Armenien – Modern historia

Armenien förblev en kommunistisk sovjetrepublik efter andra världskriget fram till Sovjetunionens upplösning hösten 1991. När trycket från sovjetmakten lättade på 1980-talet kom konflikten med Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach upp till ytan. Efter självständigheten utbröt ett krig med Azerbjadzjan och Armenien tog kontroll över området. Nagorno-Karabach förblev dock ett tvisteämne i regionen och frågan har kommit att färga Armeniens utveckling fram till i dag.

Sovjetrepubliken Armenien slapp bli krigsskådeplats under andra världskriget. Efter kriget höjdes utbildningsnivån, och infrastruktur och industri byggdes ut. Tyngdpunkten lades på lätt industri som tillverkning av livsmedel och metallprodukter. Industrialiseringen antog dock aldrig några dramatiska proportioner som i en del andra sovjetrepubliker vilket betydde att invandringen av rysk arbetskraft blev begränsad.

Politiskt rådde samma förhållanden som före kriget. Kommunistpartiet var enda tillåtna parti och styrdes från Moskva. All opposition tystades.  

Från 1953, under sovjetledaren Josef Stalins efterträdare Nikita Chrusjtjov, fick Armenien större frihet inom imperiet. Armenisk nationalism fick en pånyttfödelse den 24 april 1965, då 50-årsminnet av Osmanska rikets massakrer på armenier högtidlighölls (jämför Äldre historia). Minnesdagen åtföljdes av kravaller i huvudstaden Jerevan.

Minnet av massakrerna 1915 och rädsla för Turkiet gjorde att armenierna längre än de flesta andra sovjetfolk accepterade att underordna sig sovjetsystemet. Sovjetledaren Michail Gorbatjovs reformpolitik under andra halvan av 1980-talet lät dock ett uppdämt missnöje välla fram.

Konflikten om Nagorno-Karabach förvärras

När trycket från Moskva lättade kom även konflikten med grannen i öster, Azerbajdzjan, om Nagorno-Karabach upp till ytan. Bergsområdet Nagorno-Karabach ligger helt omslutet av Azerbajdzjan och vid den här tiden var majoriteten av invånarna armenier. 

Konflikten tog fart i februari 1988, då Nagorno-Karabachs högsta sovjet (parlament) begärde att området skulle anslutas till Armenien. Både Azerbajdzjans regering och Ryssland sade nej. I Armenien hölls massdemonstrationer, och uppemot en miljon armenier krävde att Armenien skulle få överta styret av Nagorno-Karabach. Kraven kanaliserades via Karabachkommittén. Det var en bred antikommunistisk rörelse som krävde demokrati och nationell suveränitet.

I själva Nagorno-Karabach utbröt sammandrabbningar mellan armenier och azerier vilket ledde till att etniska armenier lämnade Azerbajdzjan och etniska azerier lämnade Armenien och Nagorno-Karabach (jämför Befolkning och språk). För en tid överskuggades Karabach-problemet av den jordbävning som i december 1988 drabbade Armenien och krävde 25 000 människors liv men ett år senare förklarade Armeniens ledning Nagorno-Karabach som en del av Armenien. Strider följde mellan armenier och azerbajdzjaner inne i området.

Kommunistpartiet förlorade sin majoritet i det första flerpartivalet som hölls sommaren 1990. Största enskilda parti blev istället Panarmeniska nationella rörelsen (HHS) som var en ombildning av Karabachkommittén. En deklaration antogs om att Armenien skulle bli en självständig stat med Nagorno-Karabach som integrerad del.

Den 23 september 1991 utropades Armenien som självständig stat. I oktober valdes HHS:s ledare Levon Ter-Petrossian till president.

Konflikten skärps

Från senhösten 1991 antog konflikten i Nagorno-Karabach alltmer formen av krig. Sabotage, mord och terror utfördes av halvmilitära grupper från båda sidor, och etniska minoriteter som bodde på ”fel” ställen tvingades fly. Armenien stödde armenierna i Nagorno-Karabach men förnekade påståenden om militär inblandning. Armeniska flyktingar strömmade in från Nagorno-Karabach och Azerbajdzjan.

Genom att erövra Latjindalen från Azerbajdzjan 1992 kunde armenierna öppna en landkorridor från Nagorno-Karabach till Armenien. Året därpå erövrade de stora landområden runt enklaven och tog kontroll över hela Nagorno-Karabach.

I maj 1994 ingick parterna vapenvila. Kriget hade då krävt omkring 30 000 dödsoffer och gjort uppemot en miljon människor i båda länderna till flyktingar.

I parlamentsvalet 1995 blev en HHS-ledd alliansen störst efter att president Ter-Petrossian förbjudit det radikala, socialistiskt nationalistiska Dasjnakpartiet från att ställa upp. Partiet hade sedan självständigheten varit på kollisionskurs med Levon Ter-Petrossian som hösten 1996 återvaldes som president. Enligt oppositionen vann han med hjälp av fusk. Säkerhetsstyrkor slog ned demonstrationer. Ter-Petrossian tog också hjälp av Jerkrapah, en organisation för veteraner från kriget om Nagorno-Karabach.

Till ny premiärminister utsågs 1997 Robert Kotjarjan. Han var före detta kommunistpamp och hämtades från Nagorno-Karabach, där han från 1994 hade verkat som ”president”.

Politikermord skakar landet

1997 godtog Ter-Petrossian en fredsplan, enligt vilken Nagorno-Karabach skulle få stor självbestämmanderätt men officiellt tillhöra Azerbajdzjan. Inför en kritisk hemmaopinion förklarade presidenten att varken självständighet eller union med Armenien var realistiskt för Nagorno-Karabach. Dessutom ansåg Levon Ter-Petrossian att eftergifter måste till för att bryta Armeniens isolering och rädda ekonomin.

En bitter debatt klöv Armenien. Jerkrapah vände sig mot presidenten, och premiärminister Kotjarjan kallade honom förrädare. I februari 1998 avgick Ter-Petrossian. Förbudet mot Dasjnakpartiet hävdes. I presidentvalet i mars stödde Dasjnak Robert Kotjarjan som besegrade den andre huvudkandidaten, Armeniens tidigare kommunistledare Karen Demirtjan. Enligt Kotjarjans motståndare grundades segern på fusk.

Parlamentsvalet 1999 förde Republikanska partiet till makten i samarbete med socialistiska Folkpartiet genom den nybildade alliansen Mjasnutiun. Valet gick inte helt hederligt enligt utländska observatörer. 

Nu inleddes en nästan tjugoårig period med Republikanska partiet vid makten. Partiets ledare Vazgen Sargsian utsågs till premiärminister och Karen Demirtjan, som nu representerade Folkpartiet, blev talman i parlamentet. Några månader senare, den 27 oktober, tog sig fem beväpnade män in i parlamentet och sköt ihjäl Sargsian, Demirtjan och sex andra personer. Mördarna, ledda av en tidigare aktivist inom Dasjnak, förklarade sitt dåd med att de velat rädda nationen från korrupta ämbetsmän. Alla dömdes till livstids fängelse.

Kritiserade val

Vazgen Sargsian efterträddes som premiärminister av sin bror Aram Sargsian, men det uppstod snart motsättningar mellan denne och presidenten. I maj 2000 avskedade Kotjarjan både premiärministern och försvarsministern.

Kotjarjan omvaldes som president 2003. Han besegrade klart Stepan Demirtjan, son till den mördade talmannen. Resultatet möttes av protester från tiotusentals människor som hävdade att fusket varit uppenbart.

I parlamentsvalet samma år fick, som väntat, Republikanska partiet flest röster. Europarådet och OSSE förklarade att valet inte hade motsvarat internationella normer men att det trots allt förekommit mindre fusk än vid det föregående presidentvalet.

Enligt en författningsändring 2005 skulle viss makt överföras från presidenten till parlamentet, som dittills haft svag ställning. Ändringen på förslag av bland andra Europarådet skulle också innebära en mer självständig ställning för domstolar och starkare skydd för mänskliga rättigheter. Ändringen godkändes i en folkomröstning, officiellt av 93 procent av de röstande. Valobservatörer från Europarådet upptäckte visst fusk, men resultatet välkomnades på det stora hela av EU.

Republikanska partiet stärkte sin ställning i valet 2007. En koalitions­regering bildades med Dasjnak och nybildade liberalkonservativa Ett framgångsrikt Armenien, som båda stödde president Kotjarjan. När Kotjarjans andra och sista mandatperiod löpte ut 2008 lyfte han fram Republikanska partiets ledare, premiärminister Serzj Sargsian, som efterträdare och denne vann presidentvalet i februari. Demonstranter anklagade regeringen för fusk, men observatörer från OSSE ansåg att valet för första gången gått någorlunda rättvist till. Demonstrationerna riktade sig emellertid också mot dåliga levnadsförhållanden, maktmissbruk och korruption. Nya protester följde, varav en del krävde dödsoffer.

Parlamentsvalet 2012 gav kraftig dominans för två partier. Republikanska partiet fick egen majoritet. På andra plats kom liberalkonservativa Ett framgångsrikt Armenien.

I presidentvalet 2013 brydde sig inget av de stora oppositionspartierna ens om att utmana den sittande presidenten Serzj Sargsian som förklarades som segrare redan i första omgången.

Ilska mot skatt och maktspel

2014 utbröt omfattande protester mot en ny lag som sade att personer födda efter 1974 från 2015 och framåt skulle sätta in fem procent av sina inkomster i privata pensionskassor. Lagen uppfattades av regeringskritiker som ett sätt för myndigheterna att komma åt deras pengar. I april meddelade författningsdomstolen att pensionsreformen måste ändras och strax därpå avgick premiärminister Tigran Sargsian som fått hård kritik för reformen. Till ny regeringschef utsågs Hovik Abrahamjan, vice ordförande i Republikanska partiet.

I december 2015 hölls en folkomröstning där 63 procent av de röstande sade ja till att författningen skulle ändras så att presidentens roll blev rent ceremoniell och all makt flyttades till parlamentet. Drygt hälften av de röstberättigade deltog. Oppositionen hävdade att avsikten med ändringen var att president Serzj Sargsian skulle kunna behålla makten efter sin mandatperiod genom att överta posten som premiärminister 2018. Anklagelser om valfusk fick stöd av observatörer från Europarådet.

Den 2 april 2017 genomfördes det första parlamentsvalet med nya valregler. Republikanska partiet vann medan en valallians dominerad av Ett framgångsrikt Armenien kom tvåa. Dasjnak klarade femprocents­spärren och det gjorde även Valalliansen Vägen ut – grundad av bland andra Nikol Pasjinjan, en stor kritiker av president Sargsian och ledare för det nybildade partiet Samhällskontraktet. Observatörer från OSSE meddelade att medborgarnas grundläggande friheter respekterats men att det kommit rapporter om röstköp, påtryckningar på funktionärer och att väljare skrämts till att rösta på vissa partier.

Dåvarande premiärministern Karen Karapetjan satt kvar efter valet och tog ganska snart in Dasjnak i regeringen, vilket gav regeringen den tre femtedelars majoritet som krävdes för att kunna få igenom vissa viktigare beslut.

I mars 2018 valdes Armen Sargsian, som varit premiärminister en kort period på 1990-talet, till president. I april meddelade Republikanska partiet som väntat att Serzj Sargsian nominerats till posten som premiärminister. Det tände gnistan till omfattande protester och Serzj Sargsian pressades att avgå. Tillförordnad premiärminister blev Karapetjan men även han fick snart maka på sig då de folkliga protesterna, ledda av parlamentsledamoten Nikol Pasjinjan, inte ville bedarra.

Efter drygt en månad av protester blev Republikanska partiet tvunget att släppa fram Pasjinjan och parlamentet utsåg honom till tillförordnad premiärminister i maj. Det nyval som hölls några månader senare, i december 2018, blev en förkrossande seger för Pasjinjans reformallians som tog 70 procent av rösterna. För det gamla maktpartiet Republikanska partiet var valet en katastrof: väljarstödet räckte inte för att komma in i parlamentet (se vidare Inrikespolitik och författning).

Om våra källor