Syrien – Ekonomisk översikt

Syrien hade före inbördeskriget en relativt mångsidig ekonomi med välutvecklat jordbruk, goda naturtillgångar och starka traditioner inom handel och affärsliv. Stora delar av befolkningen led dock av fattigdom och försök att reformera ekonomin hämmades av korruption och mäktiga intressen inom staten och militären. Att få bort sanktionerna införda mot Assadregimen har varit ett viktigt mål för de nya makthavarna i Damaskus.

Syriens ekonomi har efter många år av inbördeskrig varit närmast i fritt fall. Landets två viktigaste inkomstkällor – oljeexport och turism – har sinat. Likaså har sanktioner slagit hårt. Syrien hör till de länder som varit satt under flest sanktioner.

I många år räknades Syrien som ett lägre medelinkomstland enligt Världsbankens kategorisering, men 2017 föll landet ned i den lägsta gruppen och klassades som ett låginkomstland, liksom exempelvis Jemen (se översikt här). Där har Syrien legat kvar.

Matpriserna rusade under åren av inbördeskrig, och produktionen av vete föll dramatiskt jämfört med före kriget. Priserna har också varit höga för matolja och gas som används för att laga maten med. FN-organisationen Ocha uppgav hösten 2025 att 16.7 miljoner människor inom Syriens gränser behövde någon form av bistånd, vilket motsvarar cirka 70 procent av befolkningen.

En ”avindustrialisering" skedde under konfliktåren då många företag tvingades stänga, gå i konkurs eller utsattes för förstörelse och plundring. Både kvalificerade arbetare och kapital har flytt landet och jordbruket. Som följd har den offentliga sektorns andel av BNP ökat kraftigt.

Olja och andra petroleumprodukter var länge Syriens viktigaste exportvaror. De svarade i mitten av 2000-talet för ungefär två tredjedelar av exportinkomsterna. I övrigt har export av bomull, frukt och grönsaker varit viktig.

Viktiga oljefält låg långa tider utanför den tidigare Assadregeringens kontroll. Visserligen lyckades regimen återerövra några oljefält med bland annat ryskt stöd, men somliga har funnits i delar av landet där kurderna upprättade ett självstyre under kriget. I likhet med den störtade Assadregimen slår de nya makthavarna i Damaskus fast att de söker återfå full kontroll över hela Syriens territorium. Ett avtal med den inriktningen ingicks med den kurdiskleddda SDF-milisen under början av 2025 (se Kalendarium).

Europeiska länder var traditionellt de viktigaste köparna av syrisk olja. När EU hösten 2011 införde köpförbud för syriska oljeprodukter var det ett hårt slag. USA:s första sanktioner infördes 1979. Och 2020 började USA:s omfattande Caesarlag gälla,som infördes för att straffa Assadregimen för krigsbrott och förhindra finansiering av återuppbyggnad som gynnade regimen.

I slutet av februari 2025 enades EU:s utrikesministrar om att lätta på sanktioner mot Syriens energisektor, transportsektor och banksektor för att stötta den ekonomiska återhämtningen och stabilisera landet. Flera banker och flygbolaget Syrian Arab Airlines omfattades av lättnaderna liksom centralbanken. I maj meddelade EU:s utrikeschef Kaja Kallas att kvarvarande sanktioner skulle lyftas, men förbud mot försäljning av vapen eller utrustning som kan användas för att förtrycka civila kvarstår.

Efter Assadregimens fall 2024 har de nya makthavarna i Damaskus gång på gång uppmanat omvärlden att häva sina sanktioner. Strömavbrott och brist på vatten är återkommande problem. Vid en givarkonferens i början av 2025 gavs löften om bistånd och lån på 5,8 miljarder euro till Syriens återuppbyggnad och hjälpbehov. 

USA agerade långsammare, men i maj 2025 tillkännagav president Donald Trump att sanktionerna skulle hävas. Trumps besked kom under ett besök i Saudiarabien där han mötte Syriens övergångspresident Ahmed al-Sharaa (se Kalendarium).  Syrien måste dock ge garantier för religiösa och etniska minoriteters rättigheter och inte vara tillhåll för terrorister. I juli gav Trump order om att lyfta USA:s kvarvarande sanktioner. Och i november 2025 pausades Caesarlagens sanktioner i 180 dagar.

Däremot slipper inte Syrien de höjda importtullar som USA införde 2025 efter Trumps återkomst. Tullsatsen för Syriens del är 41 procent, en av de högsta som USA tillkännagivit, även om en justering kan ske (läs mer om tullkriget här).

Syriens finansminister och centralbankschef deltog vid Världsbanken och Internationella valutafondens vårmöten 2025. Det var första gången på 20 år syriska företrädare var med. Saudiarabien och Qatar meddelade samtidigt att de ska betala Syriens skuld till Världsbanken om drygt 15 miljoner dollar. Det kan bana väg för nya lån från Världsbanken.

En valutareform tillkännagavs i augusti 2025. Enligt centralbankschefen ska två nollor strykas från landets valuta och nya sedlar tryckas. Sedan början av inbördeskriget 2011 har syriska pundets värde sjunkit från 50 syriska pund för en dollar till cirka 10 000 syriska pund för en dollar. Även enkla inköp kräver att köpare bär med sig stora buntar med sedlar. De nya sedlarna ska tryckas i sex valörer.

Syriens nye finansminister framhöll vid IMF och Världsbankens höstmöte 2025 att det brådskar att få igång ekonomin och att förutom lån behöver Syrien ekonomisk expertis och teknisk hjälp liksom hjälp att återställa den finanspolitiska trovärdigheten, förenkla skattesystemet och hantera den enorma skuldbördan.

Världsbanken beräknar i en rapport 2025 att det kan kosta uppemot 216 miljarder dollar att bygga upp det krigshärjade landet. Hälften av kostnaderna tillförs skador på infrastruktur, bostadshus och andra fastigheter. Återuppbyggnadskostnaderna är tio gånger större än vad Syriens  BNP för 2024 beräknas till.

Assadregimen försökte som svar på de västliga sanktionerna handla med länder som Ryssland, Kina, Iran och andra arabiska stater. Ryssland, som stöttade regimen under inbördeskriget, försäkrade sig om långtgående inflytande. Efter Assads fall var det oklart om Ryssland skulle få behålla sin rätt att använda en flottbas i Tartus och flygbasen i Hmeimim (även känd som Khmeimim). Rysslands avtal löper till 2066. 

Iran var en viktig partner för Assadregimen och gav lån och exportkrediter värda flera miljarder dollar samt tecknade mycket förmånliga handelsavtal. Handelsavtal ingicks också med Irak. Dessa kompenserade dock inte för handelsbortfallet med EU. 

Redan före kriget var subventioner av basvaror en kostsam post i statens budget. En av Assadregeringens första åtgärder när oroligheter började rapporteras 2011 var att höja löner och avbryta påbörjade ekonomiska nedskärningar. Detta blev dock svårt att upprätthålla i takt med att statens inkomster minskade och utgifterna för kriget ökade. 

Under kriget växte den informella ekonomin kraftigt, med omfattande smuggling längs landets gränser och mellan olika områden i Syrien, som hamnat under olika rebell- och milisgrupper. Smuggling förekom även på den störtade regeringssidan. Stora delar av befolkningen är beroende av bistånd (se Sociala förhållanden).

Någon månad efter Assads fall började utländska varor som tidigare varit förbjudna som choklad och shampoo åter synas på butikshyllor, i gatubilden märktes också valutaväxlare och småskaliga försäljare av bensin. Under Assad höll regimen ett fast grepp om valutahandeln.Inofficiella valutaväxlare riskerade sju års fängelse och höga böter.

Ekonomin i norra Syrien, längs gränsen mot Turkiet, har efter flera år med turkisk ockupation samordnats med den turkiska. Varorna kommer från Turkiet och till och med teleoperatören är turkisk. Eftersom det är den turkiska valutan som används, och värdet på liran växlar kraftigt, urholkas befolkningens köpkraft av Turkiets valutaras.

Behov av återuppbyggnad

De kostnader för återuppbyggnad som kriget skapat är svindlande. Det är osäkert hur stor hjälp som kan väntas. Vissa FN-uppskattningar talar om 250–400 miljarder dollar.

En lång rad nya lagar antogs under krigsåren för att underlätta syriska statens tvångsinlösen av mark. Tiotusentals fastigheter exproprierades, ofta var de utvalda så att ägarförändringarna skulle slå mot Assadregimens motståndare.

2023 drabbades landet av en jordbävningskatastrof som också tyngt ekonomin.

Blandsystem och centralstyrning

Det ekonomiska systemet under Assadregimen var en blandning av centralstyrd planekonomi av socialistisk modell och marknadsekonomi med privatägda företag. Staten ägde de flesta större industriföretag och kontrollerade eller hade stort ägande inom viktiga områden som energi, gruvor, el och vatten samt finanssektorn och de flesta bankerna. De i huvudsak privatägda jordbruken och mindre industrierna var också tvungna att följa statliga femårsplaner.

Det centraliserade systemet ledde till en svullen offentlig sektor som präglades av låg produktivitet, låga löner och omfattande byråkrati där korruption frodades.

Problem med penningtvätt och annan ekonomisk brottlighet har gjort att det internationella organet FATF satt upp Syrien på organisationens "grå lista" över länder som inte gör tillräckligt för att bekämpa dessa problem men som försöker förbättra situationen. 

Om våra källor