Armenien – Utrikespolitik och försvar

Armeniens utrikespolitik har under lång tid präglats av konflikter med grannländerna Azerbajdzjan och Turkiet men sedan några år pågår ett närmande till båda länderna. Den tidigare starka vänskapen med Ryssland har grumlats och Armenien försöker numera gå en balansgång mellan Ryssland och väst.

Armenisk nationalism präglas av det politiska klimatet i Kaukasien, där det med undantag för sovjettiden inte har funnits någon stark centralmakt. Områdets många små folkgrupper – såväl muslimska som kristna – har kämpat för att bevara sin särart. Historien är viktig för att hävda det egna folkets rättigheter. 

Under århundraden levde armenierna som en kristen minoritet under muslimskt styre. De såg sig som Västerlandets och kristenhetens utpost i det muslimska Österlandet. Det skapade samhörighet med andra folk med östkristen bakgrund, som ryssar och serber. Sådana känslor fick ökat spelrum i och med sovjetkommunismens fall (1989–1991).

Relationen till Turkiet

Förhållandet mellan Armenien och Turkiet präglas av en konflikt om vem som bar skulden för händelser 1915 när etniska armenier i skuggan av första världskriget utsattes för folkfördrivning och massakrer (se Äldre historia). Tragedin högtidlighålls i Armenien med en särskild helgdag och ses av många som bevis för att ”turkarna” – invånarna i dagens Turkiet såväl som i Azerbajdzjan – är arvfiender. Extremnationalister när en dröm om att återupprätta ett tänkt Stor-Armenien och ”återta” delar av Turkiet. Från 1970-talet till omkring 1990 utförde två terrorgrupper attentat runt om i världen i huvudsak mot turkiska diplomater. Terrorn drabbade även civila, och även icke-turkar. 

Landgränsen till Turkiet har varit stängd sedan 1993 då Azerbajdzjan och Turkiet inledde en blockad mot Armenien (viss handel har dock ägt rum via Georgien). Turkiet vill att en expertkommission ska granska händelserna 1915 och krävde åtminstone tidigare att frågan om Nagorno-Karabach skulle lösas innan diplomatiska förbindelser kunde upprättas.

Gränsen öppnades emellertid tillfälligt 1988 då Armenien drabbats av en jordbävning och Turkiet skickade nödhjälp över gränsen. Samma sak hände vid jordbävningen i Turkiet 2023 då förnödenheter sändes över gränsen från Armenien till skalvdrabbade delar i sydöstra Turkiet.

Efter millennieskiftet inleddes fredstrevare mellan Armenien och Turkiet. 2008 tog Turkiets president en fotbollslandskamp som förevändning för att besöka sin kollega i Jerevan, varpå de två presidenterna uppmanade sina utrikesministrar till dialog med målet att normalisera relationerna. Hösten 2009 undertecknade Armeniens och Turkiets utrikesministrar ett avtal om att normalisera förbindelserna och öppna gränsen inom två månader men därefter gick processen i stå, delvis beroende på inhemskt motstånd i respektive land.

De senaste åren har det emellertid tagits försiktiga steg mot försoning. Länderna inledde 2022 flera förtroendeskapande åtgärder som en förberedelse för förhandlingar. Bland annat utsåg de varsitt sändebud med ansvar för den fortsatta dialogen. Sommaren 2024 träffades representanter för Armenien och Turkiet och skakade hand på just den gränsbro som tidigare använts för hjälptransporter åt båda håll. Året därpå reste premiärminister Nikol Pasjinjan till Istanbul där han hälsade på den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan. Mötet beskrevs från armeniskt håll som ett "historiskt" steg mot fred i regionen.

Trots att landsgränsen förblivit stängd (förutom för personer från tredje land) är direkt flygtrafik mellan Istanbul och Jerevan i gång sedan några år. Senvåren 2026 kom länderna överens om att återuppbygga en medeltida bro vid gränsen mellan länderna och att få i gång trafiken igen på järnvägslinjen mellan den turkiska staden Kars och Gjumri i Armenien. Turkiet sade sig också vara på väg att öppna gränsen för direkt handel mellan länderna. För närvarande sker all export/import via Georgien. 

Azerbajdzjan och Nagorno-Karabach

Relationerna med Azerbajdzjan har förgiftats av konflikten om bergsområdet Nagorno-Karabach som ligger i Azerbajdzjan men där befolkningsmajoriteten tidigare bestod av etniska armenier. Efter det att invånarna i Nagorno-Karabach utropat självständighet 1991 utbröt ett krig som 1994 slutade med att Armenien besatte det omstridda området och stora landområden i Azerbajdzjan mellan Nagorno-Karabach och Armenien. 

Efter kriget förhandlade länderna av och till om ett fredsavtal med hjälp av Minskgruppen – ledd av USA, Ryssland och Frankrike – men alla försök att skapa fred fallerade. Läget vid gränsen mellan Azerbajdzjan och Nagorno-Karabach förblev spänt med sporadiska sammanstötningar genom åren.

År 2020 ägde ett allvarligare krigsutbrott rum med cirka 6 500 dödsoffer totalt. Armenien förlorade nu kontroll över stora landområden i Azerbajdzjan. Azeriska trupper intog också en del av själva Nagorno-Karabach. Resten av Nagorno-Karabach hamnade i Azerbajdzjans händer vid en blixtoffensiv i september 2023. Efter ett dygns strider uppnåddes en vapenvila och parterna kom överens om att de lokala separatisternas styrkor i Nagorno-Karabach skulle avväpnas. Förhandlingar inleddes om en "återintegrering" av området i Azerbajdzjan och så gott som alla armenier i Nagorno-Karabach flydde till Armenien (se Befolkning och språk). 

Efter förlusten i kriget och mot bakgrund av de obefintliga utsikterna att kunna återta Nagorno-Karabach har ett närmande skett till Azerbajdzjan. Under 2024 träffades Armeniens och Azerbajdzjans ledare vid ett antal tillfällen och våren 2025 uppgav de att de var eniga om texten till ett fredsavtal. Avtalet skrevs dock aldrig under men några månader senare möttes de båda ländernas ledare hos president Donald Trump i USA där de i en gemensam deklaration tog ytterligare några steg närmare en slutlig underskrift av fredsavtalet (läs mer i Konflikten om Nagorno-Karabach). Vid mötet skrevs också avtal om samarbete mellan Armenien och USA gällande energi, handel och teknologi.

Vänskap i gungning

Under de första svåra åren efter självständigheten 1991 fick Armenien ekonomiskt stöd och bränsle från Ryssland, och Ryssland blev landets viktigaste allierade, med betydande militär och ekonomisk närvaro i Armenien. 2002 var Armenien med och grundade den ryskledda säkerhetsalliansen CSTO. Banden med Ryssland stärktes 2010 genom ett avtal om fortsatt rysk militär närvaro på en militärbas i Armenien till 2044 (se nedan). Ryssland fick också stort inflytande över Armeniens energisektor (se vidare Ekonomisk översikt och Naturtillgångar, energi och miljö).

När Armenien 2013 tillkännagav att landet skulle ansluta sig till en ryskledd tullunion avbröts förhandlingar med EU om ett frihandels- och associeringsavtal, och beslutet sågs som en diplomatisk triumf för Moskva. Tullunionen ersattes vid årsskiftet 2015 av Eurasiatiska ekonomiska unionen (EEU) som delvis är byggd efter samma modell som EU med fri rörlighet för varor, tjänster och personer och samordnad ekonomisk politik.

Ryssland har tidigare försökt att balansera mellan båda sidor i konflikten om Nagorno-Karabach men anfallskriget mot Ukraina från 2022 innebar att Moskva miste förmågan att fokusera på alla konflikter i sitt närområde. Hösten 2022 nobbade CSTO en begäran från Armenien om en fredsbevarande insats och militär assistans efter det att Azerbajdzjan börjat angripa armeniskt territorium i öster. I stället skickade EU observatörer. Armenien kritiserade också Ryssland för att inte ha levererat vapen och ammunition som landet beställt och betalat för flera år tidigare.

Efter Azerbajdzjans återerövring av Nagorno-Karabach i september 2023 anklagade Armenien Ryssland för att inte ha gjort något för att förhindra striderna och den efterföljande utvandringen av armenier från området.

Förlusten i kriget blev inledningen till en nedåtgående spiral i Armeniens relation till Ryssland. I september 2023 genomförde Armenien för första gången en försvarsövning med USA och skickade också för första gången en hjälpsändning till Ukraina. Bara några dagar efter Azerbajdzjans blixtanfall ifrågasatte premiärminister Pasjinjan öppet alliansen med Ryssland. I ett tv-sänt tal antydde han en ny utrikespolitisk kurs när han sade att landets rådande säkerhetspolitiska allianser var "ineffektiva" och "otillräckliga".

I februari 2024 anslöt sig Armenien till ICC vilket innebär att Rysslands president Vladimir Putin riskerar att gripas om han besöker Armenien. Några veckor senare meddelade premiärminister Pasjinjan att landet lagt sitt deltagande i CSTO på is. Samtidigt har Armenien börjat närma sig EU (se nedan).

Även om premiärminister Nikol Pasjinjan numera säger sig sträva efter goda relationer med både Ryssland och väst har Armeniens omsvängning mött stark kritik i Moskva som kräver att Armenien väljer mellan medlemskap i ryskledda EEU och EU. Rysslands president Vladimir Putin har också antytt att Armenien fortsätter att närma sig väst kan landet hamna i samma situation som Ukraina. 

Armeniens beroende av Ryssland är stort. Handeln mellan länderna har ökat kraftigt under Rysslands krig mot Ukraina, inte minst genom att varor som belagts med sanktioner i väst tagit omvägen via Armenien till de ryska marknaderna. Under åren 2022–2024 utgjorde handeln med Ryssland 40–50 procent av Armeniens totala utrikeshandel.

Några veckor inför det senaste parlamentsvalet satte Ryssland press på Armenien genom att förbjuda import av blommor, vissa viner samt grönsaker från Armenien. Anledningen uppgavs vara bristande kvalitet men åtgärden utlöste spekulationer om att Moskva agerade för att stärka den Rysslandsvänliga oppositionen inför valet (se Inrikespolitik och författning.)  

Andra grannar

På grund av den azerbajdzjansk-turkiska blockaden har Armenien landförbindelser med omvärlden endast via Iran och Georgien och relationerna med dessa länder är goda.

I norr är Georgien ett viktigt genomfartsland för armeniska varor. Längs gränsen på georgiska sidan bor en minoritet av armenier, bland dem har ibland röster höjts för att de ska få bli självständiga eller anslutas till Armenien. Armenien har avhållit sig från att uppmuntra sådana strävanden.

Den 35 kilometer långa gränsen mot Iran är det enda gränsavsnitt som står öppet i söder, och Armeniens handel med Iran har vuxit kraftigt sedan självständigheten.

Väst och Israel

Armeniens relationer med omvärlden påverkas av exilarmenier i USA och Europa, främst i Frankrike. Armeniens försök att få massakrerna på armenier under första världskriget klassade som folkmord har gett utdelning i väst. Den amerikanska kongressen antog 2010 och 2019 resolutioner där händelserna beskrevs som folkmord.

I Västeuropa finns den största gruppen exilarmenier i Frankrike. Lobbyverksamhet från deras sida bidrog till att EU-parlamentet år 2000 antog en icke bindande resolution som uppmanade Turkiet att erkänna att ett folkmord begåtts på armenierna under första världskriget. Det franska parlamentet antog året därpå en resolution som stämplade dödandet av armenier 1915 som folkmord.

2010 antog den svenska riksdagen en resolution med samma innebörd. Liknande beslut har förekommit i bland annat Italien och Nederländerna.

Armeniska nationalister ville tidigare jämställa händelserna i Turkiet med nazisternas judeutrotning under andra världskriget. 2002 sade dock Israels ambassadör i Jerevan att händelserna 1915 var en tragedi för armenierna men att de inte borde jämställas med Förintelsen eller betecknas som folkmord. Armenien protesterade, och en incident i Jerusalems armeniska kvarter bidrog till att kyla ned förhållandet. Inte sällan förekommer antisemitiska utspel i den politiska retoriken i Armenien.

Sommaren 2024 under Israels pågående krig mot terrorrörelsen Hamas (se Israel: Inrikespolitik och författning) erkände Armenien staten Palestina.

Armenien blev medlem i Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen (då ESK, nu OSSE) 1992. Det var ESK/OSSE som tillsatte den så kallade Minskgruppen som medlade i konflikten om Nagorno-Karabach (se ovan).

Närmande till EU

1996 ingick Armenien, tillsammans med Azerbajdzjan och Georgien, ett samarbetsavtal med EU. Drygt tjugo år senare fördjupades samarbetet med ett partnerskapsavtal (2017). I mars 2024 antog Europaparlamentet en resolution för att stärka banden med Armenien. Strax därpå uppmanade premiärminister Nikol Pansjinjan sina landsmän att börja fundera på om Armenien bör ansöka om medlemskap i EU, och i mars 2025 röstade parlamentet för att sätta i gång en process som i framtiden ska leda till EU-inträde.

I slutet av våren 2026 ingick Armenien och EU ett avtal om ökat samarbete kring transporter, energi och digital kommunikation. Armenien stod samtidigt värd för ett möte med organisationen EPC (European Political Council), en lös sammanslutning av alla europeiska länder utom Ryssland, Belarus och Vatikanstaten. EPC bildades som ett forum för politiska överläggningar efter den ryska storinvasionen i Ukraina 2022.

Vägen till ett eventuellt EU-inträde kommer under alla förhållanden att bli lång. Förutom en anpassning av landets samhällssystem till EU-normer måste ett beslut om att ansöka om medlemskap underställas en folkomröstning. Landets medlemskap i Eurasiatiska ekonomiska unionen (EEU) är en annan bromskloss. Armenien kan inte vara medlem i båda blocken, och det är svårt för Armenien att lämna EEU på grund av landets beroende av rysk energi och det stora handelsutbytet mellan länderna.

Sedan 2001 är Armenien medlem i Europarådet.

Försvar

Armeniens försvar består av en armé och ett flygvapen. Sedan 1995 finns en rysk militärbas i Gjumri som omfattar cirka 5 000 soldater och luftvärnssystemet S-300. Kontraktet för basen i Gjumri gäller till 2044. Till basen hör också en flygbas i Jerevan med MiG-29-plan som kompletterar landets flygvapen.

Krigen mot Azerbajdzjan har inneburit förluster av både personal och utrustning. En stor del av landets militära material kom tidigare från Ryssland. Den försämrade relationen till Moskva har fått Armenien att se sig om efter nya vapenleverantörer. Frankrike och Indien levererat luftvärnssystem och artilleri. En viss tillverkning av lättare militär materiel sker inom landet, bland annat produktion av drönare.

I början av 2025 ingicks ett avtal med USA om utökat säkerhetssamarbete, och Frankrike bistår med militär träning och rådgivning.

Mot bakgrund av den minskade spänningen med Azerbajdzjan har försvarsutgifterna skurits ned men ligger fortfarande på en hög nivå globalt sett. Under åren 2023–2025 gick nästan en femtedel av statsbudgeten åt till försvaret. År 2026 minskade andelen till drygt 15 procent.

Från 2026 har värnplikten förkortats från 24 till 18 månader. Planer finns på att övergå från värnpliktsarmé till yrkesarmé men någon tidsgräns för detta ska vara genomfört har inte presenterats.

Armenien har en formell plan för dialog med försvarsalliansen Nato (en så kallad Individual Partnership Action Plan).

Om våra källor