Armenien – Ekonomisk översikt

Armenien är fortfarande till stor del ett jordbruksland, även om regeringen satsar på utbyggnad av tjänstesektorn. Industrin som under sovjettiden (1920–1991) var inställd på militär produktion har omvandlats, och i dag är diamanter och metaller de viktigaste exportprodukterna. Stora delar av ekonomin har ändå stagnerat, medan IT- och tjänstesektorn har vuxit under en följd av år.

I Världsbankens klassificering av världens länder räknas Armenien liksom sina grannar till gruppen övre medelinkomstländer, se översikt här.

Under den sovjetiska tiden tillverkade Armenien industrivaror åt andra sovjetrepubliker och fick bränslen och råvaror från dem. Systemet bröt samman när Sovjetunionen upplöstes 1991. Redan då var Armeniens ekonomi hårt ansträngd på grund av en svår jordbävning 1988 och konflikten om Nagorno-Karabach (se Modern historia).

Det självständiga Armenien började genast privatisera näringslivet, i första vändan mindre företag. Armenien var först av sovjetrepublikerna med att privatisera jordbruksmark. Priserna släpptes fria på en rad varor, handeln med utlandet avreglerades och ett nytt skattesystem infördes. Men trots alla reformer stagnerade ekonomin. Ett effektivt banksystem saknades och brist på lagar till skydd för investeringar avskräckte både utländska och inhemska investerare. Botten nåddes krigsåren 1992–1993, när bruttonationalprodukten (BNP) mer än halverades. Nästan alla industrier stod stilla på grund av bränslebrist. Värme saknades i hem, skolor och sjukhus. Staten tog stora lån för att täcka hålen i budgeten. 1993 införde Armenien en egen valuta, dram.

Vändpunkt 1994

Efter vapenvila i Nagorno-Karabach 1994 började situationen ljusna och produktionen ökade. Den skyhöga inflationen sjönk drastiskt året därefter. 1995 inleddes en andra privatiseringsfas, när stora industriföretag började säljas ut. Storindustrier från sovjettiden stängdes för gott eftersom ingen längre ville köpa deras produkter. Ett ekonomiskt reformprogram påbörjades i samarbete med Internationella valutafonden (IMF). Privatiseringarna har fortsatt, men storföretagen har inte varit så produktiva som man hoppats.

Efter vändpunkten 1994 växte BNP fram till 2008, flera år i rad med över 13 procent. Men tillväxten gynnade mest vissa grupper i städerna, medan många framför allt på landsbygden förblev fattiga.

Konflikten om Nagorno-Karabach var fram till förlusten av området hösten 2023 (se Inrikespolitik och författning samt Konflikter) en belastning för Armeniens ekonomi. Försvarskostnaderna hölls höga, och Armenien förblev utestängt från rollen som transitland för olja från Kaspiska havet. Att hålla regimen i Nagorno-Karabach under armarna kostade också stora summor. Denna kostnad är nu borta men att ta hand om de över 100 000 flyktingar som anlänt till Armenien från Nagorno-Karabach kräver nya utgifter.

Både Armenien och Nagorno-Karabach har fått frikostigt bistånd från exilarmenier utomlands, främst i USA, och även från amerikanska staten. Ryssland har också investerat mycket i Armenien. Ryskt inflytande präglar fortsatt alla strategiskt viktiga sektorer, som energi och telekommunikationer.

Ökad utlandsskuld

Genom det stora penningflödet från exilarmenier hoppades Armenien till att börja med kunna undgå de värsta följderna av den världsekonomiska kris som utbröt 2008. Men penningöverföringarna började sina. Den 3 mars 2009 gav Armeniens centralbank upp försöken att upprätthålla värdet på valutan, dram, som fick falla fritt och förlorade 30 procent av sitt värde på en enda dag. Under 2009 minskade BNP med närmare 15 procent.

Samma år fick Armenien löften om stora lån från Världsbanken Ryssland och IMF. Pengarna skulle bland annat användas till att bland annat stabilisera ekonomin, utveckla infrastruktur på landsbygden, stimulera små och medelstora företag samt minska fattigdomen.

Utlandsskulden sköt i höjden efter 2008 och har i flera år senare motsvarat över 50 procent av BNP, farligt nära den nivå där staten kan få svårt att hantera amorteringar på lånen. Även om utlandsskulden har förblivit ett orosmoment har ekonomin genomgått en viss upphämtning.

Coronapandemin 2020 försatte Armenien i ett besvärligt läge. IMF beviljade dock krislån. Samma år beräknades arbetslösheten till omkring 20 procent, men minskade senare till kring 13 procent. Siffrorna är osäkra.

Korruption inom affärslivet, rättsväsendet och statsförvaltningen är fortfarande ett stort problem. Armenien stod tidigare uppsatt på EU:s grå lista över länder som inte håller EU-standard i fråga om skatte- och finanslagstiftning men som lovat att anpassa sig efter EU:s krav. Hösten 2024 hade Armenien kvalificerat sig för att tas bort från listan.

Under 2024 och 2025 uppgick industrins andel av BNP till cirka 15 procent (utom byggsektorn), hälften av andelen 1990. Jordbruksektorn, som privatiserats i början av 1990-talet (se ovan), fungerade som en stabiliserande kraft under 2020-talets turbulens. Sektorn sysselsätter ungefär en tredjedel av arbetskraften och andelen av BNP är cirka 8 procent av BNP, ungefär samma nivå som byggsektorns bidrag.

På senare år har tjänstesektorn varit den främsta ekonomiska motorn och står för långt över hälften av BNP. Överföringar från armenier som arbetar utomlands är ett annat viktigt tillskott till landets ekonomi.

Armeniens IT-sektor har ökat kraftigt sedan 2017. Enligt officiella siffror har antalet IT-företag ökat från 650 till mer än 12 000 och sysselsättningen inom sektorn har nästan tredubblats. Utveklingen drivs på av det faktum att tiotusentals ryssar med kunskpaer inom branschen flyttat till landet efter Rysslands invasion av Ukraina 2022. Regeringen främjar ambitiösa projekt, inklusive storskalig AI-infrastruktur, i ett försök att positionera landet som ett regionalt innovationscentrum.

De flesta ekonomiska och politiska bedömare är eniga om att en stabil ekonomi vilar på goda handelsförbindelser med grannländerna. 2022 ledde en försoningsprocess med Turkiet till konkreta förbättringar: flygförbindelser mellan länderna kom igång och gränsen, som varit stängd sedan 1990-talet, öppnades för medborgare i tredje land. När gränsen var stängd tvingades frakt på landsväg köra via Georgien eller Iran.

I slutet av 2025 kom den första järnvägslasten med bränsle från Azerbajdzjan till Armenien sedan relationerna mellan länderna tinat rejält under året (se mer i Utrikespolitik).

Armeniens viktigaste handelspartner är Ryssland, som säljer olja, gas och kärnbränsle. Armenien, som är starkt beroende av att importera energiråvaror, vill också köpa gas och olja från Iran. Från Iran kommer många av de konserver och konsumtionsvaror som man kan hitta i affärerna. En del av dessa varor tros i ett tidigare led komma från Turkiet, varifrån de nått Armenien via Iran eller Georgien.

Armeniens import har ofta varit mycket större än exporten, vilket har skapat underskott i handelsbalansen. Till de viktigaste exportvarorna förutom diamanter hör maskiner, metaller och metallvaror samt armenisk konjak. Gamla sovjetindustrier har monterats ned och exporterats som metallskrot. Viktigaste importvaror, förutom olja, gas och rådiamanter, är livsmedel och tobak, även om mer än tidigare av dessa varor nu produceras inom landet.

Diamantslipning är en gammal armenisk specialitet. Råvaran, oslipade diamanter, måste dock importeras, vilket ofta sker via belgiska och israeliska firmor som också tar hand om en del av de färdigslipade diamanterna. Det är anledningen till att Belgien och Israel har ledande platser i handelsstatistiken. Exporten av slipade diamanter har sjunkit efter millennieskiftet, vilket främst sägs bero på att dollarn varit svag och att amerikanerna därför inte köpt lika mycket diamanter som förr.

Armenien anslöt sig Världshandelsorganisationen (WTO) 2003.

Sedan 2015 tillhör Armenien Euroasiatiska ekonomiska unionen, tillsammans med en handfull andra före detta sovjetstater. De ingår också i en tullunion, med inbördes frihandel och gemensamma tulltariffer vid handel med andra länder.

Om våra källor