Nya försök att lösa u-länders skuldproblem

Skulder håller tillbaka tillväxten och hämmar utvecklingen. Det slog Sydafrikas president Cyril Ramaphosa fast i november i fjol i samband med toppmötet inom G20, ett forum för världens stora ekonomier. Sydafrika hade då, för första gången, innehaft gruppens roterande ordförandeskap (december 2024–november 2025). Ledorden för det sydafrikanska året var ”solidaritet, jämlikhet och hållbarhet” – något som medlemslandet USA vände sig emot. Det, tillsammans med de kraftigt försämrade relationerna mellan USA och Sydafrika, gjorde att amerikanerna valde att minimera, alternativt bojkotta, de möten som hölls inom ramen för G20.

Trots det lyckades Ramaphosa få övriga länder att vid toppmötet enas om en gemensam deklaration som betonar vikten av internationellt samarbete, ekonomisk inkludering och hållbar skuldsättning.

António Costa, ordförande för Europeiska rådet som samlar EU:s ledare, tog i ett tal samband med mötet i Johannesburg upp skuldbördan som ett hinder för utvecklingsländer när de ska investera i sin egen framtid:

– I dag lever 3,4 miljarder människor i länder som lägger mer pengar att betala räntor än på hälsovård och utbildning. Vi måste sänka de höga kostnaderna för lån som många utvecklingsländer brottas med, sade Costa.

”Ojämlikhet (...) ett politiskt val”

Ojämlikhet, framhävde han, ligger inbyggt i dagens internationella finansieringssystem, och det måste förändras.

Costa välkomnade också ett förslag som president Ramaphosa lagt fram om en mellanstatlig panel med ekonomer, likt FN:s klimatpanel IPCC.

Afrikas samlade utlandsskuld har ökat kraftigt. Grafik: One Campaign

Idén kläcktes av en expertgrupp, ledd av den amerikanske Nobelpristagaren och ekonomen Joseph Stiglitz, som fått i uppdrag av Ramaphosa att leverera en analys av global ojämlikhet. En av rapportens rekommendationer är just att låta en internationell panel analysera olika aspekter av ojämlikhet – från markägande till skatteflykt. Liksom i fallet med IPCC:s arbete skulle analyser och slutsatser grundas på vetenskap och rättvisa. Drygt 500 kända ekonomer gav i ett öppet brev sitt stöd till förslaget och konstaterade:

”Ojämlikhet är inte oundviklig, den är ett politiskt val”.

Malawi är ett av de länder i södra Afrika som har stora ekonomiska problem. Enligt Världsbanken lever två tredjedelar av landets 21 miljoner invånare i extrem fattigdom, det vill säga på mindre än 3 amerikanska dollar om dagen. I Malawi ökade statsskulden från 48 till 93 procent av BNP enbart mellan 2020 och 2024, enligt regeringens siffror.

Inte råd med löner

Landet är ett av en handfull, däribland Kongo-Kinshasa, Sudan och Zimbabwe, som låneorganet Internationella valutafonden (IMF) bedömer har ohållbara skuldnivåer. Samtidigt är Malawi en av de stater i Afrika som lägger mer pengar på räntekostnader än på grundläggande samhällstjänster som infrastruktur, hälsovård och utbildning.

Sydafrikas president Cyril Ramaphosa fick med sig andra G20-länder på en deklaration om skulder. Foto: Thomas Mukoya/AP/TT

Enligt en rapport från den brittiska hjälporganisationen Christian Aid finns hundratals utbildade sjuksköterskor i Malawi som inte får anställning i den offentliga vården för att staten inte har råd med deras löner. Problemet är, enligt rapporten, direkt kopplat till de höga lånekostnaderna. Det samma gäller nedskärningen inom lokala polisstyrkor. 

Ett annat exempel är Kenya där nedskärningar i den offentliga sektorn resulterat i brist på medicin och specialutrustning på de flesta sjukhus som erbjuder gratis hälsovård, enligt Christian Aids rapport. Två tredjedelar av landets statsintäkter går till betalningar för skulder.

Upplopp i Kenya

När president William Ruto 2024 föreslog skattehöjningar för att ge en extra injektion till statskassan, utbröt massiva protester från Kenyas redan hårt pressade befolkning. Under flera veckor samlades tusentals medborgare runt om i landet, många av dem unga, för att protestera mot regeringens politik. Protestaktionerna möttes med tårgas, vattenkanoner och våld. Polisen sköt skarpt mot demonstranterna. Människorättsorganisationen Human Rights Watch anklagar landets säkerhetstjänst för att ha kidnappat, torterat och avrättat aktivister. Minst 63 människor dödades i samband med demonstrationerna och Ruto tvingades till slut att backa från förslaget.

Strukturella svagheter, misskötta statsfinanser, korruption och låga skatteintäkter brukar lyftas fram som problem som afrikanska länders svaga ekonomier dras med. Vad gäller skatteintäkter utgör de i genomsnitt 16 procent av BNP, enligt en mätning som OECD har gjort i 36 afrikanska länder. Det kan jämföras med medeltalet 34 procent för de rika länder som är medlemmar i den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD.

Nairobi 2024. När Kenyas president försökte hantera statsskulden genom höjda skatter tvingades han backa efter våldsamma sammandrabbningar mellan polis och protesterande som krävde många människors liv. Foto: Patrick Ngugi/AP/TT

Men, ekonomer runt om på den afrikanska kontinenten återkommer ofta till att det stora problemet är det rådande finansiella systemet – och vikten av förändring.

– Det går inte att komma ur den här krisen vare sig genom nya skatter eller med nedskärningar. Bättre skattesystem måste kombineras med ett mer rättvist uppbyggt finansiellt system, säger Osita Chidoka, som leder tankesmedjan Athena Centre for Policy and Leadership i Nigeria, i en intervju med den franska nyhetsbyrån AFP.

För trots att flera afrikanska länder, som Malawi, har ökat sin skuldbörda under 2020-talet är det många som har en lägre, eller jämförbar, statsskuld i andel av BNP som europeiska länder. Statsskulden söder om Sahara är i genomsnitt cirka 60 procent av BNP, enligt IMF. Det kan jämföras med USA där samma siffra är 124 procent och Japan där statsskulden når upp till 237 procent av BNP. Men en viktig skillnad är att för afrikanska länder är lånen betydligt dyrare.

"Nykolonial buse"

De höga lånekostnaderna kan i praktiken översättas till uteblivna lärarlöner, färre kvinnor som kan genomgå en säker förlossning på sjukhus och miljoner barn som inte får grundläggande kunskaper i överfulla skolor som saknar läromedel. 

Vissa bedömare talar varmt om nödvändigheten av skuldlättnader. Men alla håller inte med. Den kenyanske statsvetaren Muthoni Wanyeki skriver i den sydafrikanska nättidningen The Continent:

”Det är svårt att ta afrikanska krav på skuldlättnader på allvar när ropen på inhemskt ansvarsutkrävande inte är tillnärmelsevis lika höga. Vi älskar att måla upp en imperialistisk eller nykolonial buse, men det leder ingen vart. De som kräver skuldlättnader måste också bekämpa den korruption på hög nivå som förekommer i deras egna länder”.

Långivare bör bli bättre på att göra skillnad mellan afrikanska länder. Foto: Shutterstock/TT

Den icke-vinstdrivande organisationen One Campaign, vars fokus är att skapa bättre ekonomiska förutsättningar för Afrika, anser att skuldavskrivning är nödvändig för vissa länder – men det är inget universalmedel. Det behövs även en sänkning av framtida lånekostnader så att länder i Afrika kan investera i sin unga befolkning. Utmaningen ligger i att hitta nya sätt att frigöra kapital för lågkostnadslån.

– Generellt anses det förknippat med hög risk att låna pengar till afrikanska länder. Det är ett synsätt vi måste komma ifrån, bland annat genom att bättre göra skillnad på olika länder, säger Maria Bard, biträdande chef på One Campaign i Skandinavien.

Nya slags lån

Anledningen till att lån till Afrika anses ha hög risk beror i stället ofta på brist på information om enskilda länder, samt fördomar och regleringar som antogs efter finanskrisen 2008 för att skydda internationella banker, argumenterar One Campaign.

När den globala ekonomin skakar, som vid den nämnda finanskrisen, coronapandemin 2020–2021 och Rysslands invasion av Ukraina 2022, drabbar det svaga ekonomier extra hårt. Det spär också på de sociala och ekonomiska utmaningar som länderna redan befinner sig i.

Gårdagens lösningar går heller inte att använda på dagens problem.

I början av 00-talet gjordes stora skuldavskrivningar då enorma belopp som lånats från traditionella bilaterala långivare (enskilda länder) inom den så kallade Parisklubben och från multilaterala (internationella) institutioner, skrevs av. Med färre långivare jämfört med i dag var det relativt sett lätt att komma överens om skuldlättnader. Men skuldökningen de senaste tio åren har varit annorlunda, med nya bilaterala långivare som Kina och Saudiarabien och fler privata aktörer (banker) på arenan. Dessa nya kreditgivare lånar ut till kommersiella eller mindre förmånliga räntor, vilket gör att länders skuldprofiler blir dyrare och mer komplexa, enligt One Campaign.

Staden Zomba i Malawi i sydöstra Afrikas inland. Landet har en statsskuld på över 90 procent av sin BNP. Foto: Thoko Chikondi/AP/TT

Ett initiativ till förändring togs i oktober då den så kallade Sevillaplattformen lanserades. Spanien – med stöd av Unctad (FN:s konferens om handel och utveckling) och UN Desa (FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor) – har varit den drivande kraften bakom initiativet. Målet är att lägga fram förslag på nya tekniska lösningar för ett mer rättvist finansiellt system och hållbar skuldhantering.

Ojämlikt inom länder

Världens länder har aldrig varit så högt belånade som nu, och skuldbördan för utvecklingsländer är ohållbar.

”Sevillaplattformen ska ge utrymme för dialog mellan alla parter, låntagare och långivare, universitetsvärlden, det civila samhället, internationella organisationer och experter, för att dela kunskap, främja samordning och utveckla innovativa lösningar på skuldproblem”, försäkrade Unctads generalsekreterare Rebeca Grynspan i samband med lanseringen av plattformen.

Men det är inte bara mellan länder som den ekonomiska ojämlikheten gör sig påmind. Sydafrika, som driver på för större global rättvisa, bedöms vara ett av världens mest ojämlika länder. Och medan det internationella samfundet och långivare diskuterar vägen framåt, framför ekonomen Aimé Muligo Sindayigaya i The Continent olika åtgärder som afrikanska länder kan vidta: förhindra olagliga finansiella flöden, stoppa skattelättnader för utländska bolag och investerare, samt förbättra kontrollen över statens utgifter. För att kunna göra detta krävs reformer, starkare institutioner och bättre förvaltning.

”Dessa förändringar kommer inte att lösa skuldkrisen på egen hand. Men de är en början och skulle innebära att kontinenten är redo om och när ett genomgripande avtal om skulder står klart,” skriver Aimé Muligo Sindayigaya.