EU – Gränser och invandring

EU-samarbetet slår fast att inga gränser ska finnas mellan medlemsländerna men att de yttre gränserna mot omvärlden ska vara desto hårdare. Den ambitionen har prövats hårt och många avsteg har gjorts.

En handfull otåliga EU-länder tog 1995 bort gränskontrollerna sinsemellan efter att först ha samordnat visumfrågor och polissamarbete. Avtalet som låg till grund för detta samarbete slöts i den lilla orten Schengen i Luxemburg som därmed gav namn åt gränssamarbetet. Fler länder anslöt sig och 1999 införlivades Schengensamarbetet i EU.

Storbritannien och Irland valde att behålla sina gränskontroller mot kontinenten men Schengenområdet växte i stället med flera grannländer utanför EU: Island, Norge, Schweiz och Liechtenstein. År 2026 består Schengenområdet av 29 länder.

Bland EU-länderna saknas fortfarande Irland (av egen vilja) men också Cypern på grund av att ön inte kontrollerar hela sitt territorium.

Väl inne i Schengenområdet får man resa utan gränskontroll men för att komma över gränsen, har EU skärpt de yttre gränskontrollerna. År 2025 infördes Entry Exit-systemet för biometrisk kontroll och registrering av icke-EU-medborgare när de reser in liksom när de lämnar Schengen.

Från 2027 tillkommer krav på att ha ett särskilt tre-årigt inresetillstånd (ETIAS) för icke-EU-medborgare.

Flera EU-länder har trots allt infört gränskontroll internt i Schengen i kortare eller längre perioder. Våren 2020 ledde till exempel rädslan för covid-19-pandemin till tillfälligt stängda gränser. Några länder har aldrig upphävt de gränskontroller som de införde vid flyktingvågen 2015–2016 (till exempel Sverige) och andra har tillkommit (Tyskland och Italien).

Schengenområdets yttre gränser övervakas av nationell tull-och gränspolis, ibland med assistans av Frontex, Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån. Frontex har en lägescentral som övervakar situationen 24 timmar om dygnet, rycker ut vid problem, jagar människosmugglare och arrangerar returresor för asylsökande som fått avslag.

I Schengensamarbetet ingår en gemensam databas med alla länders efterlysningar på antingen personer eller föremål som stulna vapen eller bilar. Alla poliser inom Schengen liksom alla gränsvakter har tillgång till databasen.

Migration

Varje medlemsland avgör självt hur stor invandring det vill ha. Särskilt efter flyktingvågen till Europa vintern 2015-2016 har de flesta EU-länder kraftigt skurit ned på sitt flyktingmottagande. På senare år har flera länder åter börjat söka arbetskraft utomlands. Polen har till exempel beviljat 2,5 miljoner arbetstillstånd sedan 2015, Italien och Spanien tar emot hundratusentals årligen för arbete i jordbruket samt hotellnäringen och Tyskland söker aktivt arbetare i Indien och Brasilien för fabriksarbete.

Flyktingar faller dock under FN:s flyktingkonvention som alla EU-länder är anslutna till. Det innebär att politiskt förföljda har rätt att få en ansökan om asyl prövad i det EU-land de når fram till. Sedan 2005 är asylfrågor gemensam politik inom EU vilka avgörs med kvalificerad majoritet och Europaparlamentet är medbeslutande.

EU har utformat gemensamma regler för asylmottagande och vilka rättigheter asylsökande har medan ansökan behandlas (tak över huvudet, sjukvård och skolgång för barnen). Rätten att överklaga ett avslag är också reglerad.

EU har dessutom enats om att det första medlemsland som en flykting anländer till ska pröva ansökan om asyl (Dublinförordningen). En flykting som därefter fortsätter till ett annat EU-land kan alltså sändas tillbaka till det första landet.

För att bromsa strömmen av migranter förhandlade EU-ledarna våren 2016 fram ett avtal med Turkiet om att stoppa överfarterna via Egeiska havet. I utbyte bidrar EU ekonomiskt till flyktingmottagandet i Turkiet.

EU har senare gjort försök att sluta liknande avtal med utreseländer som Nigeria, Mali, Etiopien och Libyen om att stoppa flyktingströmmen. EU har lovat bidra med bistånd, tillväxtprojekt och utbildningssatsningar för att komma till rätta med orsakerna till att människor vill lämna sina hemländer. Dessa avtal har dock visat sig svåra att få på plats.

Ett nytt förslag till migrationshantering klubbades igenom våren 2024. De nya reglerna gäller sedan sommaren 2026 och innebär att EU:s flyktingpolitik blivit stramare. Ansökningsprocessen ska förkortas, i princip ske vid gränsen och migranter utan asylskäl ska avvisas snabbare. Om det uppstår ett stort tryck av migranter mot ett visst land är övriga EU-länder skyldiga att bidra. Det kan ske genom att ta över migranter som söker asyl, genom att finansiera mottagande eller bidra med nödvändiga resurser. EU-kommissionen ska följa läget och föreslå omfördelning när det behövs.

Samtidigt beslutade EU om enklare förfaranden för att länder ska kunna ta emot legal arbetskraft och locka till sig högt kvalificerade personer.  

Flyktingvåg från Ukraina

Rysslands anfallskrig mot Ukraina från februari 2022 ledde till en ny flyktingvåg. Inom några månader hade EU-länderna tagit emot mellan 3 miljoner och 4 miljoner flyktingar. Den här gången utnyttjade man dock ett särskilt EU-direktiv, massflyktsdirektivet, vilket beviljar tillfälliga uppehålls- och arbetstillstånd för minst ett, högst tre år. Det innebar att alla ukrainare kunde börja arbeta och gå i skola från dag ett, utan att gå igenom den långdragna ansökningsprocessen. Skyddsdirektivet har förlängts och gäller för närvarande till mars 2027.

EU ställde sig dock mindre välkomnande till ryssar och beslöt ungefär ett halvår efter krigets utbrott att dra tillbaka de förenklade turistvisum som hade varit i kraft. Några EU-länder som gränsar mot Ryssland valde att avvisa alla ryssar. Samtidigt förbjöds alla flyg till eller från Ryssland vilket försvårat resandet ytterligare.