Ryssland – Kultur

Den ryska kulturen har formats av landets utbredda geografi, komplexa historia och olika influenser från både öst och väst. Rysk litteratur, balett, klassisk musik och måleri har efterlämnat ett brett kulturarv med författare som Tolstoj och Dostojevskij och kompositörer som Tjajkovskij. Tidvis har kulturen varit underodnad stark statlig styrning, ett fenomen som återkommit efter Rysslands invasion av Ukraina 2022. 

Ryskan blev ett skönlitterärt språk i början av 1700-talet, när Peter den stores reformpolitik medförde ett kulturellt uppsving för Ryssland. Ett århundrade senare utgav Ivan Krylov sina första fabler. Något senare framträdde den romantiske lyrikern Alexander Pusjkin (Eugen Onegin) och romanförfattaren Michail Lermontov (Vår tids hjälte) och efter dem satirikern och samhällsskildraren Nikolaj Gogol (Döda själar, Revisorn).

Från 1800-talets mitt upplevde den ryska litteraturen en blomstringstid och en rad författare blev internationellt berömda. Till de ryska klassikerna räknas Ivan Gontjarov (Oblomov), Ivan Turgenjev (Fäder och söner), Fjodor Dostojevskij (Brott och straff, Bröderna Karamazov), Lev Tolstoj (Krig och fred, Anna Karenina). Alexander Ostrovskij (Oväder) skapade det realistiska dramat. Till den följande klassiker­generationen hörde dramatikern och novellisten Anton Tjechov (Körsbärsträdgården) och den förste proletärförfattaren Maxim Gorkij (Natthärbärget, Min barndom).

Den moderna lyriken fick sitt genombrott årtiondena närmast efter sekelskiftet genom poeter som Vladimir Majakovskij, Osip Mandelstam, Anna Achmatova och Boris Pasternak. Bland prosaförfattare efter oktoberrevolutionen 1917 (se Modern historia) kan nämnas Isaak Babel, Michail Bulgakov, Ivan Bunin och Michail Sjolochov. Den ryska teatern blev i början av 1900-talet en förebild för utlandet genom nydanande regissörer som Konstantin Stanislavskij och Vsevolod Meyerhold.

Under Stalinperioden (1929–1953) förkvävdes alla konstnärliga riktningar utom den ”socialistiska realismen”. Många betydande författare och andra konstnärer tystades. Flera greps och dog i fångläger. Efter Josef Stalins död 1953 kom ett kort ”töväder” med utgivning av samhälls­kritiska romaner liksom en framväxande kritisk och central­lyrisk poesi. En rad svartlistade pjäser, bland annat av Majakovskij och Bulga­kov, släpptes fria. Under 1970-talet fördes experimenttraditionen från 1920-talet vidare av Jurij Ljubimov vid den lilla Tagankateatern i Moskva.

Kritiken mot stalinismen kulminerade med Alexander Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv (1962). Därefter hårdnade återigen kultur- klimatet. Istället förekom en omfattande illegal manuskriptspridning (samizdat) inom landet och utsmuggling av manuskript till väst. Boris Pasternaks stora roman Doktor Zjivago, som smugglades till Italien, väckte stort uppseende i väst. Pasternak tilldelades Nobelpriset 1958 men tvinga­des avsäga sig det. Solzjenitsyn fick 1970 Nobelpriset för utsmugglade romaner som Den första kretsen och Cancerkliniken. Utmärkelsen ledde till häftiga kontroverser med regimen och 1974 landsförvisades Solzjenitsyn. I början av 1970-talet tvingades eller tilläts ett stort antal andra kulturskapare att emigrera.

Under president Michail Gorbatjovs reformpolitik i slutet av 1980-talet började den sovjetiska perioden att kritiseras öppet och tidigare förbjudna författare och verk publicerades. På 1990-talet framträdde en ung postmodernistisk generation författare med en frispråkighet och berättarteknik som de ryska läsarna inte var vana vid. Vladimir Sorokins roman Blått fett väckte uppståndelse för både experimentella stilgrepp och öppenhjärtiga sexskildringar, som sånär ledde till åtal för pornografibrott. Viktor Pelevins romaner, till exempel Omon Ra, vållade inte mindre uppståndelse. Båda dessa författare har behållit sina ställningar som de främsta inom den ryska samtidslitteraturen. En uppskattad och mer traditionellt berättande författare är Ljudmila Ulitskaja. En yngre generation författare försöker ta upp handsken efter brödernas Strugatskijs science fiction-skildringar från 1980-talet med nyskrivna fantasy-böcker. Hit hör bland annat författaren Dmitrij Gluchovskij.

Inom dramatiken sökte sig en ung generation nya vägar under slutet av 1990-talet. De slog igenom i början av 2000-talet under benämningen ”Nytt ryskt drama” och skildrade unga människors svårigheter att finna sin plats i ett samhälle där det sammanhållande kittet var våld i olika former. Till de mest intressanta dramatikerna hör Nikolai Koljada, Vasilij Sigarev, Evgenij Grisjkovets, bröderna Presnjakov, Ivan Vyrypaev och Jurij Klavdiev. 

Film och bildkonst

Rysk film fick efter bolsjevikernas maktövertagande en särställning som propaganda­medium. Den främste nyskaparen var Sergej Eisenstein vars film Pansarkryssaren Potemkin från 1925 räknas som en internationell klassiker. Till de stora sovjetiska efterkrigsfilmerna hör Tranorna de flyga från 1957 (Michail Kalatozov) och Ballad om en soldat från 1959 (Grigorij Tjuchraj), vilka var de första som skildrade verkligheten i den lilla världen i skuggan av kriget.

Till de internationellt mest uppmärksammade ryska filmare som började sin bana under sovjettiden hör Andrej Tarkovskij med filmer som Andrej Rubljov, Solaris, Stalker och Offret. Hit hör också Alexander Sokurov med filmen Den ryska arken, och Nikita Michalkov med Brända av solen.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 följde några svåra år för rysk filmindustri men därefter producerades en rad filmsuccéer. Hit hör Alexei Balabanovs Brodern och Brodern 2 och Cargo 200. Den senare är en mardrömsskildring om händelser runt liket från en rysk soldat som skickas hem från Afghanistan i en zinkkista. Stora kommersiella framgångar mötte fantasy-filmerna Nattväktaren och Dagväktaren av Timur Bekmambetov. Till den ”nya vågen” av ryska filmskapare under 2000-talet hör Boris Chlebnikov med filmen Att flyta fritt, Andrei Zvjagintsev med Återkomsten, Kirill Serebrennikov med Att föreställa offer och Ivan Vyrypaev med Euforiya.

Bildkonsten har en lång tradition från ikonmåleri och folkkonst via realister som Ilja Repin (död 1930) till modernismen. Den internationella konstutvecklingen har fått avgörande impulser från 1910-och 1920-talens ryska avantgarde med namn som Natalja Gontjarova, Michail Larionov, Marc Chagall, Vasilij Kandinskij, Kazimir Malevitj, Alexan­der Rodtjenko. På tidigt 1930-talet förbjöds modernismen och den partitrogna ”socialistiska realismen” upphöjdes till norm inom måleri liksom inom alla övriga konstformer, det vill säga konsten skulle vara realistisk till formen men framtidsorienterat socialistisk till innehållet.

Med tövädret under Nikita Chrusjtjov sökte de unga konstnärerna nya vägar och deras experimenterande fann först uttryck i den abstrakta expressionismen. Efter skandaler och stark kritik från kommunistpartiet tvingades den nydanande konsten att bli underjordisk. Under samlingsbeteckningen ”non-konformism” utvecklade den sovjetiska undergroundkonsten under 1970- och 1980-talen en rad riktningar av vilka först bör nämnas Moskva-konceptualismen, företrädd av Ilja Kabakov, Dmitrij Prigov och Andrej Monastyrskij samt SotsArt med bland andra Komar & Melamid, Alexander Kosolapov och Leonid Sokov.

Marknaden för rysk samtidskonst exploderade i mitten av 2000-talet och en rad gallerier och konstcentra öppnade på nedlagda industriområden. Konstaktivistiska grupper har vunnit såväl rysk som internationell ryktbarhet genom politiska protestaktioner i konstnärlig form. 

Musikliv

Rysk musik har utvecklats ur en rik folk- och kyrkomusiktradition. Inom folkmusiken var balalajka och dragspel de populäraste instrumenten. På 1700-talet blev S:t Petersburg Rysslands musikaliska centrum, där både tysk och italiensk musik fick stort inflytande. Konsertlivet utvecklades och en rad konservatorier och musikskolor inrättades. Bolsjojteatern i Moskva, som byggdes 1825, har utgjort nav för den ryska musikteatern med storslagna opera- och balettuppsättningar.

Stora kompositörer under 1800-talet var Nikolaj Rimskij-Korsakov och Pjotr Tjajkovskij. I det ”modernistiska” musiklivet före revolutionen 1918 märktes Alexander Skrjabin och Igor Stravinskij. Framstående kompositörer under sovjetisk tid var bland andra Sergej Rachmaninov, Sergej Prokofjev, Dmitrij Sjostakovitj och Aram Chatjaturjan. Till senare generationers ryska kompositörer hör förutom Alfred Schnittke och Sofija Gubajdulina numera den betydligt yngre Vladimir Martynov.

Hårdnande kulturklimat

Putinregimens allt hårdare kontroll av samhället (se Inrikespolitik och författning) har också påverkat kuturlivet, särskilt efter Rysslands storskaliga angrepp på Ukraina från februari 2022. Kulturen förväntas stödja regeringen och det pågående kriget. Konst som främjar proryska och nationalistiska budskap uppmuntras samtidigt som all antydan till kritik kan kväsas med diverse lagar (se Demokrati och rättigheter).

Det begränsade utrymme för samhällskritik som fanns före kriget är nu borta. Många ryska kuturarbetare har gripits för att de på olika sätt kritiserat kriget. Andra har valt att gå i exil, till exempel den populära författaren Boris Akunin som skriver historiska kriminalromaner. Akunin engagerade sig i protester mot Putins vinst i presidentvalet 2012 och lämnade Ryssland 2014. Sedan Akunin uttalat sin kritik av Rysslands krig mot Ukraina har en arresteringsorder utfärdats mot honom, hans förlag har avbrutit samarbetet och de stora bokhandlarna säljer inte längre hans böcker.  I juli 2025 dömdes han till 14 års fängelse i sin utevaro. Akunin beskrev rättegången som en "fars".

 Om våra källor