Europas ögonblick?

År 1991 stod Europa inför en geopolitisk brytning. Efter 45 år av kallt krig mellan rivaliserande supermakter visste man vilken ordning som var på fall, men mycket mindre om vilken värld som väntade. Något som inte väntade var Jugoslaviens stundande sammanfall, mitt i denna sköra europeiska skiftestid. Luxemburgs utrikesminister Jacques Poos var dock full av förtröstan över att européerna mäktade med denna utmaning. ”This is the hour of Europe", var hans budskap.

Historien skulle tyvärr ge honom fel, då det krävdes betydande amerikansk hjälp och ledarskap denna ödestimme. Poos uttryck har sedan dess återanvänts på en nästan årlig basis av såväl hoppfulla akademiker som ambitiösa politiker – men orden har sällan omsatts i handling och förväntningarna har kommit på skam.

Dagens läge erbjuder ett utgångsläge som inte saknar paralleller till Poos ödestimme. En ordning är tydligt begravd, med en elegant dödsruna framförd av Kanadas premiärminister Mark Carney under Världsekonomiskt forum i Davos den gångna veckan. Den USA-ledda ordning – som axlats av hegemonen sedan det kalla krigets slut – som varken var särskilt liberal eller regelbaserad för stora delar av världen, är nu över. Den har såklart dödförklarats av akademiker och politiker i snart 20 år, men när det även blir en inställning som alla kan enas om i globalismens forna högborg Davos får det ändå sägas vara definitivt.

Europa kan påverka

Vad som inträder i dess ställe är ännu oklart – en ny bipolär dödsdans, denna gång mellan USA och Kina? Ett multipolärt system med flyktiga allianser mellan en större mängd mäktiga centrum och inmutade regionala intressen? Eller kanske en ny och mer rättvis multilateral ordning där regler skapas och efterföljs mer jämt, och institutioner bättre speglar hur världen ser ut i dag snarare än hur den gjorde 1945? Oskrivet är bäst, men det är inte slumpen som avgör. Europa har kraft och förmåga att påverka riktningen, om ett önskvärt mål kan identifieras och politisk vilja frigöras.

Dags för Europas timme som Luxemburgs utrikesminister Jacques Poos (längst t h) talade om redan i början på på 1990-talet? Här med EU-kollegorna, bland dem Sveriges Anna Lindh, 1999. Foto: Stephanie Pilick/DPA/TT

Men precis som 1991 befinner sig Europa inte bara mitt i ett interregnum – en övergångsfas mellan en ordning och en annan – utan brottas samtidigt med högst akuta problem på hemmaplan. Även dessa gjorde sig påminda i Davos, samtidigt som Grönland och Donald Trumps imperialistiska ambitioner såklart var i fokus.

Trots en uppseendeväckande trumpiansk reträtt kvarstår ett mycket allvarligt läge, där Europas viktigaste allierade med hot om militära och ekonomiska tvångsgrepp velat ändra territoriers tillhörighet. Vårt mångbottnade beroende, och därmed sårbarhet, i förhållande till USA är fortfarande en realitet. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyjs högstämda rop efter europeiskt engagemang vittnade smärtsamt om hur kontinentens andra suveränitetsutmaning i öster fortgår under Rysslands pågående anfallskrig. Europas interna problem med produktivitet, innovation, tillväxt och konkurrenskraft är välkänd materia men gavs ändå ordentligt med scentid i Davos.  

Sammantaget står Europa igen vid ett vägskäl med både en regional och global ordning under omdaning och akuta säkerhetsproblem som kräver vår omsorg. Är vi bättre rustade för att svara upp mot förväntningarna och förhoppningarna i dag?

Beroende som påtryckningsmedel

I relationen till den amerikanska utmaningen står Europa med en rad beroenden. Detta ska inte ses som en svaghet, utan är resultatet av decennier av ekonomisk och kulturell integration med vår partner. Precis som i fallen Kanada och Mexiko har framgången i ekonomisk integration visat sig utgöra en sårbarhet i relation till en amerikansk president som vill nyttja beroenden som påtryckningsmedel. Det förklarar också varför Trump har varit mer framgångsrik i att pressa vänner framför fiender – vi har helt enkelt än mer sammanflätade ekonomier.

För Europas del handlar det, som tidigare, om handelsflöden, om det stora beroendet av digitala tjänster och växande energiberoende – det senare ivrigt påhejat av just USA, som framgångsrikt hjälpt oss styra om från rysk gas till amerikansk flytande fossilgas, så kallad LNG. Till detta kan såklart läggas det överhängande säkerhetspolitiska beroendet, vilket historiskt har trumfat. Senast i höstas offrade Europa ett antal ekonomiska intressen i ambitionen att säkra amerikanskt säkerhetspolitiskt stöd för Ukraina och vårt eget kollektiva försvar. Frågan är om detta kort väger lika tungt i dag? Grönlandskrisen visade att Europa inte var berett att göra det omvända – att offra säkerhetspolitiska intressen (som Danmarks territoriella integritet) för att skydda sig mot ekonomiska kostnader (i form av tullar).

Bestämt budskap från Europa. Keps till salu på Grönland. Foto: Johan Nilsson/TT

USA:s uttalade ambition att engagera sig allt mindre utanför den västra hemisfären, och i Europa i synnerhet, har till viss del urholkat detta som påverkansfaktor på andra. Varför ska européerna betala ett högt pris för att undvika något som – enligt amerikanska strategier – kommer att hända oavsett?

Vilken press kan då Europa sätta på USA i fortsatta Grönlandsförhandlingar? EU:s mytomspunna handelsbazooka, ACI, är nog alltjämt det bästa kortet, så länge det framgår tydligt vad det består av och paketeras som ett automatiskt svar på en amerikansk upptrappning – en avskräckande faktor som fungerar bäst om den förblir oanvänd. Verktyget innebär en form av stegring, eftersom till exempel tariffhot kan bemötas med en bredare arsenal av ekonomiska skyddsåtgärder, såsom hindrat marknadstillträde och utestängning från offentliga upphandlingar. För att avskräckningen i detta verktyg ska fungera måste EU:s medlemmar visa att man är bättre förberedda på att faktiskt införa dessa åtgärder och har viss motståndskraft mot sannolika amerikanska motåtgärder. Ett sådant övertag vid en upptrappning nås genom att visa att man faktiskt kan klara sig utan vissa dataflöden och digitala tjänster, även om det kostar.

Ukraina

Dagarna kring Davos visar att Europa faktiskt kan generera ett tillräckligt högt pris för att det ska bidra till att USA tänker om. Läxan framåt blir att inte glömma detta faktum.

Den ryska utmaningen är enklare, rent matematiskt. På en gemensam, aggregerad, nivå har Europa inga problem att såväl stötta Ukraina som avskräcka Ryssland från framtida angrepp. Problemet är såklart att Europa i säkerhetspolitisk mening inte låter sig aggregeras, eftersom det består av en stor mängd små nationalstater som har svårt att kraftsamla tillsammans. Även här har USA:s minskade engagemang en roll – inte bara i termer av resurser och ledning, utan också, vid behov, förmågan att disciplinera en brokig skala länder att handla kollektivt.

Kanadas premiärminister Mark Carney begavde den liberala regelbaserade världsordningen i sitt tal i Davos. Foto: Sean Kilpatrick/The Canadian Press via AP/TT

Ukrainas räddning har hittills varit en oerhörd förmåga att både försvara sig, bevara samhällets funktionalitet, samt bygga upp och ständigt utveckla sin försvarsindustriella kapacitet. Ju mer det europeiska stödet kan kanaliseras genom ekonomiskt och industriellt stöd – där EU har kompetens och beslutsformer – desto troligare är det att européerna kommer att kunna göra skillnad genom att agera gemensamt.

Den rena säkerhetspolitiska avskräckningen kommer för överskådlig tid att behöva ske genom ett lapptäcke av Nato-engagemang (med en mer eller mindre aktiv roll för USA), den koalition av villiga stater som är beredda att mer direkt engagera sig, samt för oss i Sverige det nordisk-baltiska samarbetet där samsyn verkar råda. Om det räcker för att hantera Rysslandskrisen beror det till stor del på Ukrainas egen förmåga.

Ekonomi som vapen

Frågan där Europa tydligast har ödet i sina egna händer är den ekonomiska utvecklingen. Den så kallade Draghi-rapporten från 2024 har i stort accepterats i termer av symptom och botemedel för att lyfta Europas ekonomi. Finansieringen av de åtgärder som krävs har dock orsakat splittring och genomförandet av dem är svagt. Behovet framåt är tydligt: att få det vi redan har att fungera bättre och att slutföra integrationen av den europeiska marknaden där den ännu är bristfällig.

I förhållande till omvärlden har vi redan sett den gemensamma marknadens relevans, och nya avtal med sydamerikanska marknader inom Mercosur, och kommande med till exempel Indien, kommer inte bara att erbjuda tillväxt, utan också den breddning och därmed motståndskraft som krävs för någon form av ekonomisk säkerhet i en framtid där ekonomin mer regelbundet nyttjas som vapen.

Danmarks färgstarke utrikesminister Lars Løkke Rasmussen lät sig inte hunsas med under sitt besök i Washington. Foto: Mads Claus Rasmussen/Ritzau Scanpix/TT

På alla områden ovan är en del av lösningen alltså mer av gemensamma lösningar och ett närmare sammanbundet Europa. Dessa behov har funnits tidigare – se bara hur en serie kriser inom finans, migration och geopolitik de senaste 15 åren har utmanat EU:s halvfärdiga byggen som den gemensamma valutan, den gemensamma gränsen och den gemensamma utrikespolitiken.

Men slagkraftiga integrationsframsteg har ofta hindrats av en paradox: fler och fler problem måste lösas gemensamt, med växande förväntningar från medborgare om att också hantera dem, men samtidigt en politisk ovilja mot att faktiskt överföra tillräckligt med auktoritet till gemensamma funktioner inom EU för att kunna fullgöra uppgiften. EU-samarbetet har fått hanka sig fram med halvfärdiga konstruktioner, svåra kompromisser och en budget som långt ifrån står i relation till vad som förväntas åstadkommas.

Europas timme

Är då detta timmen då Europa genom närmare samarbete och mer kollektivt handlande både tar sig an sina egna problem och har ett visst inflytande över hur framtidens ordning gestaltar sig? Det som talar emot är såklart samma faktorer som har låst nationella politiker i integrationsparadoxen de senaste åren: rädslan för att mer integration kommer att bestraffa nationella ledare till förmån för populistiska utmanare på såväl höger- som vänsterflanken. Just nu kan det synas ännu mer främmande att diskutera ytterligare närmande. De kommande årens val i de europeiska jättarna Storbritannien, Frankrike och Tyskland – där högerpopulister har gått framåt starkt i opinionen – skulle lika gärna kunna lamslå Europasamarbetet och hota möjligheten att ens upprätthålla nuvarande nivå av kollektivt handlande.

Men häri ligger kanske kärnan i varför detta ändå kan vara Europas timme. Vi ser inte bara de traditionellt nödvändiga ingredienserna för politisk gemenskap – pressande externa hot, en tidigare överförmyndare som nu uttryckligen ber oss att växa upp och ta hand om oss själva, steg mot gemensamt ekonomiskt budgetutrymme och genuint gemensamma problem som övergår de enskilda ländernas förmåga. Vi har också fått det svart på vitt – även för samarbetskritiska falanger – att europeisk suveränitet bara är en realitet inom en gemenskap. Gemenskap inom ekonomi, säkerhet och beslutsfattande.

Trumpiansk reträtt i Davos. Dags att även hota med EU:s "handelsbazooka"? Foto: Gian Ehrenzeller/Keystone via AP/TT

Det borde efter turerna kring Grönland, och hånen i Davos och förra året på säkerhetskonferensen i München, vara allt svårare att titulera sig patriot eller nationalist i Europa, och samtidigt vara bekväm med en illusion av nationell suveränitet och säkerhet som upprätthålls med smicker och underkastelse. Tecken på sådan insikt börjar gry. Ledaren för högerpopulistiska Nationell samling i Frankrike, Jordan Bardella, har vänt sig mot Trumps imperialism och utmaning mot europeisk självständighet. Hans motsvarighet Nigel Farage i Storbritannien har i nyliga fokusgrupper sett att hans relation till Trump utgör en politisk risk. Om även samarbetskritiker ser att suveränitet kräver skala kan kanske vägen öppnas för ett mer konstruktivt samarbete.

Nyhetssajten Politico rapporterar att det extrainsatta EU-toppmötet efter Davos karaktäriserades av både lättnad, men också ödesmättad insikt om att allt inte kommer att återgå till hur det var förr. ”Rubicon har korsats och vi kan inte gå tillbaka”, citeras en närvarande som vittnade om den gemensamma känslan. Det återstår att se om Europas timme nu väntar på andra sidan floden.