Armenien – Inrikespolitik och författning

Armenien är en republik med ett parlamentariskt styrelseskick. Efter en ”sammetsrevolution” år 2018 styrs landet av premiärminister Nikol Pasjinjan, ledare för mittenpartiet Samhällskontraktet. Partiet fick förnyat mandat i det senaste valet som hölls söndagen den 7 juni 2026.

Valet kom till stor del att handla om vilket förhållande Armenien ska ha till Ryssland. Fram till Rysslands storskaliga angrepp på Ukraina 2022 var Armenien tätt knutet till Ryssland men sedan dess har den sittande regeringen distanserat sig från Moskva och börjar närma sig EU vilket fått de ryska makthavarna att reagera med fördömande och förtäckta hot  (läs mer i Utrikespolitik och försvar).

Samhällskontraktet behöll sin ställning som största partiet men backade något och landade på knappt 50 procent av rösterna. På andra plats kom det nybildade Ett starkt Armenien på 23 procent. Partiet bildades som en reaktion på regeringens hantering av konflikten med Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach (se nedan) och räknas som proryskt i likhet med Armenienalliansen gick kraftigt bakåt och blev trea med knappt 10 procent. Övriga partier klarade inte spärren på 5 procent.

Internationella valobservatörer gav valet godkänt men oppositionspartierna anklagade myndigheterna för att ha trakasserat deras kampanjarbetare. Ryssland anklagades för att ha försökt att påverka valresultatet genom hackerattacker och falska rykten. Moskva å sin sida hävdade att valet präglats av "västlig inblandning" och "oöverträffad press" på oppositionen.

Nikol Pasjinjan kommenterade valresultatet som historiskt och meddelade att regeringen ämnar fortsätta närmandet till väst och samtidigt utveckla relationerna till Ryssland. Pasjinjan lovade också att "en gång för alla göra slut på de kriminella oligarkernas makt".

Från slutet av 1990-talet och fram till 2018 dominerades politiken av det nationalistiska och högerinriktade Republikanska partiet. Partiet som genomsyrade hela den offentliga förvaltningen anklagades för att vara en genomkorrumperad postsovjetisk maktapparat. Korruptionsanklagelserna var en viktig grund till de fredliga protester, den så kallade sammetsrevolutionen, som våren 2018 förde Nikol Pasjinjan till makten (se Modern historia).

Pasjinjans program var ganska oklart, men han vidtog åtgärder mot korruptionen och en rad ministrar har under åren avsatts, anklagade för korruption. Pasjinjan genomdrev också ett par grundlagsändringar som innebar att flera domare i författningsdomstolen byttes ut och att presidenten förlorade sin rätt att godkänna grundlagsändringar. Förändringen ledde till att president Armen Sargsian avgick i förtid 2022, frustrerad över att inte ha mer inflytande. Den partilöse Vahagn Khachaturjan valdes till ersättare.

Nikol Pasjinjan. Foto: Mikhail Metzel/TT/AP

Krigsförluster och fredsavtal

Den helt överskuggande frågan under Pasjinjans ämbetstid har gällt konflikten med Azerbajdzjan om kontrollen över Nagorno-Karabach. Under ett krig i början av 1990-talet (se Modern historia) tog Armenien kontroll över området som ligger inne i Azerbajdzjan men där befolkningen till övervägande delen bestod av etniska armenier. Armenien ockuperade också områden i Azerbajdzjan mellan Nagorno-Karabach och Armeniens gräns.

Sedan dess har styrkeförhållandena ändrats. I ett kort krig hösten 2020 kunde Azerbajdzjan återta en del av Nagorno-Karabach samt allt övrigt territorium som Armenien lagt under sig. Efter en längre blockad av Nagorno-Karabach tog Azerbajdzjan i en blixtoffensiv i september 2023 slutligen helt kontroll över området (läs mer i Konflikten om Nagorno-Karabach). Så gott som alla armenier i området flydde till Armenien (se Befolkning och språk).

Armeniens krigsförluster ledde till att besvikna armenier i flera omgångar riktat sin vrede mot premiärminister Pasjinjan som dock har kunnat hålla sig kvar vid makten. 

Efter nederlaget i kriget 2020 bildade oppositionen front och pressade Pasjinjan att utlysa nyval, till i juni 2021. Trots kritiken vann Pasjinjans parti Samhällskontraktet valet med 54 procent av rösterna. Expresident Robert Kotjarjans Armenienalliansen kom tvåa med 21 procent. Republikanska partiet kom tillbaka in i parlamentet genom medlemskap i Hedersalliansen som kom trea i valet. Kotjarjan anklagade regeringen för valfusk men internationella valobservatörer gav det i huvudsak godkänt.

Regeringens oförmåga att undsätta invånarna i Nagorno-Karabach efter kriget 2023 ledde till nya omfattande demonstrationer med krav på Nikol Pasjinjans avgång. Folklig ilska riktades också mot Ryssland som inte stöttat Armenien under kriget (se Utrikespolitik och försvar). Regeringen svarade med massiva polisinsatser för att krossa protesterna. Samtidigt försökte Pasjinjan lugna opinionen genom att avdela stora resurser till de armeniska flyktingarna (se Befolkning och språk).

I början av 2024 lade Pasjinjan fram ett förslag till en grundlag som var anpassad för att kunna tjäna en fredsuppgörelse med Azerbajdzjan. Bland annat hade en passus som krävde återförening mellan Armenien och Nagorno-Karabach tagits bort, men processen mot ett slutligt fredsavtal har gått trögt.

Våren 2025 meddelade Pasjinjan att Armenien och Azerbajdzjan var eniga om texten i ett fredsavtal, men någon underskrift skedde aldrig. Några månader senare möttes de båda ländernas ledare i USA där de i en gemensam deklaration tog ytterligare några steg närmare en slutlig underskrift av fredsavtalet (läs mer i Konflikten om Nagorno-Karabach).

Närmande till väst

Förhållandet till EU är en annan viktig fråga. Opinionsundersökningar visar att en majoritet av armenierna är positivt inställda till ökad integration med Europa medan stödet för Ryssland har dalat, särskilt efter Rysslands attack på Ukraina. Samtidigt finns en oro för hur Ryssland kommer att agera om Armenien skulle försöka bli medlem i EU. Rysslands president Vladimir Putin har varnat för en sådan utveckling. 

Sedan 2017 har Armenien ett partnerskapsavtal med EU och den nuvarande regeringen har drivit på för att landet ska gå vidare mot ett medlemskap. 2025 antog parlamentet en lag som säger att landet avser att ansöka om EU-medlemskap men innan en formell ansökan kan lämnas in måste frågan underställas en folkomröstning (läs mer i Utrikespolitik och försvar). 

I konflikt med kyrkan

Efter Armeniens militära nederlag mot Azerbajdzjan 2023 (se ovan) kom Pasjinjan på kant med den inflytelserika Armeniska apostoliska kyrkan. Protester mot de gränsändringar som skulle genomföras efter kriget leddes av ärkebiskopen Bagrat Galstanjan. Hundratals människor greps innan protesterna klingade av och gränsändringarna kunde bekräftas av parlamentet.

Sommaren 2025 greps Galstanjan och oppositionsledaren Samvel Karapetjan samt 13 andra. De anklagades för att ha planerat en statskupp men har ännu inte ställts inför rätta. Hösten 2025 dömdes en annan ärkebiskop, Mikael Adjapahjan, till två års fängelse för "försök att gripa makten" sedan han kritiserat regeringschefen.

Vidare har Pasjinjan anklagat kyrkans överhuvud, Karekin II, för att ha fått en dotter vilket vore ett brott mot kyrkans regler om celibat. Pasjinjan har krävt att Karekin ska bytas ut.

FÖRFATTNING

Författningsändringar som godkändes i en folkomröstning 2015 trädde stegvis i kraft fram till presidentvalet 2018. Förändringarna innebar att makten förflyttades till premiärministern medan presidenten fick en ceremoniell roll.

Presidenten tillsattes tidigare på fem år i allmänna val och kunde väljas om en gång. Från och med presidentvalet 2018 är mandatperioden sju år utan möjlighet till omval. Presidenten väljs inte längre direkt av folket utan av ett elektorskollegium bestående av parlamentets ledamöter och representanter för provinsförsamlingarna. 

Presidenten utnämner formellt en regeringschef men måste utse den person som parlamentet valt. Likaså sker presidentens utnämnande av övriga ministrar på förslag av premiärministern. Om en premiärminister avgår under mandatperioden är det parlamentets talman som utser en ny efter samråd med partierna.

Parlamentet (nationalförsamlingen), som tidigare haft 131 ledamöter, har bantats till 101 platser. I praktiken kan de bli fler genom kompenserande tilläggsmandat. Efter valet 2026 har parlamentet 105 ledamöter.

Ledamöterna utses från partilistor genom proportionella val. För enskilda partier krävs minst fem procent av rösterna för att få plats i parlamentet, medan tröskeln för valallianser är sju procent. Dessutom reserveras fyra platser för etniska minoriteter som väljs från egna listor.

Om ett parti får mer än två tredjedelars majoritet tilldelas de andra partierna extra platser så att det största partiets majoritet minskas till under två tredjedelar. Lagen kräver att det ska finnas minst tre partier/allianser i parlamentet, vilket gör det möjligt att få mandat även för en gruppering som inte får tillräckligt väljarstöd för att nå över tröskeln. Om en regering inte kan bildas inom sex dagar efter det att resultatet är klart måste en andra valomgång ske inom fyra veckor, mellan de två största partierna. Det parti som vinner får så många extra mandat att det når upp till en majoritet på 54 procent.

Läs om Armeniens rättsväsen i Demokrati och rättigheter. 

POLITISKA PARTIER

Armeniens partiväsen genomgår regelbundet förändringar. Partiskiljande frågor är kampen mot korruption och förhållandet till Ryssland.

Landets största parti, premiärminister Nikol Pasjinjans Samhällskontraktet (Kaghakatsiakan Paymanagir), kom till makten på löften om att bekämpa oligarker och korruption samt stärka rättsstaten. 

När det gäller relationerna till öst respektive väst har Samhällskontraktet de senaste åren orienterat sig västerut och initierat frågan om ett EU-medlemskap, medan de större oppositionspartierna förespråkar en återgång till landets traditionella linje med goda förbindelser med Moskva.    

Samhällskontraktet har ingen uttalad ideologisk ståndpunkt men brukar beskrivas som ett mittenhögerparti. Det fick på egen hand en majoritet i valet 2021. I de båda föregående valen, 2017 och 2018, ingick Samhällskontraktet i en valallians med två småpartier – Det lysande Armenien (Lusavor Hayastan) och Republiken (Hanrapetutyun). Inget av dem lyckades komma över femprocentsspärren för partier i parlamentsvalet 2021.

Parlamentets näst största parti är Ett starkt Armenien (Uzhegh Hayastan). Partiet bildades 2025 som en reaktion på förlusten av Nagorno-Karabach 2023 men räknas också som Rysslandsvänligt. I övrigt kännetecknas Ett starkt Armenien av nära band till Armeniska apostoliska kyrkan som fått stora bidrag av partiledaren och oligarken Samvel Karapetjan. Denne har byggt upp en förmögenhet värd miljarder på affärer med rysk gas och ryska fastigheter. Karapetjan greps 2025, anklagad för att ha planerat en statskupp, och sitter för närvarande i husarrest.

Efter det misslyckade kriget mot Azerbajdzjan 2020 (se ovan) växte den folkliga vreden mot Pasjinjan. 17 oppositionspartier gick samman i en rörelse som krävde nyval och maktskifte. Rörelsen stöddes av expresident Robert Kotjarjan som när det drog ihop sig till nyval 2021 bildade den nationalistiska Armenienalliansen (Hayastan Dashink). Alliansen är klart prorysk och motsätter sig medlemskap i EU och Nato. Armenienalliansen blev näst störst i valet 2021 och därmed den största oppositionskraften i parlamentet. I valet 2026 kom Armenienalliansen trea.

Hedersalliansen (Pativ Unem Dashink) som grundades av expresident Serzj Sargsian var tredje största parti parlamentet 2021 till 2026. I alliansen ingår det första parti som registrerades efter självständigheten – Republikanska partiet (Hayastani Hanrapetakan Kusaktsutyun, HHK). Partiet satt vid makten från 1999–2018 men hamnade därefter utanför parlamentet. I Hedersalliansen återfinns också Fosterlandspartiet (Hayrenik Kusaktsutyun) som grundades 2020 av Artur Vanetsian, tidigare chef för landets mäktigaste säkerhetstjänst. Artur Vanetsian var tidigare premiärminister Nikol Pasjinjans förtrogne men hoppade av samarbetet med regeringen 2019. 

2004 bildades Ett framgångsrikt Armenien (Bargavatch Hayastan Kusaktsutyun) av en affärsman, Gagik Tsarukjan som hade förbindelser med dåvarande presidenten Robert Kotjarjan. I valet 2012 blev Ett framgångsrikt Armenien näst största parti. Det höll ställningen 2017, i allians med två mindre partier under namnet Tsarukjan-alliansen, likaså i nyvalet 2018. I nyvalet 2021 nådde partiet inte över spärren till parlamentet. 

Landets äldsta parti, grundat 1890, är Armeniens revolutionära federation (Hay Yeghapochakan Dasjnaktsutyun, oftast kallat Dasjnak). Det betecknar sig som socialistiskt men är samtidigt starkt nationalistiskt. En hjärtefråga är att få Osmanska rikets massakrer på armenier under första världskriget (se Äldre historia) erkända som folkmord. Partiet förespråkar upprättandet av ett Stor-Armenien som skulle innefatta delar av Turkiet, Georgien och Azerbajdzjan. Dasjnak styrde Armenien 1918–1920. Det var förbjudet under sovjettiden men hölls vid liv av armenier i exil. 

Efter självständigheten dominerades det politiska livet av dåvarande presidenten Levon Ter-Petrossian och hans Panarmeniska nationella rörelsen (Hayots Hamazgain Sjarzjum, HHS). Partiet hade på papperet liberala värderingar men agerade auktoritärt. I mitten av 1990-talet var HHS Armeniens största parti. Dess popularitet minskade efter ett stormigt presidentval 1996 och avslöjanden av korruption. Senare ingick HHS i alliansen Armeniska nationella kongressen (Hay Azgayin Kongres, HAK). 

Om våra källor