lettlands vägran att automatiskt ge sina rysktalande invånare medborgarskap utgör fortfarande ett särskilt problem i relationerna. Baltstaterna å sin sida kritiserar Rysslands vägran att erkänna att de ockuperades av Sovjetunionen under och efter andra världskriget.

I början av 2000-talet började Ryssland bygga olje- och godsterminaler i Finska viken samt lade en gasledning genom Östersjön direkt till Tyskland (Nord Stream). I samarbete med Tyskland byggdes även en andra gasledning (Nord Stream 2) som stod klar hösten 2021 men öppnandet av ledningen lades på is efter Rysslands invasion av Ukraina, och hösten 2022 sprängdes ledningen. Det är klarlagt att sabotage låg bakom explosionen och en ukrainsk man greps i augusti 2025 i Italien, misstänkt för dådet.

Grannar i Asien

Under sovjettiden var Ryssland vid flera tillfällen på gränsen till krig med Kina men sedan 1990-talet har förbindelserna förbättrats. Länderna slöt 2001 ett vänskaps- och samarbetsavtal, som bland annat innebar reglering av gränsfrågan och ökad handel.

Sedan Xi Jinping utsetts till president i Kina 2013 har den rysk-kinesiska relationen fördjupats. När väst införde sanktioner mot Ryssland efter erövringen av Krim 2014 intensifierades samarbetet och Kina blev landets främsta handelspartner. Sedan dess har Kina och Ryssland även ökat sin samordning i säkerhetsfrågor och sitt militära samarbete genom gemensamma övningar och vapenköp. Kina och Ryssland förenas även i sin kritik av USA:s dominans i världspolitiken.

Vid ett möte mellan Putin och Xi i Peking strax före invasionen av Ukraina bedyrade de båda ledarna att Kinas och Rysslands vänskap inte ”kände några gränser”. De skrev under en rad avtal, bland annat om ökad naturgasexport från Ryssland till Kina, och tog gemensamt avstånd från både Nato-utvidgning nära Rysslands gränser och USA:s ”negativa inverkan på fred och stabilitet” i Asien-Stillahavsregionen.

Det ryska angreppet på Ukraina försatte Kina i ett känsligt läge. Ledarna i Peking ville å ena sidan inte uppfattas som att de stödde Rysslands agerande och därmed avvek från den för Kina centrala principen om att inte kränka andra länders territoriella integritet, men de ville inte heller öppet kritisera Rysslands agerande. I stället valde Kina att uppmana parterna att lösa konflikten på diplomatisk väg.

Vänskapen mellan Ryssland och Kina har bekräftats i flera möten som hållits mellan Putin och Xi efter Ukrainakrigets utbrott. När de två träffades i samband med ett toppmöte inom ramen för Shanghaisamarbetet (se nedan) i september 2025 kallade Putin sin kinesiske värd ”en kär vän” och sade att relationerna mellan länderna nått en ”nivå utan motstycke”.

För Rysslands del har relationen med Kina utgjort en livlina mot bakgrund av de omfattande ekonomiska sanktioner som västländerna infört i protest mot Rysslands invasion av Ukraina (se Ekonomisk översikt). Kina har ökat sina inköp av rysk energi (till fördelaktiga priser) och Kina har kunnat förse Ryssland med sådant som blivit bristvaror på grund av västländernas sanktioner – teknologi, elektronik, telekommunikationen, maskiner och bilar. Kina har också anklagats för att före Ryssland med komponenter som har dubbel användning, det vill säga delar som kan användas för både civila och militära syften.

Utvecklingen har stärkt Rysslands beroende av sin store granne. Redan före kriget var obalansen mellan länderna ett problem. Kinas ekonomi är den näst största i världen – nästan tio gånger större än Rysslands – och den kinesiska tillväxten ligger vanligtvis långt över den ryska. Samtidigt har Kina övertagit Rysslands roll som den främsta handelspartnern för de centralasiatiska staterna där Kina även byggt vägar samt gas- och oljeledningar.

Som motvikt mot Kina har Ryssland tidigare försökt dra in Indien, sin gamle vän sedan sovjettiden, i samarbetet, men det försvåras av konflikter mellan Indien och Kina. Ryssland vill också bygga ut kontakterna med den ekonomiska stormakten Japan för att få fler investeringar i Sibirien, men detta hindras av den mångåriga tvisten om några öar i ögruppen Kurilerna, som Sovjet ockuperade i slutet av andra världskriget. Japans försvarsallians med USA är en annan stötesten.

Under kriget har Rysslands relation till Nordkorea stärkts. 2024 skrev länderna under ett avtal om att bistå varandra med militär assistans i händelse av en militär attack mot någon av länderna. Nordkorea har försett Ryssland med vapen och ammunition samt även med soldater under kriget mot Ukraina. Nordkorea får i sin tur bistånd, militär teknologi, mat och energileveranser från Ryssland. 

Tillsammans med Kina bildade Ryssland och fyra centralasiatiska stater 2001 Shanghai Cooperation Organisation (SCO) med syfte att lösa inbördes säkerhetsproblem, bekämpa terrorism och separatism, främja handel samt upprätthålla stabilitet, det vill säga motstå förändringar i riktning mot demokrati av västlig modell. Flera länder har senare anslutit sig till SCO.

Ryssland blev i juli 2025 första land i världen att officiellt erkänna den islamistiska talibanregeringen i Afghanistan och den stat, Islamiska emiratet Afghanistan, som talibanerna utropade 2021 efter att ha besegrat den väststödda regeringen i Kabul (se Afghanistan: Inrikespolitik och författning). Några länder har etablerat diplomatiska förbindelser med talibanerna utan att officiellt erkänna deras styre.

Ryssland i Mellanöstern

Syrien har sedan sovjettiden varit Rysslands närmaste allierade i Mellanöstern. Under det syriska inbördeskriget som bröt ut 2011 stödde Ryssland den sittande presidenten Bashar al-Assad mot rebellerna. Från 2015 grep Ryssland in med vapenmakt vilket bidrog till att stärka landets ställning i regionen. Det ryska flygbombningarna hjälpte regimen att sitta kvar vid makten under ett antal år men Ryssland misslyckades med att försvara Assad när rebeller genomförde en blixtoffensiv i slutet av 2024 och tog över makten i Syrien. Assad gavs dock en fristad i Ryssland.

Trots stödet för Assad har Ryssland lyckats upprätthålla vänskapliga förbindelser med Syriens nya ledare vilket gagnar Moskvas ambition att få behålla de två militärbaser som Ryssland sedan länge haft i Syrien - en flottbas i Tartus samt flygbasen Hmeimim. Det är de enda två militära baser som Ryssland har utanför det forna Sovjetunionen.

Ryssland har goda relationer med Iran som sedan 1979 års revolution bojkottas av västmakterna. Iran har köpt ryska vapen och ryssar hjälper till att bygga ut landets kärnkraft. Under Rysslands krig mot Ukraina har Iran varit till stor hjälp för den ryska militären genom leverans av drönare. 

Med Natolandet Turkiet råder en viss konkurrens om inflytande i Kaukasien. Länderna kom också att stå på var sin sida i Syrienkriget men Turkiet har samtidigt blivit en viktig handelspartner till Ryssland genom turism och energisamarbete. Två gasledningar över Svarta havet har byggts – Blue Stream och Turk Stream. Ryssland har också trots USA:s protester sålt ett missilförsvarssystem till Turkiet.

Relationerna mellan Turkiet och Ryssland kom att prövas när Ryssland inledde sitt fullskaliga anfall mot Ukraina. Turkiet fördömde invasionen och har skickat vapen till Ukraina men har inte anslutit sig till västländernas sanktioner.

FN och Arktis

Moskva har kraftigt försvarat Rysslands ställning som en av de fem permanenta medlemmarna med vetorätt i FN:s säkerhetsråd, en ställning som Ryssland ärvde efter Sovjetunionen. Ryssland har, ofta tillsammans med Kina, använt sig av vetorätten för att försöka stoppa FN-ingripanden i olika krishärdar, till exempel i Kosovo 1999, Irak 2003 och i Syrien under inbördeskriget från 2011.

Arktis är numera en region av strategisk vikt för Ryssland. Genom militärövningar ända upp till Nordpolen understryks ryska krav på en stor del av regionen där klimatförändringar väntas öppna nya handelsleder samt göra det möjligt att utvinna mineraltillgångar som ännu är omöjliga att exploatera.

Markstyrkor har placerats på Kolahalvön och marin- och flygbaser har upprättats längs kusten i norr samt på öarna i Norra ishavet.

FÖRSVAR

Sovjetunionen räknades på sin tid som en militär supermakt jämbördig med USA, men genom unionens upplösning 1991 halverades den ryska krigsmakten. Trupper togs hem och baser stängdes, medan några blev kvar i forna sovjetrepubliker.  Även kärnvapnen utomlands togs hem och kärnvapen blev Rysslands främsta avskräckningsmedel.

När den ryska ekonomin växte under 2000-talet ökade också anslagen till försvaret varje år medan de flesta Natoländer fortsatte nedrusta. Säkerhetssektorn blev största posten i den ryska budgeten. Sedan 2014 har anslagen till militären mätt i andel av BNP legat runt 4–5 procent av BNP och därmed varit högre än motsvarande anslag i USA och Kina, se diagram här. Hösten 2023 röstade parlamentet för att höja försvarsanslagen till över 6 procent av BNP under 2024. Det innebär att en tredjedel av alla statens utgifter avsåg militären. 

De militära styrkorna består av en blandning av yrkesmilitärer och värnpliktiga. De värnpliktiga utgör ungefär en tredjedel. Värnplikten gäller formellt alla ryska unga män över 18 men många befrias med hänvisning till högre studier, av hälsoskäl eller av andra orsaker.

Sommaren 2023, efter drygt ett års krig mot Ukraina, höjdes den övre gränsen för värnplikt från 27 till 30 år. Under kriget har det också blivit svårare att undgå att bli inkallad och det är straffbart att inte inställa sig när man kallas in, liksom att desertera eller överlämna sig till fienden. Regeringen har sagt att värnpliktiga inte ska sättas in i kriget, men det förekommer att nya rekryter pressas att skriva på kontrakt som frivilliga.   

Ryssland utvecklar och tillverkar både konventionella vapen och kärnvapen. Ett militärt reformprogram initierades 2008 med målet att 70 procent av vapnen skulle vara moderna och en miljon man vara i beredskap till år 2020. Antalet officerare skars ned, fler soldater kontraktsanställdes och värnplikten gjordes kortare och effektivare samtidigt som vapensystemen moderniserades, även genom import. Målen tycks i stort sett ha uppnåtts 2020 och när det gäller kärnvapnen överträffats. Mer än 75 procent av Rysslands kärnvapen har förnyats, och Ryssland förfogar i dag över världens största kärnvapenarsenal, mätt i antal kärnsstridsspetsar. Fredsforskningsinstitutet Sipri uppskattar att Ryssland har 6 255 stridsspetsar medan USA har 5 550. (Långt därefter kommer Kina med 350 stridsspetsar). Det avslutade moderniseringsprogrammet har ersatts av ett nytt som löper till 2027.

Kriget mot Ukraina har dränerat lagren med vapen och annan utrustning. Hålen har bland annat fyllts med vapen och ammunition från Nordkorea och drönare från Iran samtidigt som en del av landets industrisektor ställts om till produktion av militär materiel.   

I samband med Rysslands krig mot Ukraina har Ryssland upprepade gånger hotat med användning av kärnvapen. I november 2024 ändrades texten i landets kärnvapendoktirn så att tröskeln sänktes för användning av sådana vapen. Enligt den nya texten i landets kärnvapendoktrin kommer varje attack av en aktör med "deltagande eller stöd av en kärnvapenmakt" att ses som en "gemensam attack mot Ryska federationen" och varje aggression mot Kreml av en medlem i ett militärt block kommer att betraktas som "en aggression från hela blocket". När texten ändrades förtydligade Kremls talesperson Dmitri Peskov att Moskva förbehåller sig rätten att använda kärnvapen för att svara på en konventionell vapenattack som hotar Rysslands suveränitet och territoriella integritet. Ändringen var ett svar på att USA några dagar tidigare gett Ukraina lov att skjuta på mål inne i Ryssland med amerikanska långdistansrobotar.  

Avtal om vapenbegränsningar

Ryssland sade 2007 upp CFE-avtalet som begränsade Natos och Warszawapaktens konventionella styrkor i Europa. Vid samma tid återupptog det strategiska bombflyget sina patrullflygningar över världshaven, Norra marinen höll övningar i Atlanten, och Svartahavsflottan avdelade fartyg också för Medelhavet.

I april 2010 ingick Ryssland och USA ett nedrustningsavtal kallat Nya Start som trädde i kraft året därpå. Nya Start ersatte ett tidigare nedrustningsavtal, Sort, vilket i sin tur var en ersättare för Start II-avtalet från 1991. Nya Start innebar en ytterligare minskning av ländernas innehav av kärnvapen med lång räckvidd. Gränsen sattes till 1 550 kärnvapenspetsar vardera. Inför att Nya Start skulle löpa ut i februari 2021 förlängdes det med fem år men två år senare fryste Ryssland sitt deltagande i avtalet med hänvisning till "USA:s ondsinta upptrappning av konflikten i Ukraina" vilkt avsåg det amerikanska stödet till Kiev. Avtalet löpte ut i början av februari 2026 (se även Kalendarium).

Ett tidigare avtal mellan Ryssland och USA var INF-avtalet från 1987 som begränsade antalet medeldistanskärnvapen i Europa. Det sades upp av båda parter i februari 2019. USA lämnade avtalet med hänvisning till att Ryssland inte respekterade det. USA hävdade att ryssarna skaffat en robot med en räckvidd inom det förbjudna intervallet. Moskva bestred dessa uppgifter och anklagade samtidigt USA för andra brott mot avtalet.

Ryssland har militärbaser och/eller soldater i flera före detta sovjetrepubliker som Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Georgien, Kirgizistan, Moldavien och Tadzjikistan. Ryska soldater deltar i FN-operationer i Cypern, Centralafrikanska republiken, Kongo-Kinshasa, Sudan, Sydsudan och Västsahara.

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

LÄSTIPS - läs mer om rysk utrikespolitik i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Upp till bevis: Ska Trump gå från ord till handling (2025-08-06)
Moskva surfar på gamla latinamerikanska band (23-03-11)
Ryskt inflytande i östra Medelhavet utmanas (2023-02-27)
Kriget krymper Rysslands grepp om närområdet (2023-02-16)
Ryskt angrepp ger latinamerikanskt eko från kalla kriget (2022-04-06)
Ryskledda insatsen i Kazakstan: så kan fler uppror kväsas (2022-01-15)
Trovärdigt våldshot tycks vara Putins plan med Ukraina (2021-12-10)
Ryssland tillbaka som maktfaktor i Asien (2021-04-08)
Legosoldater och oligarker – nu spänner Ryssland musklerna i Afrika (2021-03-19)
Kreml styr bort från väst av rädsla för Europas ideal (2021-02-27)
Kärnkraftjätte verktyg i rysk maktpolitik (2020-04-13)
The Russia-Iran Relationship in a Sanctions Era (2019-11-20)

Ryssland – Ekonomisk översikt

Ryssland har enorma naturtillgångar och beroendet av olja och gas är fortsatt stort även om tillverkningsindustrin och tjänstesektorn numera är viktiga delar av ekonomin. De omfattande sanktioner som omvärlden har infört mot Ryssland efter landets storskaliga anfall på Ukraina 2022 har fått djupgående effekter på ekonomin, liksom kriget i sig.

Ryssland är en av världens största producenter och exportörer av olja och naturgas. Landet har enorma reserver, med stora oljefält i västra Sibirien och naturgasfält i Arktis. Ryssland är också rikt på olika mineraler, inklusive kol, järnmalm, nickel, diamanter och guld. Exporten av olja, gas och mineraler står för 60 procent av exporten.

Tjänstesektorn har vuxit avsevärt sedan Sovjetunionens fall och är nu störst mätt i andel av BNP. Moskva har utvecklats som ett finanscentrum, även om internationella sanktioner (se nedan) har påverkat denna sektor negativt.

Tillverkningssektorn är den sektor som vuxit som mest de senaste tio åren. Jordbruk står numera bara för en liten del av BNP men Ryssland är en av världens största veteexportörer, med betydande produktion i de södra regionerna.

I Världsbankens klassificering av världens länder räknas Ryssland till gruppen höginkomstländer, se översikt här. Ryssland står på EU:s svarta lista över länder som inte samarbetar för att nå EU-standard när det gäller skatte- och finanslagstiftning.   

Ekonomisk utveckling efter invasionen 

Invasionen av Ukraina i februari 2022 och de omfattande sanktioner som omvärlden införde har haft djupgående effekter på Rysslands ekonomi. EU har drastiskt minskat sin import av rysk olja och gas, vilket tvingat Ryssland att söka nya marknader. Sanktioner mot ryska banker, inklusive deras uteslutning från det internationella betalningssystemet Swift har komplicerat internationella transaktioner och isolerat Ryssland från globala finansmarknader. Förbud mot att exportera högteknologiska varor till Ryssland har påverkat landets förmåga att få tillgång till avancerad teknik.

Redan efter annekteringen av Krim 2014 införde väst sanktioner mot Ryssland men de åtgärder som vidtogs efter invasionen 2022 var de mest omfattande som någonsin riktats mot ett land och ett stort antal västföretag lämnade Ryssland i protest mot kriget (se översikt över sanktionerna här).

När sanktionerna började införas räknade omvärlden med att den ryska ekonomin skulle hamna under stark press och till och med kollapsa, och tillväxten krympte kraftigt i de omedelbara efterdyningarna av invasionen men återhämtade sig redan året därpå (se diagram här). Det berodde till en del på att Ryssland övergått till krigsekonomi med ökade militära utgifter som fått hjulen att snurra i vissa sektorer. Ryssland hade också kunnat sälja en del av den olja som västländerna ratat till Kina och Indien. I synnerhet Kina har blivit en avgörande ekonomisk partner som tillhandahållit konsumentvaror och viss teknik.

Med tiden har ryska affärsmän och myndigheter hittat flera vägar runt sanktionerna bland annat genom import av sanktionerade varor genom tredje land, till exempel länderna i Centralasien. När EU-länderna i slutet av 2022 beslutade att sluta köpa sjöburen rysk olja och dessutom hindrade västliga rederier, finansinstitut och försäkringsbolag att finansiera rysk sjöburen oljeexport till andra länder om priset på oljan översteg 60 dollar per fat vållade det ett kraftigt avbräck i rysk oljeexport, men snart kom affärerna i gång igen med hjälp av en växande ”spökflotta” av gamla tankfartyg med oklara ägar- och försäkringsförhållanden.

Höga räntor och växande underskott

Under 2023 och 2024 hölls tillväxten uppe av krigsrelaterad produktion men därefter bromsade tillväxten in på grund av hög inflation. I början av 2026 meddelade regeringen att BNP endast vuxit med 1 procent under 2025.

Inflationen har drivits upp av statliga stimulanspaket för att öka produktionen av militär materiel. Centralbanken har försökt stabilisera ekonomin genom att successivt höja räntan. Hösten 2024 nådde räntan en topp på 21 procent. Trots det fortsatte inflationen att stiga och låg i början av 2025 på drygt 10 procent. Den sjönk dock till drygt 5 procent i slutet av året vilket bidrog till att centralbanken gradvis sänkte räntan. I mars 2026 var räntan 15,5 procent och inflationen knappt 6 procent.  

Kriget mot Ukraina utgör en långsiktig utmaning för den ryska ekonomin. Ökade militära utgifter och minskade olje- och gasintäkter har lett till ett växande underskott i statens finanser. Under 2025 avsattes 40 procent av budgeten för militära ändamål medan inkomsterna från gas- och oljeexport sjönk till de lägsta på fem år. Lägre världsmarknadspriser på olja och ukrainska attacker på ryska oljedepåer och raffinaderier bidrog till raset. För att få in nya pengar till staten höjdes skatterna, bland annat momsen på varor.   

USA:s krig mot Iran från slutet av februari 2026 har inneburit kraftigt höjda priser på olja vilket har ökat inflödet av kapital till den ryska statskassan.

Statens roll i ekonomin har ökat, då regeringen har tagit kontroll över tillgångar som lämnats kvar av de västerländska företag som lämnade landet efter invasionen av Ukraina.

På grund av sanktionerna kan Ryssland inte längre låna pengar på den internationella marknaden och har också haft svårt att finna kapital inom landet genom försäljning av statliga obligationer. Regeringens lösning är att använda kapitalet i den stora nationella välfärdsfonden som är på väg att krympa rejält. I början av 2025 rapporterades fondens likvida tillgångar ha minskat med 60 procent sedan invasionen av Ukraina 2022.  

Bristen på arbetskraft är ett annat problem som förvärrats av kriget. Redan före kriget var antalet invånare på väg nedåt och sedan invasionen har Ryssland förlorat många män som dödats eller skadats samtidigt som många kvalificerade yrkesverksamma, särskilt inom tekniksektorn, valt att utvandra för att slippa skickas till fronten.

Utrikeshandel

Kriget mot Ukraina har även förändrat utrikeshandeln. Tidigare omfattade handeln med väst runt en tredjedel av den totala utrikeshandeln och viktigaste handelspartner var Tyskland, USA och Storbritannien men västs sanktioner har satt stopp för det utbytet. I stället har handeln med länder i Asien, som Kina och Indien, expanderat. Kina är numera Rysslands viktigaste handelspartner.  

Handeln med utlandet ger som regel ett stort överskott (se faktaruta). Runt 60 procent av exportinkomsterna kommer från olja, gas och kol. Metaller, mineraler och virke står för cirka 10 procent. På importsidan dominerar maskiner, fordon, kemiska produkter samt livsmedel.

För frihandel med grannar har Ryssland skapat Eurasiatiska ekonomiska unionen (EEU) som delvis är formad efter EU-modell med fri rörlighet för varor, tjänster och personer och samordnad ekonomisk politik. Övriga medlemmar är Belarus, Kazakstan, Kirgizistan och Armenien.

Om våra källor

Ryssland – Naturtillgångar, energi och miljö

Ryssland har mycket stora tillgångar på olja och gas som också utgör stommen landets energiförsörjning. Ryssland hör därmed till de länder som ligger i topp när det gäller utsläpp av växthusgaser. Decenniers rovdrift på naturtillgångarna har vållat oerhörda skador på den ryska miljön och landets miljövänner arbetar i motvind.

Ryssland – Jordbruk och industri

Jordbruket var länge en efterbliven del av den ryska ekonomin och uppvisade dålig avkastning. Under 2000-talet har jordbruket moderniserats och produktionen ökat. I dag är Ryssland en dominerande spannmålsexportör.  
Utvinning av olja och gas är den viktigaste industrigrenen. Inom tillverkningsindustrin har produktion av material åt försvaret fått ett uppsving sedan Ryssland inledde sitt storskaliga anfall på Ukraina 2022.

De viktigaste jordbruksomådena är Volgaregionen, västra Sibirien, Nordkaukasien, Ural och området runt Moskva. De mest odlade sädesslagen är vete, korn, råg, havre och majs. Dessutom odlas potatis, sockerbetor, hampa, bomull, sojabönor, oljeväxter och en stor mängd andra grödor. I de norra delarna av landet bedrivs främst boskapsskötsel.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 och planekonomins kollaps gick jordbruksproduktionen kraftigt tillbaka. Mycket livsmedel behövdes importeras, men omkring år 2000 kom en vändning. 2002 kunde Ryssland för första gången sedan tsartiden börja exportera spannmål. I dag är Ryssland en av världens största spannmålsexportörer. Mekanisering och statligt stöd till jordbruket har ökat jordbruksproduktionen och gapet mellan import och export av livsmedel har minskat.

Stora jordbruksföretag dominerar men småbruk är viktiga för försörjningen på landsbygden. Även om jordbruket moderniserats råder brist på modern utrustning på många hål vilket hämmar produktiviteten. 

Nästan halva Rysslands yta täcks av skog och timmer är en viktig exportprodukt. Även skogsbruket hämmas av arvet från sovjettidens rovdrift och avkastningen är betydligt mindre än i exempelvis Sverige.

Ryssland svarar för nästan en fjärdedel av världsproduktionen av färsk och djupfryst fisk. Men utfiskning och förorening av floder och sjöar har lett till sjunkande fångster i egna vatten. Ett fiskeförbud för stör infördes 2008. Den ryska fiskeflottan tar numera en stor del av sin fångst i Atlanten, Norra ishavet och i Stilla havet.

Industri

Utvinning av olja och gas är den viktigaste industrigrenen. Produktion av fordon, maskiner och vapen är andra framträdande grenar.  Även den petrokemiska industrin, textilindustrin och livsmedelsindustrin är av betydelse. En ansenlig del av industrierna är fortfarande statsägda, framför allt inom de grenar som räknas som strategiska, såsom oljeindustrin. Det statliga ägandet inom dessa sektorer har ökat. Stora företag dominerar. 

Den industri som Ryssland ärvde efter Sovjetunionens upplösning 1991 var resursslukande samt tekniskt efterbliven och kunde inte konkurrera på världsmarknaden. Det ledde till ett kraftigt produktionsfall mellan 1990 och 1998. Många stora fabriker stod i praktiken stilla i åratal, medan utrustningen blev alltmer föråldrad. Kring år 2000 vände utvecklingen. De följande åren ökade industriproduktionen med i genomsnitt 8 procent om året. Framför allt stärktes råvaru-, energi- och metallindustrin. I takt med ökande investeringar moderniserades vissa industrier som därmed också kunde öka sin export. Flera ryska storföretag etablerade sig också utomlands, bland andra aluminiumjätten Rusal och Norilsk nickel.

Från 2007 bildades ett stort antal statliga industriföretag inom teknologisektorn, bland annat inom försvarsteknik och flyg- och fartygsteknik. Samtidigt infördes en lag som begränsade utländska företags investeringar i så kallade strategiska industrier.

Under Dimitri Medvedevs tid som president från 2008 inleddes en satsning på forskning och högteknologi för att diversifiera ekonomin och minska olje- och gasindustrins dominans. Ett ryskt ”Silicon Valley” skapades i vetenskapsstaden Skolkovo utanför Moskva. IT-industrin växte under en tid men utvecklingen gick i stå. Trots enorma summor  som satsades levde Skolkovo inte upp till sitt uppdrag att få Ryssland att ligga i framkant inom IT-världen. Endast några ryska start up-företag har nått internationell framgång.

Idag lider den ryska IT-branschen brist på mänskligt kapital. Redan före kriget mot Ukraina valde många teknikkunniga ryssar att emigrera. Denna trend förstärktes kraftigt under kriget. Inte minst den partiella mobiliseringen som tillkännagavs i oktober 2023 fick många unga män att ge sig av till andra länder. Många av dem var verksamma inom IT-industrin. H

Tillverkningen av konsumtionsvaror hade låg prioritet på sovjettiden. När gränserna öppnades för import fick de inhemska företagen svårt att hävda sig. När värdet på rubeln skrevs ned 1998 blev importen dyrare vilket satte fart på den ryska produktionen för hemmamarknaden, bland annat tillverkningen av bilar och livsmedel. Men när rubeln steg i värde och konsumenterna fick bättre ekonomi ökade importen igen. Nu har pendeln åter svängt på grund av Rysslands krig mot Ukraina. När tillflödet av utländska konsumtionsvaror skars av genom västs sanktioner ökade efterfrågan på inhemskt producerade varor. Bland annat har den ryska bilindustrin fått ett uppsving. Samtidigt har de utländska sanktionerna gjort det svårare för ryska företag att få tag i de komponenter som behövs även om en del av dessa varor går att få tag via länder som inte tillämpar sanktionerna.     

Militärindustrin drabbades hårt av det stora produktionsraset under 1990-talet, men i slutet av decenniet började statens beställningar av krigsmateriel åter öka, samtidigt som exporten sköt fart. Under 2000-talets början hade Ryssland återtagit positionen från sovjettiden som en av världens ledande vapenexportörer. De flesta av företagen inom den militära sektorn är statsägda.

Kriget mot Ukraina har resulterat i en omställning av industriproduktionen för att tjäna militären. Industrier som tillverkar militär material är den snabbast växande sextorn inom rysk ekonomi. 

Om våra källor