Spärrarna öppnas för fler kärnvapen

– Går det ut så går det ut.

Så svarade USA:s president Donald Trump när en journalist från The New York Times härom veckan frågade om det inte vore en bra idé att förhandla fram ett nytt avtal för att begränsa och kontrollera USA:s och Rysslands kärnvapen när det nuvarande går ut. 

Det handlar om det så kallade Nya Start-avtalet (New Strategic Arms Reduction Treaty) som löper ut den 5 februari 2026 (om ingenting sensationellt inträffar). Det är det enda kvarvarande avtal som reglerar strategiska kärnvapen – de mest kraftfulla, långtgående och dödsbringande kärnvapen som världen skådat – hos USA och Ryssland som är de två länder som har flest av dem. 

För första gången sedan 1972 står världen snart utan sådant avtal mellan USA och Ryssland. Då finns det alltså inte längre några begränsningar på hur många strategiska kärnvapen de får ha eller hur många av dessa kärnvapen som får vara aktiverade för omedelbart avfyrande. Det kommer inte heller att finnas några begränsningar på hur många så kallade kärnvapenbärare de två länderna får inneha, alltså antalet kärnvapenkapabla bombplan, ubåtar eller landbaserade missiler. Till det ska läggas ett stopp på tidigare rutiner för att öppet utbyta information om antal kärnvapen samt för ömsesidiga inspektioner (det senare hade dock redan stoppats av Ryssland 2023).

USA:s och Rysslands presidenter Barack Obama och Dmitrij Medvedev undertecknar Nya Start-avtalet 2010 i Prag. Foto: Kreml/Wikimedia Commons

Konsekvensen av allt detta är att världen nu återgår till det läge som rådde före 1972 då inga spärrar fanns för antalet kärnvapen i världen och en massiv upprustning skedde. Det kulminerade omkring 1980 då det fanns uppåt 70 000 kärnvapen i världen. Det ska jämföras med dagens omkring 12 000 kärnvapen, en neddragning som alltså är ett resultat av sådana avtal som nu löper ut.

Kina satsar

Medan få saker förvånar i en tid då tidigare sanningar i världspolitiken ställs på ända nästintill dagligen, kan man ändå undra varför USA och Ryssland inte kan enas i denna fråga. Den nuvarande Trumpadministrationen har ju en betydligt mer vänligt sinnad inställning till Ryssland än någon annan tidigare amerikansk ledning.

Huvudskälet till detta stavas Kina, USA:s huvudkontrahent i det internationella systemet. Enligt trovärdiga uppgifter satsar nämligen regeringen i Peking stort på att bygga upp sin kärnvapenarsenal med det långsiktiga målet att uppnå paritet med USA och Ryssland, alltså att ha lika många kärnvapen som dem. Sådana attribut ankommer nämligen ett land med supermaktsambitioner, verkar det kinesiska synsättet vara. Det är dåliga nyheter för USA som då potentiellt skulle kunna ställas mot två fientligt inställda motståndare med tillsammans dubbelt så många kärnvapen som man själv har. USA har därför uppmanat Kina att delta i förhandlingar om ett nytt avtal men det har kineserna vägrat att gå med på.

I USA utvecklas B-21 Raider, ett plan som ska undgå att upptäckas av radar och som kan bära kärnvapen. Foto: Marcio Jose Sanchez/AP/TT

Ett annat problem är att Ryssland, om även Kina ska ingå, insisterar på att också Storbritannien och Frankrike inkluderas i dessa förhandlingar. Detta trots att dessa två länder har färre kärnvapen och dessutom inga kända ambitioner att ytterligare öka sina, i jämförelse, mindre arsenaler.

Hur kommer då en värld utan begränsningar för antalet kärnvapen och deras användning att se ut?

Enormt dyrt

Ingen kan förstås veta men risken är överhängande att upprustning kommer att ske med följd att världen bryter den hittillsvarande trenden mot färre kärnvapen. Att utveckla och producera sådana vapen, med allt som behövs för att trovärdigt kunna använda dem för avskräckning, inklusive både bomber och bärare, är dock oerhört kostsamt. Troligtvis kommer det därför att dröja innan större ökningar sker.

Om inte förhandlingar om rustningskontroll återupptas är det snarare troligt att mer omfattande ökningar av antalet kärnvapen sker på lite längre sikt, om kanske fem till tio år. Detta kommer inte bara bero på den upprustning som främst drivs av Kina. Även frånvaron av de rutiner för insyn och öppenhet som finns i det avtal som nu löper ut kommer att minska förutsägbarheten. Det riskerar att tvinga alla kärnvapenstater att planera sina arsenaler på basis av värsta scenarier av motståndarnas kapaciteter. Ökad misstro riskerar alltså att spä på upprustningen och därmed även de enorma kostnader som utveckling och produktion av kärnvapen kräver.

En interkontinental robot visas upp i Moskva på segerdagen den 9 maj 2025. Foto: Alexander Zemlianichenko/AP/TT 

Det finns även risker att en sådan väntad upprustning kommer att påverka stödet och förtroendet negativt för icke-spridningsavtalet, NPT (Non-Profileration Treaty), från 1968. Det är ett av världens mest antagna och respekterade rustningskontrollavtal som reglerar de fem länder som enligt internationell rätt får ha kärnvapen, medan resten av världens länder inte får ha dem, utan bara använda kärnenergi för fredligt bruk. Sverige var ett av flera länder som gav upp planerna på att skaffa kärnvapen när man ratificerade icke-spridningsavtalet.

I detta avtal finns nämligen ett åtagande om att de fem erkända kärnvapenstaterna på sikt skall verka för ”allmän och fullständig nedrustning av kärnvapen”. Om världen nu är på väg mot en era av upprustning som drivs på av några av de erkända kärnvapenstaterna, finns därmed risken att den underliggande överenskommelsen i icke-spridningsavtalet förlorar i trovärdighet.

Fler stater?

Då kan det bli så att andra länder, som avhållit sig från att skaffa kärnvapen, nu anser att de har rätt att göra det. Om detta sker finns risken att världen inte bara kommer att ha fyra länder utanför icke-spridningsavtalet som egenmäktigt har tagit sig rätten att inneha kärnvapen (se fakta härintill), utan betydligt fler med alla de risker för oansvarigt eller oavsiktligt användande som det innebär. Kandidater för detta finns både i Nordostasien, Mellanöstern och kanske även i Europa.

I ljuset av dessa mörka framtidsutsikter får man dock minnas att det så kallade tabuet mot kärnvapen – det vill säga insikten om att ett kärnvapenkrig vore så fasansfullt att ingen någonsin vill inleda det – har hållit sedan 1945, då USA använde vapnen mot Japan i andra världskrigets slutskede. I en värld som riskerar att åter präglas av fler kärnvapen och fler länder som skaffar sig dem, är det därför viktigt att påminna om riskerna med derass användning och att verka för att de minimeras. Vidare lär det ligga i alla världens länders intresse att verka för att avtal åter kommer på plats som begränsar antalet kärnvapen och användande av dem.

Tabu i över 80 år. Bomben över Nagasaki den 9 augusti 1945. Foto: AP/TT

Och som en sista liten strimma av hopp kan det konstateras att det faktiskt fortfarande finns ett viktigt avtal på detta område som respekteras, även om det inte talas så högt om detta i den uppskruvade stormaktsretoriken.

Det är ett avtal om att förvarna varandra minst 24 timmar i förväg innan man gör testskjutningar av interkontinentala missiler som ingicks 1988 mellan USA Sovjetunionen/Ryssland. Det respekteras faktiskt även av Kina trots att man inte har skrivit på det. Detta visar att man i kärnvapenstaternas huvudstäder trots allt inser att dessa vapen är så farliga att man helst bara har dem för avskräckning och påtryckningar som ett slags politiska vapen, snarare än som vapen man någonsin vill använda.

Det tyder på att även de mest förhärdade stor- eller supermaktskrigare inser riskerna och att de knappast vill ta på sig ansvaret för konsekvenserna av verkligt användande av dessa domedagsvapen.